Ibland undrar man ju vilken typ av människor det är som söker sig till kreativa jobb, där det största målet är att göra kunden nöjd och ibland (mer eller mindre) får kompromissa bort allt vad konstnärlig frihet/kunnande heter. Ibland tänker jag att vi måste vara mobboffer allihopa, men jag vet att det inte stämmer. Jag vet att majoriteten av oss är loners, som inte har något problem med brist på socialliv, för, let's face it - det är ett jäkligt ensamt liv där bilderna blir ens kompisar.
Och vi sitter där och skapar, i timmar, sen sitter vi och väntar på ett godkännande eller ett ratande med en lista ändringar. Väntar, väntar, väntar. Med det underbara mantrat "De kommer hata det. Jag suger. Jag borde ha gjort annorlunda. Varför gjorde jag inte så och så? Varför kan jag inte teckna som den och den? Jag suger så hårt att jag borde vara konstant blå i ansiktet." som enda soundtrack, fastän man på någon nivå motbevisas ang. sugandet så lyssnar man till sin magkänsla och den säger ALLTID, utan undantag, att man inte duger.
I viss mån kan denna känsla fungera som drivkraft till att ständigt bättra sig, man är aldrig så bra som sitt senaste verk och var du än vänder dig kommer alltid någon vara bättre på vissa saker så det är bara att trots bättre vetande skita i alla snyggasuperbegåvade människor därute och jämföra sig med sig själv. Men ibland är det svårt. Jävligt svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar