söndag, maj 31, 2009

De mammorna man inte nämner.

The Critics hyllade mamman (och mamma-bloggar) igår, vilket är fint. Har själv ringt och grattat min styvmor eftersom hon är det närmsta jag kommer till en mamma idag. Men hela dagen följs såklart av en bitter eftersmak. Fick igår frågan hur jag skulle gratta min mamma varpå svaret snabbt blev "jag har ingen mamma", tätt följt av "...eller ja, jag HAR ju såklart en mamma, men vi har ingen kontakt, så..." och avslutas med nån minuts pinsam tystnad.

För hon finns ju. Hon kommer bli gratulerad av mina syskon/plastsyskon och göra vad mammor gör på mors dag. Dricka kaffe i vanlig ordning, kanske åka på nån utflykt. Och jag tycker verkligen att det är fint att hylla den som gav en livet, men att läsa inlägg som handlar om den här mytiska ovillkorliga kärleken som jag aldrig fick svider lite. För majoriteten mammor står ju onekligen ut med de mesta påhitt deras ungar gör i tonåren eller senare, så det blir liksom uppenbart att det är så fetfel, vad som hänt.

Och i år inföll inte ens den sedvanliga 'kommer mamma höra av sig?'- depressionen runt min födelsedag och jag inser att jag nu är på väg in i något fruktansvärt - att jag slutat bry mig. Förr blev jag arg och ledsen, så jävla arg och så jävla ledsen, men nu... Avfärdas det med en axelryckning. För jag har försökt och det har hjälpt föga. Det enda som återstår är att gå vidare och det känns som att det händer just nu, utan att jag är riktigt medveten om det.

Så vad man gör är att se till de andra kvinnorna i sitt liv istället. Min underbara styvmor och mina mostrar. I kommentarerna till ett av mina "Hej, jag heter Elin och jag har mommyissues"-inlägg summerar Skilda Pappan hela situationen väldigt fint;

Det är inte blod eller vatten det handlar om. Det är kärlek. Antingen eller.

Och det kanske är därför dessa mammor får existera i tystnad. De onämnbara mammorna får nog skämmas extra mycket på Mors Dag. Men någonstans känner jag att de ändå borde göra det, för alternativet känns så fel.

(Nytillkomna läsare hittar mer inlägg om relationen till min mor här, här och här. En annan bloggare som tagit upp en liknande situation är Lady Dahmer.)

4 kommentarer:

Pandamamman sa...

Jag blir så ledsen! Jag är mamma till ganska små barn. Och skild. Jag lovar mig själv det varje dag. Jag delar lite av det du berättar om, just därför lovar jag mig själv att jag alltid kommer älska dem förbehållslöst. Du vet: "Älska mig mest när jag förtjänar det som minst för då behöver jag det mest..." eller hur det nu var...
Tack för en bra blogg!

Pandamamman sa...

Jag skrev lite konstigt. Jag menade att jag lovar mig själv varje dag att jag kommer älska dem no matter what.

Helena sa...

Tack för att du uppmärksammar att alla mammor inte är som de i glöm-inte-mors-dag-annonser. Jag läste dina tidigare inlägg också och konstaterar att jag är i en ganska motsatt situation men som verkar ha lett till liknande konsekvenser. Min mor är sjukt besatt av mig och sin mammaroll samtidigt som hon har oförmåga att förstå ångest/yngre generationer och är lite allmänt psykiskt mysko = jag har aldrig känt mig älskad för den jag är av, som du skriver, den som borde älska, jag har också fått vara den vuxna och mor försöker släta över alltihop för att framstå som en god mor istället för att jobba på vår relation/hjälpa mig.. Som du skriver finns det många trasigare familjer men just därför kan det också vara svårt att förklara tycker jag. Folk behöver inte tycka synd om men jag vill att de ska förstå. Just det du skriver, att alla mammor inte uppfyller det som alla verkar ta för givet att de gör.

Elin J sa...

Pandamamman: Jag hoppas, för deras skull, att du gör det med=) Du verkar, från vad jag sett vara en väldigt bra mamma.

Bomull: Tack. Det känns jobbigt att ta upp iom att det inte är helt utrett och bearbetat och så, men samtidigt känner jag att såna här familjesituationer alltför ofta tystas ner och man känner sig ensammast i världen om att leva i en sådan situation.

Så jag gör det för alla som har det likadant, eftersom det har hjälp mig så otroligt mycket att veta att man inte är ensam.