Jag trodde jag var superclever som fixade autogiro till typ 90% av mina räkningar, men ICKET, nu har jag ju ännu mindre koll, vilket innebär att jag GLÖMT att "haha, jag är ju medlem i Hyresgästföreningen, och hoho, jajustdetja, de drar ju sina 75 spänn i månaden, så - ROFLMAO, eftersom de hann först så fattas det 40 spänn från hyran och OMG but what about my heartcondition - HYRAN ÄR INTE BETALD för att det fattas FYRTIO YNKA SPÄNN!"
I'm on it. K?
EDIT: Alltså, i Coldpays 'Viva La Vida' där Chris Martin sjunger "Now the old king is dead, long live the king", är det bara jag som direkt förknippar det med Fantomen?
fredag, oktober 31, 2008
onsdag, oktober 29, 2008
Ska det vara så?
För nån månad sen sa jag upp min telefonabonnemang hos Telia, det var liksom på tiden, iom att jag inte telesexar längre och ringer typ aldrig nån (för det finns liksom bättre saker att göra med sin tid än att sitta och okynnesgagga strunt - det kan jag ju dessutom göra på mobilen om jag nu får ett sånt infall) så jag styrde min mus till Telias hemsida, där det inte var helt obvious hur i helvete man sa upp sitt abonnemang, inte ens under "Vanliga frågor"... Fick ta en sån där digital person till hjälp för att komma nån vart, öht.Hsh, jag sade upp telefonen jag aldrig använder lagom till att vi skulle flytta och eftersom hundet käkat upp merparten av den fysiska hemtelefonen hade jag dessutom inte ringt så mycket innan dess. IALLAFALL.
Idag fick jag veta hur mycket det kostar att inte ringa/inte vilja ringa alls om man väljer Telia. Typ, 450 spänn. Varav 127 kr i basbelopp och 325 i uppsägningsavgift. Inte coolt. Liksom, vem i helvete anser att det är rimligt att ta betalt över 300 spänn för att man int vill leka med dem längre? Jag menar, jag fyller på min mobil med en hundring varje månad och det står sig fan hela månaden! WTF???
Sverker, jag tror/vet/garanterar fan att detta hör hemma i din tunna.
måndag, oktober 27, 2008
Friends & Lovers
En av mina bästa vänner, P, som vanligtvis huserar i Örnsköldsvik, mellanlandade hos mig tillsammans med sin pojkvän i helgen. Hon ska vidare till Australien för att göra praktik och logisk och klok som hon är tyckte hon att det var bäst att flyga härifrån, vilket jag hjärtligt höll med om, såklart. Jag är hemma i norrland väldigt sällan, nu är det nästan ett år sen, och även om jag inte saknar norrland så värst så finns det ett litet ekande hål där mina bästa vänner en gång var.
Drömmen vore ju om alla mina bästisar (jag har haft såpass tur att jag har 3) tog sina förnuft till fånga och flyttade hit de med, men... Ja, vi får se. Vi är olika i vår grupp och har därför rätt olika mål med livet, men P verkar ruggigt sugen på att bo här iaf. Jag hoppas. Hsh, hon och hennes kille är still going strong efter 3 år ihop men de har en smågnabbig söt banter, där de slåss och småskriker på varandra och eh... Det märktes på hundet att... han inte riktigt är van vid par som behandlar varandra så. M och jag bråkar aldrig, utan vi är ett sånt där jobbigt par som diskuterar resonligt om saker, så när P och pojkvän, vi kan kalla honom Ryssen, satte igång att småbråka kickade vakthundsgenerna till liv i honom (och eftersom han blev störtkär i P var det henne han försökte försvara) och han blev rejält upprörd. Jag tyckte det var skitgulligt på nåt vänster - ni vet, som en unge som skriker på sina päron att de ska sluta bråka.
ANYHOOOO. Jag bloggar ju fan jämt om M, och det kanske inet är så stor fokus på den kärleksfulla biten utan mer på störda/roliga/tänkvärda grejer han sagt, men häromdagen bloggade faktiskt han om mig. Han är liksom bara för fin, den där karln jag har. Faktiskt.
Drömmen vore ju om alla mina bästisar (jag har haft såpass tur att jag har 3) tog sina förnuft till fånga och flyttade hit de med, men... Ja, vi får se. Vi är olika i vår grupp och har därför rätt olika mål med livet, men P verkar ruggigt sugen på att bo här iaf. Jag hoppas. Hsh, hon och hennes kille är still going strong efter 3 år ihop men de har en smågnabbig söt banter, där de slåss och småskriker på varandra och eh... Det märktes på hundet att... han inte riktigt är van vid par som behandlar varandra så. M och jag bråkar aldrig, utan vi är ett sånt där jobbigt par som diskuterar resonligt om saker, så när P och pojkvän, vi kan kalla honom Ryssen, satte igång att småbråka kickade vakthundsgenerna till liv i honom (och eftersom han blev störtkär i P var det henne han försökte försvara) och han blev rejält upprörd. Jag tyckte det var skitgulligt på nåt vänster - ni vet, som en unge som skriker på sina päron att de ska sluta bråka.
