Svenska män

Mår lite dåligt över gallan jag spydde ur mig imorse över mina kunder. They're not all bad, men även jag har mina gränser. Dock hade jag ett gôtt samtal nyss, som gjorde mig sugen på att skriva lite om hur mina kunder är, beroende på var i landet de kommer från, och High Fidelity-skadad som jag är gör jag det i form av en Topp 5 Lista;

1) Dalmasar.
Om det beror på dialekten eller bara det att de alltid är fruktansvärt sociala och alltid berättar mysiga anekdoter vet jag inte, men väluppfostrade är de och man lägger alltid på med ett leende och känslan av ett väl utfört arbete.

2) Stockholmare.
Mer erfarna än dalmasarna, men ligger socialt på samma nivå, och har alltid lätt för småprat. Skämten och böjelserna är lite mer avancerade än bröderna norrväst, men de är easy to please och raka med vad de vill ha.

3) Göteborgare.
Kanske lite otippat att sveriges generellt sett gladaste typer bara kommer på tredjeplats, men de är lite veliga. Däremot har de alltid nära till skratt, och det är ju alltid jävligt gôtt, enna.

4) Norrlänningar.
Mitt eget folk. Kanske släktingar, vem vet? Men de är inte omtyckta av mig som kunder. Varför? De är alltid packade när de ringer [vilket oftast slutar med att de inte kan få upp den eller spruta ordentligt och sen skyller på mig] och de skryter så förbannat. Jag vet inte varför de försöker imponera en telehora med vilken bil/skoter de har eller hur mycket mark de äger - vi kommer inte att träffas och nej, det spelar ingen roll hur mycket du kommer betala.

5) Skåningar.
Jag har alltid haft en inbyggd rädsla för skåningarna, men rädslan har bytts ut till ett halvförakt sen jag började på linjen. Om man tar en konstpaus tror de att man lagt på, och de nästan kräver att man ska prata/låta oavbrutet. De låter sura och kräver att man ska komma, trots deras minimala insats. Skåningar är dessutom de som oftast lägger på i örat på mig.Dumma jag som trodde att vi hade trevligt, men okej då. Hej då och fuck off.