Dagens cliché; Intresse: film & musik

När folk berättar för mig att de har film eller musik som intresse missförstår jag oftast dem totalt, har jag förstått på senare år. Min första tanke är; Ah, så hen gillar förmodligen superåttafilmer som slutar med ordet 'fin', eller är en fullblodad cineast som kan rabbla Kurosawas verk i kronolgisk ordning. COOLT.
Eller samma sak med musik, jag förväntar mig att personen ska kunna skilja på elektro och elektronika och åtminstone kunna namnet på ett postpunkband. (Minns ni Mats i tidningen Chili? Han kunde verkligen ALLT om populärkultur och är stereotypen för vad jag föreställer mig. Kanske insnöat av mig, igen, att tro att någon ska känna till en referens som var aktuell då jag gick i gymnasiet, men, hey. Vi chansar!)

Men, som det oftast visar sig har jag lite för stora förhoppningar och personen mest troligt bara gillar att gå på bio lite då och då, eller ser till att boka in sig i tv-soffan om nån särskild favorit eller något som fått 3 eller fler plus i Aftonbladet går på fredagskvällen och lyssnar på det som spelas på radio.

Jag har tidigare inte fattat att folk faktiskt inte är så intressanta som jag vill att de ska vara, och hur lyckligt lottad jag är i egenskap av nörd. Att snöa in på grejer tycks faktiskt vara mer av en talang än jag trodde att det var, det har alltid fallit sig så naturligt för mig. Och om sanningen ska fram är jag lite besviken och konfunderad.
Vad gör egentligen alla dessa människor för att fylla sina dagar?

Fast i och för sig. Hade folk varit djupare hade Dr. Phil inte haft något jobb, som M brukar säga.