Bloggstafett: Ingen vill veta var du köpt din tröja.

Man tar lätt sin trygga, mysiga, rätt långt gångna jämställdhet här i Sverige för given och om man inte är feminist kanske man inte ens reflekterar över den särskilt förrän man tar ett steg bort från det, kanske åker till ett land där det inte är självklart och får smaka på hur det skulle vara om inte. Och på dagar som internationella kvinnodagen får man ofta höra hur tacksam man är över att bo i Sverige och ha tillgång till allt detta, men jag tänker inte vara tacksam idag.

Jag tänker inte se på de rättigheter och skyldigheter jag har som något jag fått i present, även om det faktiskt kan ses just så. Jag ser det hellre som en tröja som är nedärvd från ett storasyskon. Lite nött i kanten, lite omodern och allt annat än perfekt. Och som en snorunge har jag inte ens vett att bli glad för den. För det är ju inte tröjan jag vill jag ha egentligen, som jag sett i skyltfönstret. Den som borde varit min från början, oavsett om mina föräldrar kanske inte hade råd, eller om nåt syskon blivit avundsjukt eller om den bara var färgad i ett sånt mönster "alla andra" skulle tycka vara fult. Kanske liknelsen är dålig, men lite så ser jag det.

Men, vänner, trots min otacksamhet glömmer jag aldrig hur mycket mitt fiktiva storasyskon ville ha den där tröjan. Hur hen tjatade, sparade, önskade, matstrejkade och skrev upp den på alla sina önskelistor. Därför tar jag på mig den, använder den med ett leende och försvarar min tröja.

För det finns så många som inte vill veta vart jag köpt den. De skulle hellre köpa något från typ H&M, som kanske inte håller lika länge, men är mer "just nu" och med spiffiga accessoarer till, som inte är förknippade med glömda designers som min. Men det spelar ingen roll. Tills jag får tröjan jag vill ha, oavsett medel, så kommer den nedärvda hålla mig varm och för vissa saker och tillfällen är den till och med så jävla rätt.

Detta inlägg är en del i en bloggstafett för att uppmärksamma internationella kvinnodagen. Fler inlägg kan läsas hos Sjumilakliv, Själv är bäste dräng, Hanna Axelsson, Miss Peach, Enkel men komplicerad, Lilla O, Nattens bibliotek, Suzannes, En avdankad akademikers tankar, Paperlace, McSarcne, Gråvädersdagar, Julia Skott, The Pink Princess, Schmut, Linas funderingar, Ung Verdandist, Lisa Gemmel, Gunillas blogg, Catya - Sticks & Stones, Pour le Moment, Karriärmorsan, Sussie i vida världen, Cumulunimbus och Petra Jankov.

Pillertrill.

Jag blir galen. Det hela började egentligen förra veckan, då jag läste Fridah Jönssons metrokrönika om hennes oförstånd för att visa att man stödjer en kamp för/mot ngt. Intetsägande krönika overall och jag avfärdar det med ett "Hon är ju tonåring fortfarande. Jaja." för att sedan komma till det lilla plus/minusinslaget de alltid har i slutet av krönikan. Där skriver Fridah, som minus;

Malin Wollins krönika i lördagens Aftonbladet om vad hon ska säga till sin dotter om sex: "Ät inte p-piller. Ingen man stoppar i sig hormoner, så varför ska du?". Eh...?

Eh? Ja du Fridah. Du kanske tycker att det här låter helt barockt, men Wollin har faktiskt en poäng. Det finns ickehormonsbaserade preventivmedel och är man två om att knulla så kan man tycka att alla risker inte ska tas av en person hela tiden. Och ja, visserligen skulle jag kunna avfärda även detta med "hon är ju tonåring" men det är något med p-piller som kan göra mig helt jävla vansinnig. Att tjejer fortfarande äter dem, då. Och att de manliga p-medel som diskuterats aldrig kommer. Jag skulle kunna skriva mer om det, men två till har gjort det så mkt bättre den här veckan; Gustavs Pillow Talk och Joanna Rytel i Expressen. Läs dem. Snälla.