ANYHOOOO. Jag bloggar ju fan jämt om M, och det kanske inet är så stor fokus på den kärleksfulla biten utan mer på störda/roliga/tänkvärda grejer han sagt, men häromdagen bloggade faktiskt han om mig. Han är liksom bara för fin, den där karln jag har. Faktiskt.
My face is on the tubes! (Cute with Chris#177 "Lady from Buffalo")
Ok, såhär: Gillar ni inte fina bilder på djur/ crazy catladies kan ni spola fram till 2 min 46 sek. DÄR kommer JAG in och det är ju faktiskt det viktigaste. Min feja på internetz! Lite annat med. (Och som en liten 'endast på svenska'-grej kan jag avslöja att jag gjort ännu ett tryck utöver det han visar i filmen ovan. YEAH!)
lördag, oktober 25, 2008
Jag tror att min Gmail mår dåligt.
Jag får inga mejl, bara skräpmejl från fucking facebook, TROTS att jag skickat ut en massa saker till en massa folk och som jag vanligtvis brukar få svar på. Detta känns oroande. Jag är van vid att få mejl ofta, i en jämn ström och Gmail har alltid servat mig väl, jag fattar inte. Hur är det med er andra, får ni mejl eller är det bara jag som är hatad/ratad?
torsdag, oktober 23, 2008
Närhetsproblem + skilsmässa (eller Skilsmässobarnets Guide to Divorce)
När folk inte googlar på könsord, hundsex eller dylikt får jag förvånansvärt många googleträffar angående skilsmässa och konsekvenserna det har på en som unge så jag tänkte ta och dela med mig ordentligt för er föräldrar [för jag förutsätter att det är ni som hittar hit] hur jag upplevde mina föräldrars skilsmässa, och främst vad ni inte ska göra.
Mina föräldrar skildes alltså när jag var tio år, ungefär av anledningar som jag fortfarande inte förstår, eftersom de gjorde misstag nummer ett: De blev förbittrade/förblindade av sitt hat för varandra och snackade skit om varandra inför oss kids och historierna till varför de skildes inte går ihop, men såhär mycket vet jag säkert; det var på min mammas initiativ. Missförstå mig rätt, de försökte leva i harmoni med varandra i början, vara vänner och behagliga i varandras sällskap, de flyttade isär under fina förhållanden, bodde tillochmed inom en 200 metersradie ifrån varandra, varannan vecka osv. So far so good. Jag minns egentligen inte i vilket samband det blev förbittrat, men som jag uppfattade det kan det ha hänt när min mor bad mig skriva över mig på henne som målsman. Hon hade redan den officiella vårdnaden om mina systrar, trots att vi spenderade lika mycket tid hos båda föräldrarna, och min pappa var min målsman. Pappa, som därigenom betalade underhåll för två barn och fick underhåll för ett, var naturligtvis inte särskilt sugen på att betala underhåll för tre kids när de spenderade lika mycket tid hos honom som hos deras mamma. Inte rättvist, liksom.
Efter det slutade de i princip prata med varandra och gjorde misstag nummer två; använde sina barn som brevpost. Stoltheten fick gå först och vi fick hela tiden bollas fram och tillbaka mellan våra föräldrar med arrangemang runt storhelger, semestrar, födelsedagar osv. Det här är inte the way to go.
Hur förbittrat läget än må bli mellan er föräldrar så måste ni låta det stå åt sidan för era barns välbefinnande. När ni beslutade er för att sätta ett liv till världen visste ni att ni skulle vara bundna till varandra resten av livet, oavsett om ni står under sambolagen eller har en vigselring på fingret. Det kvittar, ni skrev ett kontrakt så fort ni blandade gener.
Jag hatar att medge att Dr Phil har rätt, men vissa grejer han säger är rätt kloka, typ att du är redo att skilja dig när du kan se tillbaka utan ilska, utan uppgivenhet och med en känsla av ro. Att okej, vi provade allt som var möjligt för att reparera de skador som fanns, det funkade inte. Vi är mänskliga, gå i frid. Typ. Det känns lite overkill att skriva om det här, det finns ju hur många divorce for dummies- böcker som helst därute, men föräldrar tycks ändå ha lite svårt att fatta. Don't get me wrong, jag är överlycklig att mina skilde sig. Att de blev ihop över huvud taget kan jag inte ens föreställa mig idag, men att de inte har kontakt med varandra trots att alla ungar inte är utflugna förlåter jag dem aldrig.
Deras förbannade stolthet är ett hån mot föräldrars kärlek för sina barn överallt och att de vägrar inse det gör mig mer förbannad och sårad än det mesta i livet. Jag vet mycket väl att föräldrar är människor de med, och jag lärde mig detta väldigt tidigt, men samtidigt vet jag vad det innebär att vara vuxen och ansvaret som följer med det, tillsammans med förmågan att vara ödmjuk, att se saker från andra perspektiv från sitt eget och faktiskt vara villig att göra det där lilla extra, även om man blottar strupen. Det som inte dödar, härdar stämmer. Tänk på det när du lägger vigselringen på hyllan, ser ditt ex i ögonen och samlar dina ungar för att berätta att ni ska skiljas. För en skilsmässa är en utdragen process som det kan ta årtionden att få rätsida på och både du och exet kommer att få göra eftergifter. Och se för fan till att göra dem och bespara dina telningar såna här blogginlägg i framtiden.
