Jurtjyrkogården Revisited

För en vecka eller något sen inträffade något mycket tråkigt för ett litet barn i Kortedala. Dess älskade kanin gick av daga och föräldrarna var vänliga nog att ge det stackars döda djuret en dräglig begravning i skogen utanför vårt hus. Mot en bakgrund av mosstäckta klippor och ormbunkar fick kaninen sin sista viloplats, fullständig med kors, laminerad dödsruna och en fyrkantig rejäl sten ovanpå sin grav för att skydda det älskande djuret från nyfikna rovdjur (som t ex min Nero) i den sista vilan. jag kan tänka mig att begravningen var fin och känslofylld och att de kommer fortsätta vara en enda stor, lycklig familj minus kanin ändå.

Men. Djuret fick inte vila länge såg jag nu. Nero sprang bort till den skändade gravplatsen, kände den pikanta doften av lik men letade förgäves efter den arma kaninkroppen. Jag var själv en bit bort och trodde att han sprungit dit för att själv skända platsen, men han kom för sent visade det sig. Jag fattade inte hur ett djur fått bort stenen ovanpå graven, den var rätt stor och när jag såg mig omkring efter det lilla skinnstycket som borde vara resterna av kaninen fick jag se att den låg högt upp (dvs min ögonhöjd - flies in face high) på en stor sten i närheten. Hur lyckas ett djur med sånt? Och vilken människa skulle göra något sånt?

Famous last words: Det var skiteklit.