Jag förstår ju att det hör till god ton att försöka behålla vänskapen sinsemellan fast man har gjort slut, men personligen förstår jag inte riktigt varför. Eller, ja, rent rationellt fattar jag ju att ekvationen varit ihop länge + schysstpersonkemi = något som borde funka fastän man gjort slut. Och ju längre man varit ihop desto mer gemensamt borde man ha. Men för någon som jag, som oftast väljer snubbar efter utseende och aldrig har haft mycket alls gemensamt förutom att vi vid en tidpunkt i våra liv var kära i varandra, så blir den där 'let's stay friends'-linen bara en tacksam räddning från att säga att den andre faktiskt inte duger längre.
Jag har fortfarande kontakt med killen jag var ihop med innan M, och det är väl snart 3 år sen vi (jag) gjorde slut, och fram tills för inte så länge sen var kontakten liksom... på replängdsavstånd och begränsad till div. utbyten av artigheter. SEN slog ju klyschan att 'normala samtalsämnen kan endast uppstå när den dumpade blivit ihop med någon ny och i sin tur dumpat/blivit dumpad av nämnda nya.' Så NU är det lugnt, tillochmed stundtals roligt, men jag förstår verkligen den där snubbmentaliteten där man bara klipper alla band till exet och låter det vara vad det är; något som var kul så länge det varade men det är dags att gå vidare.
Kanske verkar känslokallt, men harregud vilken tid man sparar in.
2 kommentarer:
Jag har i perioder bott i, och just nu bor i samma stad som mitt ex innan K. Och det händer att vi ser varandra på stan. Dock var jag 16 när det tog slut, och hade inte det där vuxna "let's stay friends". Han hade det, men jag svarade bara "jag tror inte att det skulle ge någon av oss något" Resultatet? Varje gång vi faktiskt ser varandra blir reaktionen att någon av oss snabbt som attan flyr fältet. Jag fyller härnäst 24, han fyller snart 26. Moget värre. ^^;;
Just det att K kommer från Halland är det som skrämmer mig mest om det skulle ta slut mellan oss, att faktiskt inte kunna hålla vänskapen (Jag är jäkligt dålig på att hålla kontakt med mina vänner som bor långt bort) För det är liksom en person som påverkat mitt liv till det bättre, och han är den jag har lättast att prata med, är rolig etc. I det fallet vill jag hemskt gärna behålla iallafall en vänskaplig relation. Fast som K säger "det beror på hur det slutar, iallafall i början, man vet ju inte förrän man är där"
Jag har också gömt mig för ex, men jag har haft turen att springa på dem när både ex och jag varit svinpackade, och då tycker man ju som bekant om varandra av bara fan - trots att man kanske varit ett jäkla kukhuvud (som jag ibland varit)
Och ja, det känns ju jäkligt töntigt att man inte ska kunna bete sig som folk mot den andre åtminstone, men som K säger, det beror ju på hur allt slutade.
När jag gjorde slut med exet i inlägget var det fint, det var ett jättebra avslut på ett långt förhållande och jag tror han tog det bättre än mig. Det lustiga var efteråt, då vi båda gjorde exakt samma sak: drog till cafét som blivit bådas med en polare i släptåg för att prata ut. Han fick ta rökrummet, för han behövde det bäst.
Men jag hoppas att realisationer av det här slaget är något du och K slipper. Ni är sjukt fina ihop och still going strong. Ni är det där paret som får en att tro att allt är möjligt, oavsett avstånd och drömmar.
Skicka en kommentar