Jag börjar bli berzerkargångsbenägen istället för mer än lovligt upprörd när jag får höra om ännu en tjejkompis som drabbats av cepebiverkningar av sina p-piller. Blodproppar ÄR på riktigt. Det händer. Andra inte så kul biverkningar är ju, förutom depression, minskad sexlust etc etc, missbildningar i fiffin som orsakar blödningar under sex. Det händer. Och det händer tjejer jag bryr mig om väldigt mycket. Inte för att jag önskar dessa biverkningar på snubbarna jag känner, men jag vill att det ska uppmärksammas som ett problem.

Girls have no shame.

Så, den ökända Christine* har gjort sin årliga avcheckning med M. Samma vanliga visa;
- Hej, hur har du det med livet, hunden och kärleken(?)? (Frågetecknet inom parentes och det extra som avslut är en direkt citering btw) - allt invävt i en flörtig, utmanande ton som skulle tvinga en mindre genomskådande person att smsa tillbaka så fort som möjligt. Tackolov är min man mer insiktsfull än så. Jag litar på honom, till 100%, men börjar bli sjukt irriterad på den här bruden. Move on already! Ni dejtade, KNAPPT. Han slutade dejta dig för att han blev kär i mig och har så varit i över 3 år. Jeish, girl. Gamar ger upp fortare än dig.

*fingerat namn ( tidigare inlägg om henne hittas här & här)

Mammaledig.

Ibland är det bra att ha polare som jobbar med reklam. Ibland inte. Men jag höll på att skita ner mig av skratt.

Acke har snott min identitet och gett mig avkomma! I fredagens Aftonbladet! Tydligen verkar jag vara en riktig gambler med. p0wned.

Nu måste jag komma på en snitsig hämnd, bara.

Samtal med Mitch

Mitch Buchannon säger:
nä, det känns rätt uppenbart att det är mig det är fel på, faktiskt
och det säger jag utan att mena nåt självömkande
allt pekar liksom mot det
alla vill vara kompisar, men ingen vill mer än så

Elin J säger:
äsch, det kommer komma nån
tjejer är weird
jag slutade dejta en kille för en sån tapig anledning att han gjorde mig för lugn, en gång

Mitch Buchannon säger:
haha

Elin J säger:
vad är det för jäkla anledning egentligen?

Mitch Buchannon säger:
det är ju en underbar anledning
snacka om Ally mcBeal-problem

Elin J säger:
haha, jag vet!
han var perfekt i övrigt

Mitch Buchannon säger:
jisses

Elin J säger:
men - det visade sig att han inte var så perfekt sen
han blev ihop med en gammal polare efter det, och det visade sig att han var svartsjuk och våldsam
så allt händer av en orsak, vet du
dina tjejer kanske är closetpsychos egentligen
man vet aldrig sånt

All my exes live in Texas (and that's why I hang my hat in Tennessee)

Jag förstår ju att det hör till god ton att försöka behålla vänskapen sinsemellan fast man har gjort slut, men personligen förstår jag inte riktigt varför. Eller, ja, rent rationellt fattar jag ju att ekvationen varit ihop länge + schysstpersonkemi = något som borde funka fastän man gjort slut. Och ju längre man varit ihop desto mer gemensamt borde man ha. Men för någon som jag, som oftast väljer snubbar efter utseende och aldrig har haft mycket alls gemensamt förutom att vi vid en tidpunkt i våra liv var kära i varandra, så blir den där 'let's stay friends'-linen bara en tacksam räddning från att säga att den andre faktiskt inte duger längre.

Jag har fortfarande kontakt med killen jag var ihop med innan M, och det är väl snart 3 år sen vi (jag) gjorde slut, och fram tills för inte så länge sen var kontakten liksom... på replängdsavstånd och begränsad till div. utbyten av artigheter. SEN slog ju klyschan att 'normala samtalsämnen kan endast uppstå när den dumpade blivit ihop med någon ny och i sin tur dumpat/blivit dumpad av nämnda nya.' Så NU är det lugnt, tillochmed stundtals roligt, men jag förstår verkligen den där snubbmentaliteten där man bara klipper alla band till exet och låter det vara vad det är; något som var kul så länge det varade men det är dags att gå vidare.

Kanske verkar känslokallt, men harregud vilken tid man sparar in.

Slupdate

"för att en tjej som jag inte känner pratar med min kille över msn om vardagliga saker."

GLÖM det. Christiiiiine* skrev just och frågade om M fortfarande har kvar nakenbilderna på henne *tihifniss* Klart han inte har din überwhore! Måste dock klargöra att jag inte snokade, jag stängde ner ett spel och hon hade just skrivit, fönstret var alltså redan öppet och läsandet var en ren reflex. For real.