Nu, för er skilsmässorkids - ja. Närhetsproblem är en bieffekt av brutala uppbrott föräldrar emellan, och ärligt talat vet jag inte hur man kommer över dem. Dock är mitt egna, personliga mönster detta i val av partners - de kommer alltid från liknande familjesituationer. Skadat byte hittar skadat byte. I de värsta fallen kan detta bli katastrofalt, där de skador man åsamkats blir början till något mycket destruktivt för båda parter, MEN - i mina fall har det varit gynnande och gett mig en mer nykter syn på situationen.
Men man lär sig. Och var för fan inte rädd att prata om det. Det skadar bara dig i längden.
Mina föräldrar skildes alltså när jag var tio år, ungefär av anledningar som jag fortfarande inte förstår, eftersom de gjorde misstag nummer ett: De blev förbittrade/förblindade av sitt hat för varandra och snackade skit om varandra inför oss kids och historierna till varför de skildes inte går ihop, men såhär mycket vet jag säkert; det var på min mammas initiativ. Missförstå mig rätt, de försökte leva i harmoni med varandra i början, vara vänner och behagliga i varandras sällskap, de flyttade isär under fina förhållanden, bodde tillochmed inom en 200 metersradie ifrån varandra, varannan vecka osv. So far so good. Jag minns egentligen inte i vilket samband det blev förbittrat, men som jag uppfattade det kan det ha hänt när min mor bad mig skriva över mig på henne som målsman. Hon hade redan den officiella vårdnaden om mina systrar, trots att vi spenderade lika mycket tid hos båda föräldrarna, och min pappa var min målsman. Pappa, som därigenom betalade underhåll för två barn och fick underhåll för ett, var naturligtvis inte särskilt sugen på att betala underhåll för tre kids när de spenderade lika mycket tid hos honom som hos deras mamma. Inte rättvist, liksom.
Efter det slutade de i princip prata med varandra och gjorde misstag nummer två; använde sina barn som brevpost. Stoltheten fick gå först och vi fick hela tiden bollas fram och tillbaka mellan våra föräldrar med arrangemang runt storhelger, semestrar, födelsedagar osv. Det här är inte the way to go.
Hur förbittrat läget än må bli mellan er föräldrar så måste ni låta det stå åt sidan för era barns välbefinnande. När ni beslutade er för att sätta ett liv till världen visste ni att ni skulle vara bundna till varandra resten av livet, oavsett om ni står under sambolagen eller har en vigselring på fingret. Det kvittar, ni skrev ett kontrakt så fort ni blandade gener.
Jag hatar att medge att Dr Phil har rätt, men vissa grejer han säger är rätt kloka, typ att du är redo att skilja dig när du kan se tillbaka utan ilska, utan uppgivenhet och med en känsla av ro. Att okej, vi provade allt som var möjligt för att reparera de skador som fanns, det funkade inte. Vi är mänskliga, gå i frid. Typ. Det känns lite overkill att skriva om det här, det finns ju hur många divorce for dummies- böcker som helst därute, men föräldrar tycks ändå ha lite svårt att fatta. Don't get me wrong, jag är överlycklig att mina skilde sig. Att de blev ihop över huvud taget kan jag inte ens föreställa mig idag, men att de inte har kontakt med varandra trots att alla ungar inte är utflugna förlåter jag dem aldrig.
Deras förbannade stolthet är ett hån mot föräldrars kärlek för sina barn överallt och att de vägrar inse det gör mig mer förbannad och sårad än det mesta i livet. Jag vet mycket väl att föräldrar är människor de med, och jag lärde mig detta väldigt tidigt, men samtidigt vet jag vad det innebär att vara vuxen och ansvaret som följer med det, tillsammans med förmågan att vara ödmjuk, att se saker från andra perspektiv från sitt eget och faktiskt vara villig att göra det där lilla extra, även om man blottar strupen. Det som inte dödar, härdar stämmer. Tänk på det när du lägger vigselringen på hyllan, ser ditt ex i ögonen och samlar dina ungar för att berätta att ni ska skiljas. För en skilsmässa är en utdragen process som det kan ta årtionden att få rätsida på och både du och exet kommer att få göra eftergifter. Och se för fan till att göra dem och bespara dina telningar såna här blogginlägg i framtiden.
Nu, för er skilsmässorkids - ja. Närhetsproblem är en bieffekt av brutala uppbrott föräldrar emellan, och ärligt talat vet jag inte hur man kommer över dem. Dock är mitt egna, personliga mönster detta i val av partners - de kommer alltid från liknande familjesituationer. Skadat byte hittar skadat byte. I de värsta fallen kan detta bli katastrofalt, där de skador man åsamkats blir början till något mycket destruktivt för båda parter, MEN - i mina fall har det varit gynnande och gett mig en mer nykter syn på situationen.
