Coupling

Ännu en av mina stolta amazoner i norr har blivit en del av en tvåsamhet. Hon visar sig dessutom varit mest svåsnärjd, eftersom hon varit singel sen förra seklet, men även de starkaste skola falla.

När jag kom hem igårnatt från jobbet, trött som ett as, irriterad på alla fyllon på spårvagnen som tvinga mig att höja volymen i min iPod och slå in mig i en tät Artcic Monkeys-kokong, omfamnar jag min karl och inser hur jävla vuxna vi är nu. Jag frågar honom om han ätit, vilket han inte har eftersom han väntat på mig, förgäves, eftersom jag varit på buffé och han hade totalglömt det. Han plockar fram falukorven ur kylen, där den ligger brevid gubbgodiset[torkad frukt] och börjar steka. Jag sliter av mig behån och sjunker ihop i dörröppningen, i tron om att jag ser ut som en fransyska i en classy noirfilm med världens sängkammarblick. Synd bara att den här sängkammarblicken säger "Jag ska sova så jävla hårt nu. I kubik tamejfan" istället för "C'mere tiger". Vi lägger oss i sängen när M väntar på pastan, han kliar mig på ryggen, vi pratar om en massa saker, jag somnar i två sekunder och vaknar igen när M höjer en oktav. Han märker att jag somnar och mobbar mig lite för det, jag mörkar och säger att jag inte aaallllls är trött, nej, jag vill kramas och prata och få kärleksfulla ord viskade i örat. Sen somnar jag.

Jag trodde aldrig att detta skulle hända mig, att jag skulle bli en del av två och trivas så mycket. Jag trodde jag skulle förbli singel, för alltid, bli en grogghagga som lurar hem 20-åringar och ge dem grym ågren dagen efter, att jag sedan skulle bli en crazy catlady, med 13 katter i min vita villa vid kusten, där det blåser och jag sitter invirad i en sjal med min bag-in-box i hammocken på min stora veranda, med mitt vita, yviga hår blåsandes i vinden. Bli den tokiga mostern som ständigt påpekar för sina syskonbarn att de kan bli det de drömmer om, samtidigt som man vinner deras kärlek genom godismutor och berätta historier om the ones that got away, överdrivet såklart så det låter jättetragiskt och de på nån nivå förstår varför mosters liv i slutändan blev lika tragiskt. Haha, filmiskt, eller hur?

Onekligen skulle den här bloggen vara mer intressant, had I been single. Man blir liksom inte lika roligt bitter som par. Jag och M bråkar ju dessutom aldrig, så inte ens sånt kan jag berätta om och åtminstone få mina läsare på min sida. För efter snart två år är vi fortfarande kvar i kokongstadiet, vi gillar varandras sällskap utav bara helevete och skulle aldrig få för oss att börja bråka om något för att vi är vi. Jag har mina brister, han har sina. De tar ut varandra och det är inte så jävla farligt i slutändan. Det är också en såndär parmyt jag har gått på, att man ska bråka för att ha ett fungerande förhållande. Vad är grejen med det? En annan myt jag gått på är att det är mannen i förhållandet som ska vilja ha sex hela tiden. Jag är så arg på mig själv för att jag har gått på det här.

Jag har tvingat på honom mina laster, jag delar hans. Mitt enorma koffeinintag är numera ett gemensamt beroende. Jag kan inte längre titta på t-tryck utan att analysera och kritisera sönder upplägg, arbete bakom och fonter. Han glömmer alltid att sätta på tandkrämslocket och jag smackar i sömnen. Vi är inte perfekta och vi vet det. Men han verkar bra perfekt där han ligger, sömndrucken och tittar kärleksfullt och nyvaket med sina gröna ögon på mig.

Jag hoppas att du kommer att bli lika lycklig som jag är, J. Det förtjänar du.