Salad fingers

Mat. Jag älskar det och spenderar sjuka mängder av min vakna tid med att tänka på det. Jag äter allt. Allt som är gott... så blodkorv, blodpudding och korvgryta går bort. I mitt matälskande ingår också sallader av olika slag, helst Caesarsallad. Kyckling, bacon, bröd och asgod sås med ost! How can you fail?

Men, om man såhär i sommartider, som iaf jag oftast gör när jag äter ute beställer en sallad (för att det är vamt och då känns det bättre att äta kall mat) så får jag skitjobbiga tvångstankar. Jag börjar tänka att servitören tror att jag beställer sallad på grund av oro för min vikt. Att det är ett hälsomedvetet val, att jag egentligen VILL ha pommes frites drypandes i gräddsås men inte vill bli tjock när det typ är så långt ifrån sanningen man bara kan komma. jag kan inte bry mig mindre om vad som är bra eller dåligt för mig att stoppa i huvudet. Det enda som kan kännas fel är att käka pizza två dar i rad. I övrigt är det lugna gatan. Smak går före form, vilken dag som helst. Men det nöter ändå i bakhuvudet, liksom. Tänk om servitören tänker att "Jadu, chubby. Det är nog en bra idé att du äter sallad." TROTS att jag inte tycker att jag är fet!

Jaja, nog om det. En annan grej angående sallad är att pojkbandkillar ofta nämner i intervjuer att de vill ha flickvänner med god aptit. Att de blir så besvikna när de tar ut en tjej på middag och hon beställer en sallad. Och då tänker jag, i mitt godtrogna sinnelag, att det kanske är för att pojkbanden eller valfri flickidol kanske tänker på vilken bild av kvinnor de vill förmedla till sina fans att de vill ha? De vet ju att fansen drömmer om att en dag få dejta dem, men det sista de vill är att deras kära fans ska svälta sig i sin strävan att komma i närheten av den drömmen. Jag hoppas att de tänker så. Särskilt med de uppfuckade kvinnoideal kvinnor fortsätter befästa i glossymedia.

Eller så är det bara som M säger; Det är ju faktiskt skittråkigt att äta middag med nån som inte äter.