Jag har ju nämnt tidigare att jag är en foliehatt, ett påstående jag inte tänker ta tillbaka. Då inte sagt att jag är helt dum i huvudet och att jag saknar förmågan att tänka logiskt. På många nivåer är jag smärtfullt medveten om att det här är långsökt, fånigt och ibland lite galet - men eftersom det ligger viss magi i att tro på det omöjliga så gillar jag att på en nivå köpa det.
Tanken på utomjordingar som besökt vår planet i antiken, t ex. Idén om en systerplanet som inspirerat gamla religioner och myter. Trots tvivelaktiga källor och att påståendena baseras på vaga teorier at best. Atlantismyten, att det omöjliga på något sätt blivit möjligt, avvikelser. Allt. ALLT det där gör mig glad och får mig att tro på något större än mig själv. Och är det inte det tro handlar om i slutändan? Att finna tröst i en omöjlig tanke.Att handlingen i Stargate kan vara på riktigt. Så awesome.
4 kommentarer:
Jag tror att det kräver mer av en människa att inte tro. Att våga kasta sig ut i livet, viss om att det är det enda vi har, att det pragmatiska nog tyvärr är det enda raka. Det ligger något skrämmande i det... att det vi är nu, är det enda vi någonsin kommer att bli, och efteråt är vi intet.
Jag önskar ibland att jag kunde tro på något annat, det skulle ge tröst...
Sen behöver ju tro och kunskap inte vara samma sak. Dock kan det vara farligt att blanda ihop dem.
Filosofen Immanuel Kant menade att man ska veta vad det är man inte kan veta, och inte tro att man vet det man tror.
Anonym: Du hittar nog nåt att tro på du med, du verkar ju åtminstone vilja tro på något. Men varför skulle det vara så illa att bli ingenting? Jag kan ändå tycka att det är lite rogivande att tänka på att allt ska försvinna till slut.
Annika: Precis. Kant sa det bra där. Och jag är hellre en skeptiker än blåögd (även om blåögdheten oftast är min första impuls eftersom jag inte fattar varför nån skulle ljuga. Sen inser jag att människan ljuger och fattar att jag nog måste ta ett steg tillbaka och suga lite på saker och ting.)
Jag tänker inte heller att människor kan ljuga, men ajg är medveten om att människor kan säga saker som inte är sant. Vilket inte är samma sak. Lögn är ju att med uppsåt säga något felaktigt, men att det ska framstå som sant.
Vilket får konsekvensen att om jag får reda på att någon ljugit tar jag väldigt illa vid mig och kan aldrig riktigt lita på den personen igen.
Skicka en kommentar