Alltså, okej. Jag kunde ha köpt att hon skrev i all vänskaplighet tidigare [i en värld av rosa tuggummi, fjärilar, soft musik i bakgrunden och fin whiskey] men i verkligheten vet jag hur tjejer funkar, så när hon ena minuten går från att prata om att gå ut med hundarna, för att nästa plantera in tanken på sin nakna kropp i Ms huvud är det väl rätt klart att hon inte har rent mjöl i påsen. Eller är jag bara paranoid? Jag är nog bara paranoid. Jag vill ju tro gott om folk och allvarligt talat, jag kan inte ens klandra henne. Hade jag fått smaka på M och sedan utan någon egentlig förklaring inte fått fortsätta med det skulle jag nog också få en hangup och göra mitt yttersta för att få smaka lite igen. Han gör ett lasting impression, den karln och hon har mina sympatier.

Det händer att ytliga killkompisar kommer med sexuella förfrågningar hos mig också, men då blir jag sned på allvar och istället för att plantera ytterligare bilder av min dunderheta bowdeh planterar jag bilder av t ex min derrière med extrema mängder rövsvett/hår/irriterad tarm. Är det något jag är duktig på är det att krossa folks illusioner av mig och ibland kommer den väl till hands. Tyvärr har inte M samma fallenhet för äckel. Så, nu har jag gnällt lite. Bra nu.

*Fingerat namn.

He ain't heavy, he's my brother

Efter serieveckan i Göteborg [som jag närvarat alldeles för lite på] sitter man dagen efter en supermysig fylla med tecknarpolarna med en sån känsla av välbehag i magen. Man är centrerad igen. Allt har återfått okus på ngt sätt, och en ny nivå av trygghet har infunnit sig.

Lite sjukt är det att så många människor, som finns att applicera på så många områden i livet. För obskyra specialintressen, för att dela liknande historier från förstörda familjer, för aggressivitet, för kärlek och främst... att dela en fin flaska whiskey med. Fina jävla människor. Vad jag älskar er.

Tokio Hotel var min pojkvän

Det börjar sannerligen märkas att TH spelning i vårt avlånga land börjar närma sig. Googlesökningarna som hänvisat till mig tyder på det iallafall. Tokio Hotel var min pojkvän är nog den bästa.

I övrigt är det många som söker på TH serier och teckna Tokio Hotel. Jag kanske borde börja teckna TH-fanserier, ändå? Låta pojkvännen översätta dem till tyska och sprida dem som klamydia über die welt, och äntligen få erhålla internationell stardom och möjligtvis en plats som TH-konkubin?

Ibland när jag hatsurfar [förmodligen copyrightat uttryck signat Caroline] brukar jag gå till Bimbo Boys blogg, och kolla kommentarerna till hans TH-poster, och förnöjt dra en suck av lättnad över mitt acceptabla språkbruk, att jag har andra saker att tänka på än hur jag bäst får kontakt med kändisar eller spekulera i huruvida troligt det är att ett annat fan dejtat "min" sångare.

Fast jag tycker samtidigt att hela fangirl-prylen är så übergullig att jag liksom blir rörd, i mitt åldrande, skrumpnande borderline-vuxenhjärta. Så för er tjejer därute - Snart kommer en Tokio Hotel serie, tillägnad er villkorslösa, obesvarade kärlek. För det är ni värda. Men twincest kommer inte på fråga.

SciFi-feminismen

Efter ett snack om feminism med den flitige kommentatorn Frank, tillika gamle vännen, imorse kom ämnet kvinnor i SciFi-serier upp. Vilket var det enda feministiska han i princip kunde relatera till. Vad kan jag säga, jag umgås med nördar och är en själv. I princip är ämnet oundvikligt. Vi gillar Star Trek:Voyager båda två, och han uttryckte det krasst, ang Cpt Janeway:

- Det sabbade hela min syn på kvinnor, att se Kathriyn Janeway, en 45 årig kvinna, i så tuffa situationer, hon var smart, rolig, och jag koncentrerade mig inte en enda sekund på hennes fitta, kanske inte är det bästa att representera mäns syn på kvinnor, men ändå... en poäng. En väldigt..grisig poäng.

