I paint self-portraits because I am so often alone, because I am the person I know best. - Frida KahloOch det stämmer ju, man är ju aldrig så ensam som när man skapar, men man känner sig aldrig som att man faktiskt är det. Man måste nog gilla sig själv förbannat mycket som tecknare och jag tror att många av oss faktiskt skulle kunna leva länge och må rätt bra utan mänsklig kontakt. Ibland inser jag att om jag inte haft hund eller ett jobb att gå till så skulle det mycket väl kunna inträffa en zombieapokalyps och jag skulle vara none the wiser i flera dagar.
En grej jag skulle vilja göra, eftersom, låt oss inte slå kring busken här, den här bloggen är en enda stor egotripp i jag-form och jag får fan aldrig nog att prata om mig själv eller höra vad ni tycker om mig ( lite Bette Midler i Beaches, jag vet) men eftersom jag slängt upp en del självporträtt här skulle det vara kul att höra hur ni uppfattar mig genom sättet jag uppfattar mig själv, liksom. Analysera mina självporträtt. För i mina ögon är de ju rätt random. Måsarna i bilden ovan, t ex, slängde jag in på måfå, för fåglar är fina och de lever vid havet osv. För att symbolisera ensamhet, isolering och lidande tänkte jag (säg "hej, tecknarblock!"). Tills jag googlar 'fiskmås symbolik' och får veta att hos indianerna betyder det nästan motsatsen; frihet, mångsidighet och en lättsam attityd. Undermedvetet? Who knows?
Därför, en liten tävling: Den som gör den mest träffande (rent subjektivt då) personanalysen baserat på mina självporträtt vinner ett porträtt av sig, gjort av mig=) Ni kan ju fuska, om ni är trogna läsare vet ni ju en del ändå, men jag skriver ju inte om allt som pågår liksom. I kommentarerna! Go! Go! Go!
(och, om folk som känner mig väl försöker - don't bother, ni blir diskade pga jäv. Eller nåt.)
Så var det söndagsnöjet fixat den här helgen med. Nu ska jag till jobbet.
4 kommentarer:
Sjöfåglarna symboliserar Götet och vi vet alla vad sjöfåglar gör, är det inte Poseidonstatyn så är det ens huvud de skiter på.
Bilden visar den korta sekunden det tar för dina synapser att koppla vad som landade på ditt huvud och som gjorde att du rent instinktivt förde handen till huvudet.
De neutrala färgerna speglar vår kultur som spelar in i din reaktion som man bara kan undra över.
Så rent symboliskt så kan man ju säga att bilden även visar hur slumpmässigt livet är och att försöka "finna" sig själv och vem man är i skiten är som att hitta mening i en bollywood-film; man tror att man har allting klart, men sedan så kommer ändå den dansande vattenbuffeln in i halvlek och förstör all mening.
Peace the fuck out
Nu har ju jag känt dig sen du var tweenager, men din formulering gör dig fan värd nån form av tröstpris;)
kahlos citat är otroligt sant. vet ingen annan aktivitet som är så djupt tillfredsställande som att skapa något, när jag gör filmer så försvinner behovet av mänsklig kontakt på ett otäckt sätt. när man är färdig så känner man sig helt tom, det är (för att använda en klyschig metafor) som att ha burit på ett barn ganska länge och sedan fött det. en slags ensamhet.
Ja, lite uppgivenhet när man är klar. Kanske är därför man är såpass benägen att hoppa på nästa projekt fort som fan=P
Skicka en kommentar