Men man lär sig. Och var för fan inte rädd att prata om det. Det skadar bara dig i längden.
Tjejkär på avstånd.
Lizzy Caplan (Cloverfield, The Class, Mean Girls och nu senast True Blood) är typ det snyggaste som nånsin använt kajal. Och hennes bröst är freaks of nature. Jag vet inte om jag vill ha henne eller om jag vill va henne. Hon är bara...Jag menar. TITTA på henne. Hsh. Konversation mellan mig och M om just, Lizzie Caplan:- AMAHGAD, hon ÄR bara för het!!! Visst!!!
M: - Eh...Ja.
- Du ska se hennes bröst, de är fan-bloody-tastic!
M: - Hur vet du det?
- Äh, hon visar dem rätt mycket i senaste avsnittet av True Blood. Det är såna där magiska bröst som ser ut att vara too good to be true. Jag vet inte om de är på riktigt eller inte.
M: - Iofs ser hon ju inte ut att vara tjejen som gillar plast.
-Nej, Lizzie likes it au natural. Det syns ju. *paus* Du... Visst liknar vi varandra lite?
Sådär trash-snygga båda två?
M: - Jag är lessen, beybe, men du är inte trash nånstans. Du skulle aldrig kunna vara trashig.
Du är för goofy för det.
- Gooofy? Som Långben?
M: -Nej. Mer som Mary Carey.
- MARY CAREY!?
M: - Ja, du vet, snygg, sexig men ändå...goofy. Man kan liksom inte ta henne på allvar. Du är likadan, du är alltid dig själv och du mäktar liksom inte med att fejka allvar när du inte känner för det. Goofy.
In short, alltså: Jag i mitt huvud: Coola, sexiga Lizzie. Jag i verkligheten: Obskyr porraktris med misslyckade politiska ambitioner som medverkat i Celebrity Rehab. Seems about right
tisdag, oktober 21, 2008
Kunden har alltid rätt.
Nej, det är ju inte en sanning, det vet vi ju. Dock har kunden alltid rätten att uttrycka sin åsikt och sen är det väl upp till mig, i egenskap av levande vara, att antingen medge nederlag eller slåss för min sak. Eftersom jag är en people-pleaser to the core innebär detta oftast ännu en shitload av jobb för att jag vill att kunden ska säga hejdå till mig och känna att denne är nöjd.Sen har vi ju min egen insats, som ofta hamnar i konflikt med den tidigare, eftersom jag av rent själviska orsaker, inte vill lämna ifrån mig en produkt som jag kommer skämmas för sen. Något folk i min närhet ofta brukar avråda mig för att bry mig om, eftersom kunden är det viktiga i sammanhanget och så länge denne är nöjd borde jag vara det.
Men, det finns ögonblick då jag undrar om det bästa inte är att förvandlas till en vresig hagga och banka in vett i kunden. Då min vision och kundens inte riktigt går ihop. Då man försöker vara lyhörd för kundens perspektiv men man vet att det är en dålig idé. Det kommer inte bli bra. Ska man då böja sig eller vifta lite med ögonfransarna och förklara sin version så till den grad att ett nej inte finns på kartan? Liksom, vad är rätt? Och hurpass mycket spelrum för sin konstnärliga frihet kan man begära? Eller ska man bara vara en tusch-hora?
Men, det finns ögonblick då jag undrar om det bästa inte är att förvandlas till en vresig hagga och banka in vett i kunden. Då min vision och kundens inte riktigt går ihop. Då man försöker vara lyhörd för kundens perspektiv men man vet att det är en dålig idé. Det kommer inte bli bra. Ska man då böja sig eller vifta lite med ögonfransarna och förklara sin version så till den grad att ett nej inte finns på kartan? Liksom, vad är rätt? Och hurpass mycket spelrum för sin konstnärliga frihet kan man begära? Eller ska man bara vara en tusch-hora?
måndag, oktober 20, 2008
Varför film ibland p0wnar serier.
För att man inte kan lägga in stämningsförhöjande musik i serier påsamma odiskreta sätt som i film. Försök har gjorts; Ronja Berge och Jamie Hewlett är de första jag tänker på, men det blir för ansträngt även om tanken är god. För då måste man fixa musiken, sen sätta på den och läsa serien i en takt som passar musiken. Vilket bara dödar hela upplevelsen (eller kanske förhöjer den, men då är nog inte jag tillräckligt hardcoreför att det ska funka.)
Men jag kan liksom inte komma på nåt snajdigare sätt att få in det på samma sätt som de tidigare nämnda serieskaparna gjort. Ja, om man inte vill framstå som värsta Mats Jonsson pop-offret, dvs.
Men jag kan liksom inte komma på nåt snajdigare sätt att få in det på samma sätt som de tidigare nämnda serieskaparna gjort. Ja, om man inte vill framstå som värsta Mats Jonsson pop-offret, dvs.
What if...
... folk inte skämtsvarar att de stalkar mig i pollen här till höger utan faktiskt gör det på riktigt? Jag bor på första våningen, it wouldn't be hard. 5 actual stalkers. Som byter av varandra genom roterande schema i buskarna här utanför. Termosar, ylleställ och hela kittet. Kanske tillomed ett stormkök - bara för att få se en glimt av min underbara varelse när jag trippar naken mellan badrummet och sovrummet. Jag tror bestämt att det blir att sätta sopsäckar för fönstrena imorrn. Ifall mina persienner inte räcker till. Just in case.
