För lata sommardagar

För er tecknarintresserade besökare vill jag tipsa om ett forum (som jag själv är medlem i); Deleter.se - där tecknare av olika erfarenhetsgrad lägger upp bilder i skapande process för att få råd och hjälp och därmed utvecklas och annat sånt trevligt. Tecknare hjälper tecknare, helt enkelt. Ni borde kolla in!

Design och sånt.

Pratade med en killkompis om mitt mindervärdeskomplex när det kommer till grafisk design och sånt häromdagen och han tycket jag var aslöjlig som helst undvek att kalla mig för grafisk designer, något jag har trefaldiga skäl för: 

• Bara för att man pysslar med bild och sånt betyder inte det att man automatiskt har bra känsla för layout och form. Tyvärr. Och sätter man sig ner för att grafiskt formgiva något upptäcker man sånt rätt fort.

• Av någon anledning brukar folk som har Photoshop installerat på sin dator slänga sig väldigt löst med det begreppet, vägra inse sina egna brister och ge sig själva epitetet grafisk designer. Låt mig upprepa: bara för att du har Photoshop innebär inte att du är grafiker. Att snitsa ihop en snajdig font med något vektorbaserat does not a design make.

• Och just för att det finns jävligt duktigt folk därute, som vet vad de gör, och med all rätt titulerar sig själva som grafisk designer undviker jag helst att göra det. Nog kan jag göra mitt bästa när det kommer till det, och ibland blir det typ bra, men än så länge är jag bara lekman. 

Sen att andra tycker jag är någorlunda hyfsad på det är ju bara kul, men det kommer nog dröja innan jag trycker upp visitkort med de orden på, om vi säger så;)

Also, I made this VIII

I min frustration över världen, gjorde jag den här samtidigt som jag igårnatt såg Esoteric Agenda, och slet mig i håret över att ingen kommenterat min förra inlägg. Så det fick bli gammal hederlig pretto- OMG-teckna-slarvigt-och dra på lite gradients-så ser det sådärskithäftigt ut-grafik. Bra band dock, Navid Modiri & Gudarna. De gör mig glada när frustrationen över att folk inte reagerar på viktiga saker blir för stor och jag överväger att lägga upp bilder på hundet och berätta cutesy djuranekdoter som ingen jävel vill höra men generar typ 100 kommentarer i de stora bloggarna. Det låter gubbigt, jag vet, men vadfan - jag är en gubbe instängd i en 24-årig tjejs kropp och att folk inte engagerar sig eller orkar bry sig om viktig_skit gör mig asförbannad.

Förra veckan drog jag och syrran ut i skogen med hundet och plötsligt frågade hon mig om jag visste att tidelag var lagligt i Sverige. Jag svarade att jag har bloggat om det typ två gånger och uttryckte mitt missnöje över att hon inte tagit in informationen. Dock har jag överseende med henne, eftersom hon är min syster och tvingas höra på mig rätt mycket och kanske har tröttnat på mitt gnäll efter 22 år ihop. Phblä. Orka.

Men det är ju just det. Jag vill orka engagera folk, men jag når ut till alldeles för lite människor för att det ska märkas ö h t. Och det frustrerar mig att folk som NÅR ut inte gör något av det enorma inflytande de faktiskt har. Och i såna lägen frustrerar det enormt att de största bloggarna i sverige handlar om dagens outfit. Visserligen är jag inte mycket bättre själv, men jag försöker åtminstone då och då med den tid jag har efter jobb, bokjobb och annat. För jag är inte bara de bilder jag gör, jag är en tänkande, kännande person som intresserar sig för mycket. Kanske därför bloggen är lite spretig ibland, men hur kul är ensidighet?

Äh. Jag tror att vi kan avskriva det här som ännu ett case of the mondays.

Äh, jag vetne...

Ibland går jag in på bloggtoppen och kollar in de illustrationsbloggar som finns och ... Jag kan inte, hur mycket jag än försöker, sätta fingret på vad det är, men majoriteten av allt man ser i illustrationsbloggarna ser svenskt ut.

