Ett fenomen som är jäkligt skumt är att jag ser mer vilda djur när jag är i södra sverige än då jag bodde i norrland. Harpaltar som sprungit in i stan, rådjur lite varstans och the occasional fox. Inga renar, dock. Och idag, efter att ha vaknat, insett att vi inte har nån hundmat, gett M en verbal avhyvling för att vi inte har nån hundmat och tjurigt stampat i gubbtofflor (bästa investeringen den här veckan) till affären i gårdagens leriga jeans blev humöret blidkat av det fina vädret, alla vitsippor och mysiga pensionärer som lever upp där mellan 10-13. Efter att ha införskaffat de nödvändiga varorna beslutar jag mig för att gena genom skogen (läs: dunge, typ). En bit in hör man ett högt brak, följt av kvistar som bryts och plötsligt står han där.
En enorm jävla ÄLG!
Får stå och titta på honom i kanske 30 sekunder innan hundet inser hur absurt detta är, samt att den lille fegisen börjar skälla av sitt första möte med skogens konung och älgen avviker. Det är fint. Att de kommer in till stan ibland sådär. Och jag börjar äntligen förstå att min mormors älgrädsla faktiskt var lite befogad.
3 kommentarer:
Jo, älgar är respektingivande på nära håll. Vi hade en älg som vi kallade för Moses på hemmanet som brukade stå bakom husknuten när man skulle gå på dass. Det var en riktigt stor tjur som stod och tittade på en. Efter några år irrade han sej upp på myren som ligger ovanför vårat hemman och så var hans saga all.
Nästan som ett husdjur då? Fan vad ballt.=) Jag skulle lätt vilja ha en.
Jag är labil. Jag får inte läsa om älgar som gått ner sig i ngn myr. Nu är jag ledsen.
Stackars stackars Moses.
Skicka en kommentar