Also, I made this III
Work in progress. Men fan. Det ser ju... Awesome ut. Såpass awesome att jag har svårt att förstå att jag faktiskt har gjort den själv. Vad gör jag annars då? Olika. Men att duscha står inte på listan just nu. Dessutom känns det som att jag håller att få mens as we speak. Mysmus.EDIT: Mina magkramper är helt uppåt väggarna nu (kan vara mens, kan vara annat. I_just_don't_know. Förmodligen bara gas, men ont gör det) så jag står framåtböjd och grimaserar när min älskade M frågar hur det är med magen.
Jag: -Jag tror jag håller på att få missfall, alltså.
M: - I fucking hope so!
Varpå yours truly börjar asgarva och M forsätter:
- Alltså, jag är ledsen att du har ont och så men the after-effects av ett missfall är ju enbart positiva.
(Bör kanske tilläggas att varken jag eller M vill ha barn i första taget. I mitt fall, helst inte alls. Men såklart är missfall fruktansvärda för par som verkligen vill ha barn. Harregud. Vi är ju inte monster.)
fredag, oktober 17, 2008
Och inte en DAG för sent!
Jag har länge undrat hur lång tid det ska ta innan en svensk tv-kanal ska satsa på att göra ett svenskt The Office och nu har_det_hänt!!! Ofattbart! Min glädje känner inga gränser! Castingen är dessutom så träffsäker att jag bli vindögd! Mannen som axlar rollen som David Brent, visserligen inte som chef utan bartender, heter Håkan Hallin. Numera känd som Färjan-Håkan. Vilken insats.
Also, I made this II
Det här är en skiss till vad som SKULLE bli ett cd-omslag (därav de oprovocerade linjerna som går tvärsöver bilden) men hur snyggt och lovande det än ser ut passar det inte alls till musiken som ska finnas inuti konvolutet. Så jag lägger det på hyllan, behåller det för migsjälv och gör det klart när tid finnes. För det ser jag ju redan nu att det kommer bli kuk-snyggt. I'm sorry, men i det här fallet är ödmjukhet inte ett option. I kick ass. I really do.It's not a flower, NOR a diamond.
Häromdagen i pratan till Jimmy Kimmel visade han ett klipp på en dam som pedagogiskt skulle förklara för ett gäng småskoletjejer vad det är de har mellan benen. Hon jämförde kvinnans könsorgan med diamanter - värdefulla men ändå olika, både till färg och utseende. Men ändå, det var just jämförandet mellan en fitta och diamanten (och dess tillskrivna värde) som gjorde mig fly förbannad. Min konfa-lärare kallade sin oskuld för "skatten" och det hade samma effekt på mig som damen ovan.
Hur kan man, år 2008, sätta ett pris på det man har mellan benen? Don't get me wrong, diamonds are nice and my pussy is my best friend - men om mina föräldrar hade tagit sig friheten att sätta en prislapp på MIN fitta (eller mina systrars eller nån annans)...Hur i helvete hade man blivit då? Sen såg jag dokumentären The Virgin Daughters (torrent här, trailer här)och fann migsjälv än mer förbannad, eftersom det handlar lite om samma grej, fast det i The Virgin Daughters handlar om kyskhetslöften istället, uppmuntrat av fäderna.
Nu vet jag ju att den amerikanska, kristna högern är förbannat special edition och jag hoppas, hoppas att svenska föräldrar och pedagoger vet bättre. Hela "spara-på-sig"-grejen har jag inget emot - men... Tänk om man skulle använda liknande termer på kuken? Stjälken. Den gyllene spiran. Trollspöt. Aslöjligt. Kan man inte bara kalla det för vad det är?(I detta fallet illustreras det bäst genom en dialog mellan Jack och Karen från Will & Grace)
Karen: Oh, honey, let me explain. Imagine the most beautiful flower you've ever seen. Its petals opening as it's gently touched by the sun.
JACK: Oh.
KAREN: Now imagine a vagina next to it.
tisdag, oktober 14, 2008
M sitter vid datorn och retuscherar en bild på Lara Croft, varpå han plötsligt flyger upp, kommer över till mig och börjar hetspussas. M: - Jag känner mig alltid så jävla skyldig så fort jag håller på med bröst!
Jag: Men det är väl jäkligt onödigt?
M: - Du är arg.
Jag: Nej, självklart är jag inte arg! varför skulle jag vara det?
M: - Du ÄR arg.
Jag: Men ge dig! Varför skulle jag bli arg för att du retuscherar bröst? JAG tecknar ju också bröst vettu, jag vet liksom vad det handlar om. Och ja, jag har små bröst men det innebär ju inte att jag tar illa upp för att du eller nån annan ritar stora bröst. Jag ritar ju stora bröst jag med. Det är ju liksom roligare.
M: -Ja, jag vet. När man tecknar bröst vill man ju liksom göra det ordentligt.