Stora, runda, synliga näsborrar, tydlig snorränna, ingen skillnad i linjetjockhet, lite sneda proportioner och helst en nästan fyrkantig kroppshydda. Och ja, jag tycker oftast det är fint, men det är ju så förbannat enformigt. Det är liksom den satta tecknarnormen, vad det verkar och, inte för att det behöver påpekas kanske men, jag platsar inte riktigt in, känns det som. Inte för att det stör så himla mycket, men på något sätt så känns det som att sättet jag tecknar på är något som tilltalar de redaktörer för landets alla tidsskrifter. Jag har aldrig sett något liknande, iaf. Och det känns ju förbannat trist, om ni förstår?

ELLER så är det så att jag helt enkelt befinner mig i nån sorts brytpunkt, där jag är för dålig för att få jobb som grafiker men är för "bra" (/grafisk/ren/osvensk/inbilsk) för att tidningar ska vilja ha mig. OCH - iom att tidningar är, vad jag gissar, frilansarens största inkomstkälla... I'm just trapped. Kanske skulle utbudet bland illustratörerna breddas om folk lade märke till illustrationerna, men iom att allt ser likadant ut kanske folk inte lägger märke till dem alls?
Och ska man då kompromissa för att göra ett namn för sig?

He/She

Konst är svårt och jag är den första att erkänna att jag oftast inte fattar nåt. Jag kan inte heller påstå att konst är något jag är intresserad av, eftersom den konst jag själv uppskattar är så enkel att den typ oftast lika gärna bara kunde påstås vara illustration. Men jag avundas folk som verkligen KAN måla, som kan vara superkonstnärliga, för som jag själv ser det är jag ingen konstnär. Jag ritar. Det är inte svårare än penna mot papper. Men ibland upptäcker jag något, i konstväg och i nutida konst, nonetheless (oftast är det typ renässansgrejer som tilltalar mig mest) som bara tar andan ur mig. Nu senast var det när jag fick höra talas om Tim Noble och Sue Webster, ett brittiskt konstnärspar vars subjekt uteslutande är dem själva. (Som ovan, där de, på nåt sätt som jag inte begriper, lyckas avbilda sig själva i skuggorna av random metallskrot. Och de pissar! Och det är vackert! Eller som här; där de sparat sina sopor i ett halvår och igen, avbildar sig själva , bara chillandes, GENOM soporna. Amazing.)

Ni måste kolla in deras grejer. I övrigt är jag en enkel själ i mitt konsttycke, förmodligen väldigt förutsägbar med, eftersom mina favoriter är Warhol, Basquiat och Clemente. Men sån är jag. Varför krångla till det?

Kunden har alltid rätt.

Nej, det är ju inte en sanning, det vet vi ju. Dock har kunden alltid rätten att uttrycka sin åsikt och sen är det väl upp till mig, i egenskap av levande vara, att antingen medge nederlag eller slåss för min sak. Eftersom jag är en people-pleaser to the core innebär detta oftast ännu en shitload av jobb för att jag vill att kunden ska säga hejdå till mig och känna att denne är nöjd.Sen har vi ju min egen insats, som ofta hamnar i konflikt med den tidigare, eftersom jag av rent själviska orsaker, inte vill lämna ifrån mig en produkt som jag kommer skämmas för sen. Något folk i min närhet ofta brukar avråda mig för att bry mig om, eftersom kunden är det viktiga i sammanhanget och så länge denne är nöjd borde jag vara det.

Men, det finns ögonblick då jag undrar om det bästa inte är att förvandlas till en vresig hagga och banka in vett i kunden. Då min vision och kundens inte riktigt går ihop. Då man försöker vara lyhörd för kundens perspektiv men man vet att det är en dålig idé. Det kommer inte bli bra. Ska man då böja sig eller vifta lite med ögonfransarna och förklara sin version så till den grad att ett nej inte finns på kartan? Liksom, vad är rätt? Och hurpass mycket spelrum för sin konstnärliga frihet kan man begära? Eller ska man bara vara en tusch-hora?