Kaffet påsatt, färdigtbryggt och upphällt till och med. Sätter sig ner vid skrivbordet, greppar pennan och ... Inget. Tar ut Fillerbunny ur hans fina låda. Låter honom gå balansgång på papperkanten. Tippar omkull honom.
- Gör nåt då.
Men Fillerbunny bara ligger där. Precis som det vita, blanka elfenbenskartongsarket under honom.
Happ. Där kom posten.
Bara ett brev. Till M. Vafan? Efter lite snok (helt legit, jag öppnar inte ens brevet. det är ju olagligt, bara viker undan en kant, det är en ihopvikt folder) verkar det inte bättre än som att det är en inbjudan till en klassåterträff för hans högstadieklass!
Min högstadieklass har inte haft nån sån än. Såvitt jag vet. Fick en inbjudan till nån snabbuppstyrd grillfest för min gymnasieklass, men eftersom jag typ aldrig kollar min facebook var det lite förgäves. Och det kändes inte så värt heller. Man vill ju ha klyschbilden av en klassfest - det är väl typ lag på att det måste arrangeras i en fotsvettsdoftande gympasal med en overload av girlander?
Fan. Skulle man ens våga visa sig om man fick en inbjudan?
- Heeeej! Längesen! Vad jag gör? Lever eremitliv i Göteborg, i ett polygamt förhållande med min snubbe och mina pennor. Och photoshop förstås. Ja, alltså jag ritar. Jo, man kan försörja sig på det om man är duktig och jobbar hårt, men jag har inte riktigt komma dit än så jag försöker balansera det hela med ett "riktigt jobb", som du kallar det, också, som personlig assistent. Jasså, du är förlovad. Kul kul. Nej, jag tror ju inte riktigt på det där, men skitkul för dig! Verkligen... Eh, toaletterna vid matan är fortfande användbara, va? Ja, måste dit. Hehe. Tillbaka på en stund. Går hem till mitt tonårsrum och gråtrunkar mig till sömns.
Jag skyller allt på Blondinbella. Hela min stundande 25årskris beror nog på henne. Alltså, det är ju inte som jag inte gjort något med mitt liv. Jag har ju levt och gjort grejer, men nu ifrågasätter jag om det verkligen är tillräckligt. Jag har ju inte ens körkort. Jag ser inte ens ut att vara 25. Jag blir krävd på leg jämt. Jag och min snubbe har actionfigurer som prydnader och pratade vagt om att skaffa en Super mario 8-bits fondvägg till hemmakontoret. Men jag kan ändå tycka att eftersom vi lever längre nu, så kan vi väl få vara barnsliga lite längre med? Borde inte det vara en rättighet?
Visst?
4 kommentarer:
25-årskris? Inte körkort? Etc.?
Jag tog inte körkort förnns jag var 33 bast. Det behövs inte förrns det typ är nödvändigt...
Livet kan bli allt vi sätter våra förebilder som.
Själv hoppas jag bli som de där enstöriga filmregissörerna som går halvskabbiga i keps. Gömmer sig i sitt mansion större delen av året och kryper fram då och då för att visa något awesome. Sedan dör jag i hemmet och det hålls flertalet intervjuer om hur awesome jag var.
Jag har sjukt nog längtat efter min högstadie-återträff. "Tjena! Näe jag är inte bitter, faktum är att jag gjorde ett fanzin av allt och fick pris och omnämningar för det. Precis som jag tänkte när jag stod ut med ert skit, att det bara skulle tjäna som inspiration till serier i framtiden."
Jag har inte heller körkort, och i nuläget är jag knappt publicerad, halvt övertygad om att jag inte har vad som krävs för att leva på att teckna, tror inte heller på förlovningar och har slösat bort över ett år på att bara ha ångest. Men vafan, jag har läst på högskola, jag har varit i Kina, jag har spontanroadtrippat, jag har träffat massvis med awesome folk, jag har ställt ut, jag har en trevlig seriesamling, jag kan färga håret grönt om jag vill, jag har startat företag, och jag har ett SJ Prio-kort. Take that!
Körkort är väl inget kvitto på någon som helst mognad eller "vuxenhet".
Och sätt upp en 8-bit fondvägg i kontoret så att jag har något att säga awesome till när jag släpar mitt blekfeta arsle ner till framstjärtcity!
För när det väl är klassfest : Folk har skaffat barn för att lappa ihop sina defekta förhållanden, kanske gift sig och sitter och har ångest över att livet inte blev som dom tänkt sig. Och dom har inte insett att dom har hela 40år till pension eller har fått knulla det senaste halvåret.
Fan Stef, varje gång du kommenterar så inser jag hur jävla löjlig jag är ibland. Det är ju som du säger - jag har gjort en jävla massa och jag är rätt häftig. Men, ibland blir man sådär osäker bara=)
Dan: Men kom hit nån gång då!=D
Skicka en kommentar