Kritiska kompisar (I thought we were friends!)

Häromveckan skickade en vän en bild till mig via msn. Inget konstigt med det, med flera skapande förmågor i kontaktlistan hör det snarare till normen än till ovanligheterna. Och jag trodde att anledningen till att vi skickar grejer till varandra var för att få höra en åsikt om verket, som vanligt. Utan att tänka på det går man in i sin kritizera-zone och lyfter fram både positivt och negativt. I det här fallet gick det mer åt det negativa hållet och ja, jag kan vara hård utan att tänka på det men eftersom vi känt varandra så länge så trodde jag att det var det hen var beredd på.

Eftersom vi gjort det. Fram och tillbaka. Ganska länge nu. Hen blev iaf förbannad och loggade ut och nu verkar det inte bättre som att det hålls ett sorts grudge mot mig, för något skitlöjligt. Skitlöjligt av så många anledningar, till exempel: 1.) Hen har gått konstnärliga utbildningar och kommer fortsätta göra så i framtiden. Att hen inte kommer bli kritiserad av sina lärare/klasskompisar nån gång finns inte. För det är därför man går konstutbildningar.

2.) När hen väl är klar med sina utbildningar och trots det ändå VILL jobba i den här otacksamma branchen kommer kritiken komma från betydligt fler håll och ännu mera skoningslöst från recencenter, förlag, redaktörer och andra uppdragsgivare. Och det kommer kännas ännu jobbigare.

Dessutom tar jag för givet att man vill utvecklas hela tiden när man jobbar kreativt och om jag bara håller snattran och säger "fint" kommer du bara stå och stampa, ok? Tvärstopp. Limbo. Pergatory. Och där vill fan ingen vara. Sluta vara sur och ta det som en karl istället.