För hon finns ju. Hon kommer bli gratulerad av mina syskon/plastsyskon och göra vad mammor gör på mors dag. Dricka kaffe i vanlig ordning, kanske åka på nån utflykt. Och jag tycker verkligen att det är fint att hylla den som gav en livet, men att läsa inlägg som handlar om den här mytiska ovillkorliga kärleken som jag aldrig fick svider lite. För majoriteten mammor står ju onekligen ut med de mesta påhitt deras ungar gör i tonåren eller senare, så det blir liksom uppenbart att det är så fetfel, vad som hänt.
Och i år inföll inte ens den sedvanliga 'kommer mamma höra av sig?'- depressionen runt min födelsedag och jag inser att jag nu är på väg in i något fruktansvärt - att jag slutat bry mig. Förr blev jag arg och ledsen, så jävla arg och så jävla ledsen, men nu... Avfärdas det med en axelryckning. För jag har försökt och det har hjälpt föga. Det enda som återstår är att gå vidare och det känns som att det händer just nu, utan att jag är riktigt medveten om det.
Så vad man gör är att se till de andra kvinnorna i sitt liv istället. Min underbara styvmor och mina mostrar. I kommentarerna till ett av mina "Hej, jag heter Elin och jag har mommyissues"-inlägg summerar Skilda Pappan hela situationen väldigt fint;
Det är inte blod eller vatten det handlar om. Det är kärlek. Antingen eller.
Och det kanske är därför dessa mammor får existera i tystnad. De onämnbara mammorna får nog skämmas extra mycket på Mors Dag. Men någonstans känner jag att de ändå borde göra det, för alternativet känns så fel.
(Nytillkomna läsare hittar mer inlägg om relationen till min mor här, här och här. En annan bloggare som tagit upp en liknande situation är Lady Dahmer.)
