Har läst Tanjas inlägg om framgång, stress och priset man får betala samtidigt som många (kanske även jag) vill få det att verka som att man gjort det med en axelryckning ett antal gånger nu, och har varit på vippen att kommentera typ 5 ggr, men avrått migsjälv till att vänta med det tills jag kan kommentera med någon sorts struktur, vilket jag inte tror att jag kan, så jag tar det här istället.
För det första är det ett väldigt bra inlägg, bristen på kommentarer känns konstig, men samtidigt tror jag att det kanske slår snäppet för too close to home. Det kanske är en generationsfråga, att vi 80-talistbrudar vill ha allt och få det att verka easy, breezy, beautiful medans, nu vet jag inte om det bara är jag (förmodligen är det så), jämnåriga killkompisar mest verkar ta det lugnt, eller för det mesta vara helt jävla clueless när det kommer till mål i livet - majoriteten av killarna jag känner iaf, de enda som inte bekräftar den regeln är de jag träffat på högskolan. Precis som Tanja förutsätter även jag att det finns avgrundsdjupa mörka hål, fyllda med förtvivlan bakom många av de brudar jag själv ser upp tills framgång. Harregud, det är ju bara att se till sig själv och föreställa sig det x20. Dock upplever jag själv, trots att jag vet att jag har del i min "framgång" (jag ser det inte som framgång eftersom jag inte ens nått halvvägs av dit jag vill än) som något tillfälligt, och faktiskt ren tur most of the time. Jag har skitsvårt att ta ett steg tillbaka och klappa mig själv på axeln. Jag försöker bättra mig.
Och när tjejer som Tanja, eller Hanna Fridén, vågar släppa in en och säga rätt ut att; Ok, jag är inte mina prestationer, jag är det här och det här också och jag har mått dåligt och inget är gratis men jag kom över det, så är det så fint. Fint för att man kan relatera och tänka att 'kan de - kan jag' och just för att det gör dem mänskliga. Jag är också mänsklig men har lite svårare att öppna mig. Jag börjar bli bättre på det och det är nog bara nyttigt att köra med öppna kort. Man dör faktiskt inte av det.
Men ja, jag får väl outa mig då: Jag sliter häcken av mig just nu. Inget är lätt och jag vill göra så mycket. Jag ska göra mycket. Jag FÅR tecknarkramp och för arje klar bild finns det kanske i snitt 2-3 betydligt sämre versioner. Jag snoozar i snitt 4 gånger varje morgon för att jag varit uppe för sent, antingen från jobb eller från pill med bilder. Ibland duschar jag inte på 3 dar för att jag inte känner att det finns tid/är så jävla viktigt. Samtidigt som jag försöker vara en skön flickvän blir jag ett rabiat monster om jag inte känner mig tillräckligt älskad. Jag har dålig eller ingen kontakt med mina föräldrar och jag har nästintill inget socialt liv. Tackolov är jag säker på att (de flesta av) mina vänner har tålamod med mig. För jag ska vila. Snart. DÅ kan vi hänga.
Jag säger att jag kan vila när jag är död och ibland är jag rädd att det kanske är det enda alternativet. Men det ska det fan bli ändring på.
5 kommentarer:
sova gör man på söndagar. oavsätt om man vill det eller inte, mellan lunchen och middagen så pang! på hallgolvet i soffa eller datorstolen. sen upp och jobba igen...
jag vet inte om de är ett sjukt bra sätt för kroppen att hantera stress eller om man kanske ska tolka det som ett tecken att man inte borde ta med sig jobbet hem över helgen. varenda helg.
Jag gissar på det sista=( Fast då vet jag ju iofs hur hårt du jobbar.
Skönt att få lite reaktion, jag var lite "skiiiit, trampade jag på allt för ömma tår nu?" eller typ "har jag gjort nåt ÄNNU dummare än ömma tår?".
Jag känner fruktansvärt väl igen det där du skriver om att jag tror att jag haft ren tur om det gått bra för mig, och har supersvårt att ta åt mig äran. Jag kan tycka "jag har gjort nåt bra" eller "jag är bra" (när jag inte är helvetessvacka, vill säga ^^) men jag har oftast svårt att känna att jag har förtjänat att vara stolt. Om du fattar? Och vi borde förstås ta åt oss äran mer, både du och jag. För vi jobbar fan för det vi gör, och det ser ut som tur är bara resultata av mycket nedlagt dolt arbete.
Jag undrar lite hur det är med killar och tjejer, egentligen. För jag uppfattar verkligen det här som en tjejgrej. Men det kanske är bara som jag tror? Jag kanske bara uppmärksammar chicksen mer för att man fortfarande höjer på ögonbrynen när man ser en tjej som tar plats.
You rock!
Word och right back atcha!
Alltså, ang killarna, nej, jag har inte märkt det särskilt mycket heller bland mina guys. Tyvärr (eller öh, kanske inte, men du fattar;))
Jag känner igen mig på det Tanja skriver om att man bara kommit dit man är pga tur. Jag har väldigt svårt att se det som något annat(i mitt fall). Men så kan man ju inte hålla på egentligen. Vad gör man då för att komma vidare? Väntar på mer tur?
Själv håller jag på att vänta in att jag ska må bra psykiskt. Men det är egentligen inget att vänta på. Läste igenom mina gamla dagboksinlägg och märkte att jag har ju alltid varit såhär. Då känns det lite dumt att dissa folk som väntar med tecknandet för att de vill bli bättre först eller ha mer tid. Man kommer alltid bli bättre och man kommer aldrig ha nog med tid. Det är bara att jobba runt det. Likaså inser jag att jag alltid har och kommer alltid känna mig någolunda värdelös. Så nästa steg blir att jobba sig runt det och lära sig ta för sig ändå. För ja, om det är något som stämmer, kan man konstatera efter denna(bra initiativtagda)bloggtrend, alla som mår så dåligt med sig själva, fortsätter iallafall att gå framåt. Och det tycker jag är sjukt inspirerande.
Dock måste jag dra in undantag som bekräftar regeln eller något när det gäller kvinnlig kontra manlig prestationsångest. I stort sett alla killar jag känner har haft sitt egna självhat. En destruktiv åsikt de har om sig själva, som är en rak motsats till verkligheten.
Skicka en kommentar