Jag: Exakt.
Oh, yes - it's a mess (och superstress)
Ja, eh...och tidsplanering går inte ihop. Alls. Så därför sitter jag här inatt igen, kl. 02:35 och väntar på att Illustrator ska börja samarbeta med mig men det verkar otroligt. Dessutom har mitt knä börjat verka (som det brukar när jag sitter för länge) och jag fattar fan inte varför det börjar göra det? Jag är ju ung - för ung för reumatism, visst? (För er som vill diagnostisera mig kan jag säga att smärtan börjar vid sockeln till höftbenet och sen strålar en skarp smärta ut i hela vänsterbenet, men avtar vid foten. Har nån någon aning? Är det Ischias-nerven som spökar? ) Dock får man en del annat gjort medans man väntar på datahelvetet. Jag har mejlat Gunnar Krantz ang. kursen han håller på HDK (tänkte söka förra året men var ute för sent) och det är ju som värt. Och, tittat på recept på scones. Det ni!
----------
X minuter senare: Nej, detta går fan inte. Jag håller på rikigt på att dö av smärtan. Måste ta en dusch, eller nåt.
----------
X minuter senare: Nej, detta går fan inte. Jag håller på rikigt på att dö av smärtan. Måste ta en dusch, eller nåt.
söndag, oktober 12, 2008
Holding out for a Hiro
Säsong 3 är ute och jag är fast igen. Och tackolov har det förbättrats sen säsong 2, men vissa intrigvändningar är bara för Days of our Lives för att jag ska kunna hålla mig för skratt. Men det är inte så farligt, faktiskt. Efter en så lång väntan går jag med på det mesta.
Page 56
Sliven says:
* Grab the nearest book.
* Open the book to page 56.
* Find the fifth sentence.
* Post the text of the sentence in your journal along with these instructions.
* Don't dig for your favorite book, the cool book, or the intellectual one: pick the CLOSEST.
You know the drill: kopiera. Gör. Klistra in i blogg.
And here's mine!!
* Grab the nearest book.
* Open the book to page 56.
* Find the fifth sentence.
* Post the text of the sentence in your journal along with these instructions.
* Don't dig for your favorite book, the cool book, or the intellectual one: pick the CLOSEST.
You know the drill: kopiera. Gör. Klistra in i blogg.
And here's mine!!
"Än idag måste jag göra vaniljsås när George kommer på besök. Han säger att jag lagar världens godaste vaniljsås."
ur Beatles - Den sanna historien om Beatles av Hunter Davies
lördag, oktober 11, 2008
RE: Smal och stadgad
Eftersom jag varit ett huvud längre än alla jämåriga tjejer i min närhet har det alltid känts... förbannat jobbigt, det här med vikt. Och kanske är det en av anledningarna till att jag inte äger en våg idag. Det är en skitsak som inte förtjänar någon uppmärksamhet eftersom jag faktiskt mår_bra. Men det har såklart inte alltid varit så.
I mellanstadiet var jag bästa kompis med en smal tjej. Hon fokuserade otroligt mycket på vad hon vägde och hur mycket hon vägde i förhållande till mig. Jag förstod aldrig hetsen, men jag glömde också att räkna med just det mest uppenbara - nämligen min längd. Den smala tjejen var kanske 15 cm kortare än mig, och vägde därefter. Så mina 53 kg till mina då 170 cm kändes onormalt. Men på grund av lathet/oförstånd gjorde jag inget åt saken och det kanske var det bästa.
Tills min mamma började antyda att jag var fet. Att jag borde äta bättre. Att vi faktiskt har diabetes i släkten och jag borde nog sluta äta så mycket och definitivt sluta med socker. Och jag var_inte_fet. När jag tittar tillbaka på bilder ser jag helt jävla normalbyggd ut. Men, självklart, under svaga stunder försökte jag, på ren trots, utveckla någon sorts ätstörning. Anorexi kom inte på fråga, jag gillade helt enkelt att äta för mycket. Så jag försökte bli bulimiker - även det ett FAIL in the making, eftersom jag hatar att kräkas och, ärligt, när jag satt lutad över toaskålen kunde jag inte för mitt liv förstå hur någon kunde mäkta med något så urbota idiotiskt. Så jag sket i min mamma och alla jävla konventioner. Längden kunde jag inte göra något åt, jag kommer alltid vara lång och kommer att väga därefter. Ett förvånansvärt klokt beslut av mig som 13-åring, I must say.
När jag tittar tillbaka på bilder från mitt förra förhållande kan jag faktiskt tycka att jag är mullig. Eller nej, trivselmjuk. Jag tror jag vägde runt 79 kg då (2004-2006) men igen, det rörde mig inte. Tjejkompisar som också var lite trivselfeta i förhållanden klagade och klagade. Tränade, hetsade.
Vi är i 20-årsåldern. Om det är någon tid i sitt liv man ska skita i vad man gör med kroppen är det väl ändå NU, då den har enklast att återhämta sig? Harregud, båda mina småsystrar är på någon sorts 'viktnedgångsplan'. Min styvmorsa har bantat halva sitt liv. Och tjejkompisarna fortsätter göra sitt bästa för att hålla vikten nere. For what? De ÄR inte feta!