För i SciFin är könsrollerna icke-existerande. Att presidenten i Battlestar Galactica är kvinna ifrågasätts aldrig. Att den starkaste karaktären Starbuck i samma serie [som var man i orginalserien] är en kvinna är naturligt. Inte är hon en übermench heller, utan det är hennes svagheter som gör henne till en av mina största förebilder och den bästa piloten i solsystemet.

Hörde något om att just i Star Trek ville skaparen egentligen att kaptenen skulle vara kvinna, men de som höll i pengarna trodde inte på det konceptet, och skaparen fick inte sin vilja igenom förrän just Voyager gjordes. Men exempel på science fiction där kvinnan är den starkaste finns det ju inga brist på direkt; Leia i Star Wars, Ripley i Alien, Tank Girl, Leela i Futurama... Ändlöst.

Iom att det är SciFi, alltså ett skildrande av en fiktiv framtid, kanske det är enklare att skildra en värld där alla tävlar på lika villkor, i och med att man slipper spekulera allt för mycket i sociala historiska omständigheter, och att under årens lopp, det har blivit mer regel än undantag att framställa män och kvinnor som jämlika. Eller, så är det något i mentaliteten hos de män som skriver SciFi [för generellt är det oftast män] som vill lyfta fram kvinnan. Göra henne till en jämlik medspelare, ledare eller utomordentlig stridspilot eftersom de inte ser några hinder för dagens kvinnor att göra det, och genom sina berättelser uppmuntra och mana på oss att fortsätta kämpa?

Oavsett om det är mot slemmiga aliens, cylons, Pär Ström eller en kvinnosyn som hör hemma på 50-talet.

Vad fan hände egentligen?

När jag växte upp i den lilla hålan Burträsk var biblioteket en av mina bästa vänner. Jag behövde aldrig ta med mitt lånekort för bibliotikarien kunde mitt telefonnummer utantill. Iofs säger inte det så mycket, jag kan fortfarande göra min bankärenden över telefon, oavsett var i världen jag befinner mig, eftersom de som jobbar på min bank känner mer än väl till min ättelinje. Mycket praktiskt.
Men nu svamlar jag.

Så, när jag som trotsig tonåring fick med mig Fittstim var det liksom att hitta hem. Äntligen några brudar som var lika arga, irriterade och frustrerade över tjejers situation och hur de behandlades. Linda Skugga, Belinda Olsson och Karolina Ramqvist blev mina gudar. Krönikor i Aftobladet och Expressen blev heliga läsarstunder som jag liksom fick ha för mig själv, och jag satt där i kökssoffan och muttrade, hurrade och skrek AMEN! till deras texter.

Åren gick och krönikorna blev sämre och sämre... Och, som den cyniska steril-wannabe som jag är, måste jag säga att det började gå nedför ungefär i samma veva som dessa "kaxiga" feminister beslutade sig för att reproducera sig. Linda Skugges blogg är astråkig, Amelia är en [på göteborgsk dialekt] kârringblaska som intresserar mig föga, men som garanterat passar henne bättre nu när hon nästan BARA skriver om sin avkomma. Den sista unsen respekt för Belinda försvann med det här, så den enda som egentligen har kvar nån sorts självbehållning är Karolina Ramqvist. Som såvitt jag vet inte har barn. Rätta mig gärna om jag har fel.

Men, såhär X år senare behöver jag inte längre leta efter feministiska förebilder i kvällspress eller i böcker. De finns ju min närhet, i min RSS och nog fan är de betydligt mer coola, snygga, tuffa, smarta och roliga än t ex Linda Skugge.
Nu vet jag inte hur Fittstim påverkat mina förebilder i det verkliga livet, men kanske den gjorde nån nytta, ändå? För då det begav sig påverkade den iallafall mig. DET ska de ha tack för.

EDIT:
Shit, den har nog påverkat mig mer än jag trodde. Kolla min bloggbanner och kolla omslaget! Fittan på Fittstim kunde lika gärna varit min! Om man bortser från trosmodellen och håret, för jag har hipsters mest och ansar någorlunda ofta, och tatueringsmotivet då, såklart. Men i min högst opartiska mening är en velociraptor så jävla mycket coolare än de där triballiknande mönstrena som sticker upp.

EDIT2:
Tänk att ha det på CVt; "Fittan på omslaget till Fittstim".

