sagt av yours truly en eftermiddag efter en helt vanlig mys-gone-wrestlingsession med M.Såhär i Alla Hjärtans Dag-tider kanske jag ska berätta om hur det blev M och jag. Det hela började med att jag startade min utbildning på Serietecknarskolan i Hofors. Han gick i klassen över mig, och redan första dagen var han en av anledningarna till jag jag positivt överraskades i att serienördar kunde vara snyggare än jag trodde.
Första dagen avslutades med fest, arrangerad av de som gick andra året. Honom inkluderad. Jag försökte lite taffligt kommunicera med alla, och med honom var det genom att säga att han var lik Matt i Nip/Tuck.
Detta gick inte hem. Alls. Men, jag hade pojkvän då, så det tycktes som ett inte allt för stort nederlag. Tiden gick, M var rätt stealth och syntes sällan på min radar, trots att han var en av skolans hetingar. Tills en Lucia-morgon då jag frågade honom vad klockan var. För att jag ville veta vad klockan var. På riktigt. Jag var inte intresserad då. Men M såg potential och började, som han säger själv, "så grunden så jag skulle bli intresserad".
Syster S frågade mig en gång om jag hatade M i början, varpå M svarar:
- Nej, det var tvärtom. Hon var påträngade, svettig och skulle alltid vara i centrum. Skitjobbig.
Vilket stämmer. Men jag fattade ju inte hur nice M var förrns han började dejta en annan tjej. Såklart. Efter många turer med klumpiga come-ons, undvika honom för att sedan stalka honom, han gav upp den andra tjejen, och en gemensam vän tvingade oss att ta itu med varandra... så fann jag migsjälv i hans studentrum, han pratade om vad han kände för mig och jag var för nervös för att få ur mig ett knyst, utan försökte hela tiden få mod till mig att bara böja mig fram och plantera värsta smootchen på honom. Vilket inte hände. Så han pratade. Jag sa/gjorde inget. Han pratade. Jag sa inget. Klockan blev 6 på morgonen och DÅ, till slut, vågade jag.
- Krampaktig kväll, säger M.
Sen blir det ju som det blir. Ni vet, man är nyförälskad, man lär känna varandra. Jag överraskades positivt över att M var så jävla rolig. Alltså, roligare än någon jag träffat förut. Screw fejkskrattaförartighetensskull här, jag skrattade genuint. Tills jag grät. Gör det fortfarande. OCH att han alltid hade små-fakta om allt. Vilket gjorde att jag ibland kallar honom TriviaBoy, med Mr MovieMan-röst. Såhär nästan två år senare blir jag typ lite mer kär i honom för varje dag, fortfarande. Helt sjukt. Han känner mig bättre än jag känner migsjälv och är så insiktsfull att jag vill strypa honom ibland. Och när jag frågar honom hur en mastodont-tönt som jag lyckas baga en heting som honom svarar han:
- Du var vacker och påträngande.
Det inger lite hopp, såhär inför Valentin-dagen, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar