torsdag, januari 10, 2008

All your dreams are dead.

Jag vet inte vilket förhållande man "ska" ha till sina föräldrar, och ja, jag är förmodligen inte den bästa dottern i hela världen. Jag är dålig på att ringa till mina föräldrar. Jag råsuger. Och när de ringer mig får jag oftast avbryta samtalet för att jag får en kund just då.

Men ska det vara normalt att ens föräldrar ringer BARA för att påpeka hur dålig man är, samt att klaga på hur sällan man hör av sig?[jag vet att det är det i amerikanska sitcoms, med judiska döttrar och kritiska föräldrar, men min farsa är för fan inte jude, även om jag är det.]

Fattar han inte att om man jobbar med att prata i telefon, så kanske man inte är så jävla sugen på att göra det när man är ledig? Jag ber inte honom laga mina element när han är ledig, liksom.
Sen tycker han att jag är dålig på att svara på mejl OCKSÅ. Vilket iofs är sant, om det inte rör sig om jobb brukar jag skjuta på det så länge jag kan - men jag blir inte särskilt motiverad att svara på hans massutskick till 34 andra med ett skämt, bilder på djur i kläder eller vad det nu må vara.

Det är inte personligt, pappa. Ser jag ett FWD i ämnesfältet deletar jag direkt. Du får ingen särskild behandling bara för att jag kom från din säd, ok? Är jag onormal, eller ska man vilja prata med sina föräldrar flera ggr i veckan?

1 kommentar:

K sa...

Du är inte onormal. Jag känner precis likadant. Jobbar som en annan slags telefonhora ändå, men bor också långt ifrån päronen och känner sällan lust att ringa.