Anyway don't listen to her coz everyone knows her fanny goes sideways

Min kära lillasyster har de senaste dagarna drabbats av huvudbry ang. hela spelet i genren boy-meets-girl-hånglar lite-girl vill gärna göra't igen och bad både mig och M om råd. M, som är en sneaky fucker och planerar minsta move, subtilt och välspelat medans jag är mer; säg som det är, kör hårt och hoppas på det bästa. Jag påstår mig inte vara nån sorts relationsexpert alls, och tycker oftast att jag har tur som får ligga ö h t så klumpig som jag är (men i mitt huvud ursäktar jag min klumpighet med något som den jag är intresserad av nog bara tycker är charmigt) men ska det verkligen behöva vara så svårt som många gör det till?

Jag förstår verkligen min lillasyster i hennes frustration, och även om jag är tacksam över att M höll i strängarna, så minns jag ändå hur frustrerad jag kunde bli i åtskilliga vadfan menar han!?-moments.
Minns ett sms han skickade särskilt, som gick i stil med "men även om vi tycker om varandra, så kanske det är bäst att vi låtsas som att vi inte gör det." Och min hjärna kunde inte slå sig kring varför två människor som tycker om varandra ska låtsas som att de inte gör det. Det är ju inte vettigt, nånstans. Vilket jag också sa.
Inget krångel med mig, inte, för jag har nämligen inte bemödat mig med att läsa regelboken och om den är något som The Game eller The Rules... Glöm det, jag kommer bara känna mig ännu mer lurad, lost och vettig då.

Nejdu, älskade lillasyster. Jag får råda dig att lyssna på John Green och byta snubbgenre:

"Two words. Nerd boys. I know that nerd boys don't sparkle in the sunshine, but they're sensitive, they're caring, they're sweet, they'll do nice stuff for you. They're a little bit needy, I'll grant you that they're a little bit needy."

Amen, John. Och vissa av dem gnistrar till och med i solsken.