Ärligt talat, jag har precis förlorat mitt tonårshull och jag bakar - as we speak - en sockerkaka som jag kommer sätta i mig halva av innan kvällen är slut. Jag vet att fetma är en "epedemi" (say w00t?) men folk oroar sig fan för mycket i onödan. Sist jag vägde mig stannade vågen på 71 kg till mina 185 cm. Om jag får gissa är det ca. 5-7 kg mer än min pojkvän. Varför nämner jag det? Hur mycket jag väger i förhållande till honom, alltså? Jo, för jag vet att jag borde bekymra mig om det (undantagsfallet vore väl om M vore en lyckad feeder, men det är han inte) för nån löjlig liten idé om att mannen ska vara längre, väga mer och du ska kunna känna dig trygg i närheten av hans kroppshydda.
Frankly, my dears. I just don't give a damn. Jag kan ta hand om migsjälv och jag gillar att bli mätt och leva gott. Jag oroar mig tillräckligt över andra skitsaker och vikt borde ligga längst ner på listan. Tack och lov gör den också det.
(Stafettpinnen tagen, Tanja!=D)
I mellanstadiet var jag bästa kompis med en smal tjej. Hon fokuserade otroligt mycket på vad hon vägde och hur mycket hon vägde i förhållande till mig. Jag förstod aldrig hetsen, men jag glömde också att räkna med just det mest uppenbara - nämligen min längd. Den smala tjejen var kanske 15 cm kortare än mig, och vägde därefter. Så mina 53 kg till mina då 170 cm kändes onormalt. Men på grund av lathet/oförstånd gjorde jag inget åt saken och det kanske var det bästa.
Tills min mamma började antyda att jag var fet. Att jag borde äta bättre. Att vi faktiskt har diabetes i släkten och jag borde nog sluta äta så mycket och definitivt sluta med socker. Och jag var_inte_fet. När jag tittar tillbaka på bilder ser jag helt jävla normalbyggd ut. Men, självklart, under svaga stunder försökte jag, på ren trots, utveckla någon sorts ätstörning. Anorexi kom inte på fråga, jag gillade helt enkelt att äta för mycket. Så jag försökte bli bulimiker - även det ett FAIL in the making, eftersom jag hatar att kräkas och, ärligt, när jag satt lutad över toaskålen kunde jag inte för mitt liv förstå hur någon kunde mäkta med något så urbota idiotiskt. Så jag sket i min mamma och alla jävla konventioner. Längden kunde jag inte göra något åt, jag kommer alltid vara lång och kommer att väga därefter. Ett förvånansvärt klokt beslut av mig som 13-åring, I must say.
När jag tittar tillbaka på bilder från mitt förra förhållande kan jag faktiskt tycka att jag är mullig. Eller nej, trivselmjuk. Jag tror jag vägde runt 79 kg då (2004-2006) men igen, det rörde mig inte. Tjejkompisar som också var lite trivselfeta i förhållanden klagade och klagade. Tränade, hetsade.
Vi är i 20-årsåldern. Om det är någon tid i sitt liv man ska skita i vad man gör med kroppen är det väl ändå NU, då den har enklast att återhämta sig? Harregud, båda mina småsystrar är på någon sorts 'viktnedgångsplan'. Min styvmorsa har bantat halva sitt liv. Och tjejkompisarna fortsätter göra sitt bästa för att hålla vikten nere. For what? De ÄR inte feta!
Ärligt talat, jag har precis förlorat mitt tonårshull och jag bakar - as we speak - en sockerkaka som jag kommer sätta i mig halva av innan kvällen är slut. Jag vet att fetma är en "epedemi" (say w00t?) men folk oroar sig fan för mycket i onödan. Sist jag vägde mig stannade vågen på 71 kg till mina 185 cm. Om jag får gissa är det ca. 5-7 kg mer än min pojkvän. Varför nämner jag det? Hur mycket jag väger i förhållande till honom, alltså? Jo, för jag vet att jag borde bekymra mig om det (undantagsfallet vore väl om M vore en lyckad feeder, men det är han inte) för nån löjlig liten idé om att mannen ska vara längre, väga mer och du ska kunna känna dig trygg i närheten av hans kroppshydda.
Frankly, my dears. I just don't give a damn. Jag kan ta hand om migsjälv och jag gillar att bli mätt och leva gott. Jag oroar mig tillräckligt över andra skitsaker och vikt borde ligga längst ner på listan. Tack och lov gör den också det.
(Stafettpinnen tagen, Tanja!=D)
Hetsblogga - ja, tack!
Internet Withdrawal Syndome (IWS) är inget att leka med. M och jag, mest M, har gått omkring som spöken i den nya lägenheten, planlöst svävande och med ett vakant ansiktsuttryck påklistrat för länge nu. Det är superpatetiskt att man kan bli så psykiskt beroende av en, egentligen, förbannat värdslig sak, men som frilansande par blir det Aaaangst 2.0.
Nytt?
Ja, lägenheten förstås - den är fin. Och har grym potential.