Den äldre pojkvännen

Min lillasyster R, 18 år, är för tillfället tillsammans med en 36-åring. Det gillas ju naturligtvis inte särskilt mycket av majoriteten av hennes familj. Mig inkluderad.

Don't get me wrong, jag förstår dem båda. Vilken äldre kille skulle inte uppskatta ett blont yrväder till lammkött, och vilken yngre tjej har inte tyckt att det är häftigt med en mogen kille? Ur en rent biologisk synpunkt är det ju vinst för båda, typ.

Men, vad fan har man för utbyte av varandra, intellektuellt? Vad pratar man om? Pratar man överhuvudtaget eller knullar man bara? Vilken man, vars intellektuella mognad motsvarar sin biologiska, finner det givande att samtala med en artonåring?

Jag har ju faktiskt fördelen att direkt prata med såna killar, dagligen. Fast ,öh, då handlar det ju bara om sex, så det är ju inte rättvist direkt. Som sagt, många män vill spänna på en artonåring, men vilka tar det ett steg längre och faktiskt inleder ett kärleksförhållande med dem?

I min ringa erfarenhet brukar det vara rätt känslomässigt/intellektuellt/osäkra killar som gör det. De vill ha ett kuttersmycke, en knulldocka, en nickedocka, som man i princip kan forma till den perfekta flickvännen, eftersom hon saknar erfarenhet från tidigare förhållanden och har väldigt lite att jämföra med.

Jag frågade min syster varför hon blev kär i den här 36-åringen ["36-åringen", kunde lika gärna varit ett löp på Aftonbladet, eller hur? "36-åringen dejtade min syster - Elin J talar ut"] och hon svarar:
- För att han är snäll.
Är det bara jag, men sen när blir man kär i någon för att den är snäll? Fysisk attraktion brukar väl vara det första som kommer? Eller är det bara jag som är ytlig? Så jag svarade;
- Kor är också snälla, R. Kom igen, vad pratar ni om!?
- Men typ, vardagliga saker. Katterna??
- Men vad jobbar han med?
- Han pluggar. Han gick inte ut gymnasiet.
Vilket jag naturligtvis finner föga förvånande, där jag sitter på min höga häst. Men vad vill han bli när han blir stor då?
- Rik, typ.

Visst låter det som en riktig jävla drömprins? Jag fattar liksom inte grejen! Varför håller folk på såhär?

Idiot i repris

Tobias Struck har gjort det igen. Jag blir så arg, och väger fram och tillbaka om det verkligen är värt att lägga ner tid på en människa som spottar kvinnor, män, HBT, judar, folk som inte bor i västerlandet plus en hel del andra människor i ansiktet och sen hånler efteråt.

Anledningen till min ilska idag är att han skrivit om våldtäkt.
Saxat från den helt enkla bloggen:

"I Tito Beltran-rättegångens efterspel kommer naturligtvis den feministiska ojämlikhetstanken upp till ytan och visar sitt fula tryne: Feministiska debattörer accentuerar vikten av att tro på kvinnor som säger sig ha blivit våldtagna: "Bristande samtycke är våldtäkt!" ryter Gudryn Schyman. Det betyder att kvinnans ord är allt. Säger hon att hon egentligen inte ville ha sex med den där Wolfgang, så åker Wolfgang i fängelse, enligt detta sätt att se saken.

Men manshat är inget bra utgångsläge för rättssäkerhet. Våldtäkter utanför relationer begås oftast av socialt missanpassade halvautister eller hederstribalister som har gått vilse och kommit till fel land. Inom relationer, så tror jag att det ganska ofta kan förekomma tjatsex och fyllesex, som kvinnan kan uppleva som påtvingat, då hon inte har haft orken att sätta gränsen tydligt. Det senare är anstötligt men inte skäl för åtal, menar jag. Och ingen av dessa former av sexuella handlingar är representativa för vad det betyder att vara man - varken i judisk/kristen mening eller i biologisk mening. Det är varken naturligt eller västerländskt att våldta."

Jag vet inte var jag ska börja. Vid Wolfang och hans förmodade strafftid, eller att våldtäkter begås av halvautister som gått vilse/kommit till fel land, att man inte har orken att sätta gränser tydligt, eller att det inte är västerlänskt att våldta. För det är fel, fel, trippelfel.

