Jag är inte fet, det vet jag. Jag är inte smal heller, men jag har välsignats med gener där jag behöver anstränga mig väldigt lite för att att hålla mig till normen. Jag har lite mjukare hud på mina ställen och jag trivs helt enkelt. Med och i min kropp, den är schysst. BMIt ligger på en bra nivå och jag äger inte ens en våg. Jag väger mig när jag kommer hem till Burträsk och det är en metod som tycks funka. 1- 2 ggr om året räcker.
Men M, som saknar underhudsfett tycker att MITT fett är väldigt fascinerande. Han kan ligga och sprätta mig i sidan och se hur fettsvallningarna fortsätter röra sig över magen till andra sidan, likt skakad jell-O.
- Kolla! Kolla! säger han exalterat.
- Sluta leka med mitt tjockisfett!
Det går en kvart och M håller på att lägga sin arm om och om igen på min mage.
- Vad GÖR du?
- Men... Det är så mjuuuukt!
- Alltså du är ju typ en fat admirer på riktigt! Kolla nu då! säger jag och börjar knåda mina mjukare delar till något som påminner om ett smileyface och M inser sitt grova övertramp och håller käften OCH labbarna borta från ämnet "Elins fina fett". Jag vet ju att han inte skulle leka med mitt fett eller säga att jag är fet om jag hade varit fet på riktigt. Så det är ju bara lite kul att vi kan..öh, leka tillsammans med fettet på det här viset. Som ett par. När andra par spelar bridge leker vi med tjockisfettet. Completely normal.
3 kommentarer:
Haha... roligt.
Fan, Fröken Plåstra! Dig har jag ju totalglömt att länka till, fastän du har en dunderblogg. Nu skäms jag lite. Åtgärdat i båda bloggarna, hsh.
Wow! Nej skippa skämset, jag blir glad!
Skicka en kommentar