Bokmässan - Var som vanligt asnice, men till nästa år MÅSTE jag verkligen rycka mig i kragen och prata med lite mer folk, trycka ihop en vettig portfolio och detta tål att upprepas; visitkort, visitkort, visitkort.
Kuriosa: Tryckte bäcken med Ylva-Maria Thompson. Mycket mysigt. Hamnade av en ren tillfällighet med årets Urhunden-vinnare, som verkade geniunt intresserade av vem jag var men jag blev karate-blyg och så generad att jag inte ens förstod det norska språket. Nästa år. Då jävlar. Då ska vi inte flytta samma helg, får vi hoppas. Då kanske man har tid att faktiskt UMGÅS också.
Nytt?
Ja, lägenheten förstås - den är fin. Och har grym potential.
Bokmässan - Var som vanligt asnice, men till nästa år MÅSTE jag verkligen rycka mig i kragen och prata med lite mer folk, trycka ihop en vettig portfolio och detta tål att upprepas; visitkort, visitkort, visitkort.
Kuriosa: Tryckte bäcken med Ylva-Maria Thompson. Mycket mysigt. Hamnade av en ren tillfällighet med årets Urhunden-vinnare, som verkade geniunt intresserade av vem jag var men jag blev karate-blyg och så generad att jag inte ens förstod det norska språket. Nästa år. Då jävlar. Då ska vi inte flytta samma helg, får vi hoppas. Då kanske man har tid att faktiskt UMGÅS också.
Sälja oskulden? Why the hell not?
Tydligen auktionerar en brud i USA bort sin oskuld till högstbjudande för att helt enkelt klara sina högskolestudier. Hon hoppas kunna sälja oskulden för en miljon dollar ungefär. Hon, Natalie, har tagit lögndetektortest för att visa att hon är oskuld och är även beredd att genomgå en läkarundersökning för att bevisa att hon, trots sina 22 år, har mödomen intakt, så att säga. (Vi som har koll vet ju att mödomshinnan är en myt.)
Hursomhelst, hon försvarar sitt agerande mot moralpanikskrikare och säger att vi faktiskt lever i en kapitalistisk värld och att hon inte ser något hinder i att faktiskt göra vinst på sin oskuld. Och jag håller såklart med. Det är hennes kropp, hon får göra vad hon vill med den och jag litar på att hon vidtar åtgärder för att försäkra att både köparen och själva köpet går igenom på säkraste och bästa tänkbara sätt. Nu, detta verkar inte vara en dum brud. Hon gör det för att kunna slutföra sina studier och har faktiskt tänkt så långt att genomföra köpet på en bordell i en stat där detta är lagligt. Men, naturligtvis kommer man inte från idioter som kallar henne hora, 'använd', skadad etc etc och "oskulden borde gå till någon speciell".
Jag vet inte hur det är för resten av världen, men i min egen bekantskapskrets verkar normen snarare vara att hela förlora-oskulden-processen är en snabb och bara DUNDERFAIL all over. Det hörs inga änglakörer, det är armar och ben tamejfan överallt och det känns faktiskt ungefär precis så som man tänkt sig fast extra kladdigt. Typ. Tänk om man kunde gå tillbaka och tjäna en mille på det? Taget.
Hursomhelst, hon försvarar sitt agerande mot moralpanikskrikare och säger att vi faktiskt lever i en kapitalistisk värld och att hon inte ser något hinder i att faktiskt göra vinst på sin oskuld. Och jag håller såklart med. Det är hennes kropp, hon får göra vad hon vill med den och jag litar på att hon vidtar åtgärder för att försäkra att både köparen och själva köpet går igenom på säkraste och bästa tänkbara sätt. Nu, detta verkar inte vara en dum brud. Hon gör det för att kunna slutföra sina studier och har faktiskt tänkt så långt att genomföra köpet på en bordell i en stat där detta är lagligt. Men, naturligtvis kommer man inte från idioter som kallar henne hora, 'använd', skadad etc etc och "oskulden borde gå till någon speciell".
Jag vet inte hur det är för resten av världen, men i min egen bekantskapskrets verkar normen snarare vara att hela förlora-oskulden-processen är en snabb och bara DUNDERFAIL all over. Det hörs inga änglakörer, det är armar och ben tamejfan överallt och det känns faktiskt ungefär precis så som man tänkt sig fast extra kladdigt. Typ. Tänk om man kunde gå tillbaka och tjäna en mille på det? Taget.
måndag, oktober 06, 2008
AWOL
Hej Internet! Ok, såhär är läget - jag är varken död eller hatar er, faktum är att jag saknar bloggandet osunt mycket - MEN, as of just nu så har jag inget internet hemma, helt enkelt - då blir det lite knepigare att spontanblogga så fort andan faller på, men jag gör mitt bästa ändå. Tills dess - beskåda min Bokmässemural. Den är fantastisk. Faktiskt. I övrigt; nya lägenheten är skitfin och för första gången å väldigt länge känner både jag och M oss...hemma.Men, ni får hålla ut, snart kommer jag tillbaka och ja. Jag hoppas att ni orkar vänta på mig.
Kbai.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)