Återigen kan jag inte låta bli att undra om Struck vuxit upp under en sten och undvikit folk hela livet? Det spelar nog ingen roll hur många polare man har, man känner alltid någon som blivit utsatt för övergrepp av något slag. Jag känner åtminstone 5 personer [observera att jag säger personer, för det rör sig om både kvinnor och män] som blivit sexuellt utnyttjade/våldtagna. Jag känner även två våldtäktsmän. Som jag vet om. Varav en fortfarande går fri, eftersom polisen tyckte att min tjejkompis något slampiga leverne i övrigt, var tillräckligt för att bestämma att hon nog ville det ändå.

Den andre våldtäktsmannen angav faktiskt sig själv och dömdes till rättspsykiatrisk vård.
Men så tur har man inte alltid.

Män är inte dumma i huvudet. Som människa är man socialt/biologiskt programmerad att känna igen ett nekande, främst genom kroppsspråk, oavsett som man "haft orken att sätta gränsen tydligt". Man vet när en människa inte vill, oavsett om man vill erkänna det eller inte. Ett utdrag ur boken The Myth of Mars and Venus förklarar det närmare.

And as for manshat och vilsekommet folk/ickevästerlänningar... Snälla. Våldtäkt är ett globalt fenomen, som funnits lika länge som mänskligheten själv och är ett övergrepp på en person som inte handlar om njutning, utan är ren och skär maktdemonstration. Oavsett om det sker i ett buskage eller i ditt eget sovrum. Oavsett om det är kvinna/man, kvinna/kvinna, man/kvinna eller man/man. OAVSETT hur många du knullat innan, eller om du var totalnäck eller hade ett Helly Hansen-ställ på dig.

EDIT:
Hädanefter kommer jag inte att gå in på Strucks blogg ever igen. Att ödsla tid på folk som bara inte fattar... Jag orkar helt enkelt int. Inte med honom iallafall. Men, i det här fallet... well. Ni förstår själva.
____________________________________________
Och bilden som illustrerar inlägget är en helt autentisk, inscannad lapp som jag hittade i min garderob. Jag har inte skrivit den, men visst är den kul!?

Andra som skjuter sig själva i foten.

Hittade via Cuntstunts den här feminina sidan. Antifeminism i all ära, och alla ska naturligtvis ha rätten till att göra precis vad de vill med sina liv, men kom igen! Jag har en livmoder, men det innebär inte per automatik att jag vill yngla av mig.

Att vara förälder är säkert inte det lättaste här i världen, men det är något som händer med kvinnor när de fått barn.
Ur min erfarenhet sätter de sig då, ganska snabbt, på en piedestal och är inte längre en person, utan något bättre. Modern. Mödrar har aldrig fel, anser att allt ska anpassas efter dem och att de har den ädlaste jobbet i världen.
Don't get me wrong nu, men vilken idiot som helst kan föröka sig.

Jag har, sen jag var typ 18, allvarligt övervägt att sterilisera mig. Jag får inte göra det förrän jag är 25, men när jag berättar för andra att det är något jag vill göra, får man ofta lite konstiga kommentarer.
Typ, men vad händer om du ångrar dig då?

Ja, om jag ångrar mig...adopterar jag. Svårare än så är det inte. Men, det anses ju naturligtvis bättre att skapa sig en liten mini-me, med en karl som det alltid gjorts. Ja, kanske är jag självisk som väljer att satsa på mig själv och karriär i första hand, men sån är jag. OCH adoption är inte det lättaste som singel, heller.

Om Emma vill ägna sitt liv åt att sköta om man och barn är det hennes beslut. Men igen, att se ner på människor som försöker göra sitt bästa för att hennes döttrar ska få det bättre i framtiden, om de inte vill gå i mammas fotspår och bli hemmafruar, är ju bara att rövknulla sigsjälv. Alla tjänar på ett jämställt samhälle, varför fattar ingen det?

Prova åka till ett land som ligger lite efter i jämställdhetsutvecklingen och bo där en stund. Prova på hur det känns när din åsikt är värd 30 gånger mindre för att du är kvinna, och egentligen inte ska bry ditt söta lilla huvud med annat än hur du bäst hittar nån att gifta dig med, att det är fult att onanera, att du borde laga mat och där män kommer fram till ditt manliga sällskap för att berätta för honom hur jävla awesome han är som lyckats fånga ett sånt fint litet kuttersmycke som du, och där en oeskorterad tjej naturligtvis är ett lössläppt luder som tigger om mäns uppmärksamhet och bara vill knulla. Prova. Och kom sen och säg att du är antifeminist.

.

If music be the food of love, then masturbation is just a snack between meals.

På insändarsidan i Metro har det de senaste dagarna pågått (om man nu ens kan kalla det det) en debatt om hur onormalt det är för pojkvänner/flickvänner att titta på porr.
Och de som hävdar att det är onormalt är i största utsträckning tjejer. Big surprise.

Och jag blir bara så less. Tänker "Men bruden, slappna av. Bara för att du kanske slutar onanera när du blir ihop med någon kan du inte ta för givet att din partner gör det.
Och att du blir osäker är ditt problem, inte hans. Han vill ju sätta på dig OCKSÅ, men man kan inte sätta ett pris på utbytet man får av kära fröken Höger. Jag kan då inte det. "

Kanske är jag konstig som förutsätter att min kille fortsätter onanera efter påbörjat förhållande? Är jag ett freak som förutsätter att killen jag dejtar ska ha en mapp på datorn som är döpt till "naturfilm"? Or even worse, att jag själv får ett utbyte av porr och tittar mer än gärna? Mitt ex hade INGEN porr, och jag fann detta asSKUMT men respekterade naturligtvis honom, han gillade inte porr helt enkelt.

Fast, jag är ju kanske inte den "normalaste" av brudar - jag menar, jag lyssnar på runkande män x timmar om dagen och blir inte nämnvärt påverkad. Om man inte räknar den fasansfulla djurporrsveckan...

[telesexanekdot coming up...]
En av mina stammisar ville utveckla vår dominanslek till att jag skulle titta på porr samtidigt som jag pratade med honom, eller snarare, att jag skulle titta på porr och BERÄTTA vad som hände i filmen. (antar att han ringde från jobbet eller nåt) Hursomhelst så dög inte xfetishporr så länge, utan kunden ville ha värre grejer. And this is where the dogs come in. Jag fick leta djurporr åt min tekniskt handikappade kund. Hundar, mest. Flera dagar i veckan, i kanske två veckor. Tills jag sa stopp. Och då tog andra stammisar vid och ville prata hundsex. Det verkade vara en epedemi. En jävligt tröttsam sådan. En kund trodde t ex att en hund kunde slicka en kvinna bättre än en man. LOL! Jag förklarade lugnt att hundar inte har en aning om vad en klitta är för något och bara slickar runt på random, förmodligen inte ens för att de gillar det, utan för att de (hör och häpna) har TRÄNATS till det. Och att den enda som kan out-lick a man, är förmodligen en kvinna.
[end of transmission...]

Hursomhelst, att få in bilder av spanjorskor som blir påsatta av schäfrar när man själv får oralsex är inte. kul. alls.

Mitt problem med det här är först och främst den jävla brudmentaliteten. För problemet ligger mest troligt i att tjejen som har problem med att pojkvännen tittar på Backdoorbitches 14, jämför sig med tjejerna i filmen. Nej, du har inte en opererad perfekt fitta, eller förmågan att bli bröstknullad. Inte heller får du fontänorgasmer så därför tycker förmodligen din pojkvän att du är osexig i jämförelse. Fel. Det är film.

Vad som finns i fantasin gör sig oftast bäst där. T ex som när sångaren i Tokio Hotel kryper sig på under mina ensam-sessioner. Grymt i fantasin, men med hans naglar... Eish. That's gotta hurt. Alltså sätter jag mig inte på första bästa flyg till Tyskland med ett plakat där det står "Put your erection in my direction!".

För jag lever i verkligheten, och det gör din kille med. Och tro mig, han gillar dig.
Men han gillar sig själv också.
Porr är bara ett visuellt hjälpmedel, precis som jag är ett auditivt hjälpmedel när jag jobbar. Allt med den ljuva belöningen ORGASM.


Vänd på det, om det var tvärt om? Skulle gemene pojkvän NÅNSIN be dig att radera din porr? Jag tror inte det.

Men, om du fortfarande tar illa upp av något som människan roat och kåtat upp sig med sen tidernas begynnelse
(läs: att se andra doing the nasty) du kan ju alltid trösta dig med det gamla talesättet
For every beautiful woman, there's a man out there that's tired of fucking her,
när du känner att du står i skuggan av Jenna Jameson.