Gråt och tandagnisslan

Ibland undrar jag hur jag hade blivit som person om jag inte hade växt upp i den lilla skithåla som jag hyser ett sånt stort hatkärleksförhållande till. I små hålor finns inte mycket nyansering, oavsett om det gäller tänkande eller populärkultur och när Tanja länkade till den här Veckorevynartikeln om "Mannens mörka hemligheter" slog det bara slint i mig.

Vad i helvete har den här skitblaskan gjort med mig egentligen? Hur kunde jag läsa sånhär skit och gå på den och hur i helvete kan redaktionen sova gott om nätterna? Jag var totalt ointresserad av killar skitlänge, och när jag väl började intressera mig för dem var jag för ful/osympatisk/manhaftig/högljudd för att få dem jag ville ha, så för att förbereda mig för mitt moment in time [jag visste ju att det där skulle ändras nån dag] läste jag Frida och Veckorevyn, sedemera Cosmopolitan och på någon nivå inbillade jag mig att det som stod i dessa tidningar var sant.

Senare, som vuxen, inser jag ju att Veckorevyn inte kunde bry sig mindre om vilken sorts bild av män de förmedlar. Deras krönikörer vill ha mat på bordet och deras ungar behöver nya skor, så då häver man ur sig steroetypa meningar som ger bilden av att gemene snubbe ljuger för sig själv och andra konstant, vill ligga med din bästis och egentligen är ett dumt litet djur som helt vill spela tv-spel hela tiden. Och inte nog med att de fördummar allt vad män heter, de fördummar alla 14-åriga brudar som läser det i samma svep. Well done. Jag hatar er.

Jag hatar er för att ni lurade mig och jag hatar att jag inte kunnat läsa Darling, Bang eller Pop istället när jag var tonåring, för de gick inte att köpas på Konsum i Burträsk. Nu vet jag inte huruvida mycket VR har påverkat mig som flickvän, eller tjejkompis overall, men jag hoppas att skadan är liten. Jag har ju ändå vanligt jävla folkvett och hyser faktiskt mer tilltro till den manliga delen av befolkningen än gemene VRredaktös.

Fy fan. Det är ju så jävla tacksamt att bara häva ur sig att killar är idioter när en av dem betett sig dåligt, men att skriva artiklar om hur man bagar dessa idioter och får dem att tycka om dig på bästa sätt tycks inte alls motsägelsefullt. Det kanske är därför jag börjar gnissla tänder varje gång jag ser Charlotta Flinkenberg med sin mobilcamera och sitt "det är såååå CHICt!" på tv. Kan ingen bara stoppa en smutsig fotbollsstrumpa i munnen på henne och låsa in henne på en fabrik, där hon kan stå vid ett transportband och sluta korrumpera unga flickors hjärnor? Sniela?

Inatt drömde jag att jag var instängd i ett skitstort varuhus/flygplats som skulle bombas och allt vi kunde göra var att sätta upp en teaterföreställning, jag tror det var Macbeth. Subploten var att jag hade legat med Alan Rickman men ingen ville tro på mig förrän de fått se ett skriftligt erkännande underskrivet av Alan.

We showed those bastards in the end, tho. Och när det visade sig att Alan och jag hade ett förhållande blev Acke skitarg för att jag inte sagt något och vi började bråka och jämföra Alan med hans gamla ätpinnar som Acke snott för ett par år sen.

Anal och analast

Nu när jag är ledig ett par dar ska jag teckna tills jag blir vindögd, tamejfan. Igår tecknade jag från 14:00 till 02:30. Mitt pekfinger och min tumme är fortfarande ömma. Shit, det kändes som om varje linje gjordes under pistolhot, men det var snarare mitt egna psyke som hotade och drev på mig och M, såklart.

Anyways, M och jag samarbetar inte ofta, men jag gillar när det händer och undrar konstant varför vi inte gör det mer? [Förmodligen är det för mängden gnäll M tvingas stå ut med under tiden.]M hade för ett tag sen undrat om jag skulle kunna göra line-arten på en t-design han haft i huvet och smickrad som jag blev tackade jag ja. Resultatet syns här till vänster. Naturligtvis kommer själva trycket se helt annorlunda ut, jag är värdelös på färgläggning om man jämför med M och jag är skitpeppad på att se slutresultatet, men ni får se råmaterialet, signerat yours truly. Orginalet är skitstort. Nästan ett A2. Det var längesen jag gjorde ngt så stort, eller pilligt, men jag är jättenöjd med resultatet.

Anledningarna till att jag gör såna här grejer är många; dels vill jag testa min egna förmåga och dels underlättar det att göra saker för någon som kan kritisera en så metodiskt. Jag blir hemmablind så jävla lätt och efter ett tag kan jag inte avgöra om det man gör är bra, eller om det är dåligt. Dåligt borde man ju kunna se, but NO! ... Jättefrustrerande. OCH man får ny energi när man inser vad man kan åstakomma, genom att sätta ribban ännu högre. Att man dessutom får jobba med någon som är ännu analare än en själv är faktiskt inte så påfrestande som man kan tro. Mer en lättnad. Kaka söker maka, som man brukar säga.

Det som är skönast med att ingå i en "konstnärsduo" är ändå att man har en grundläggande förståelse och respekt för att man prioriterar ett verk framför den andre. Jag minns en gång då jag och exet inte pratade med varandra på en vecka för att jag flippat ut över att han närmat sig ett av mina orginal med en blyertspenna. Jag hade dessutom bett om hans åsikt innan men fick ändå flipp och skrek gällt åt honom. Men å andra sidan visste han inte mycket om teckning, eller hur hårt man kunde teckna med blyerts på just det papperet innan det skulle bli fördjupningar som syns om man kollar riktigt nära, trots att man suddat. Ehum.

Anal, var det visst?

Om jag skriver fort så blir det säkert sammanhängande och läsvärt

Jag vet att det är långt mellan mina poster nu och det trycker på mitt dåliga samvete. Men tro inte att jag har varit ute i solen, badat och idkat utomhussamlag...ICKE! Nej, jag har jobbat en massa bara, och när jag kommer hem är jag helt tömd och orkar inget. Inte teckna, inte vara social på internets... Det enda som jag faktiskt har ork till är att se dåliga serier [Most Haunted och den där snubben som talar med andar] på tv4+ tills jag somnar.Jag får strax ett helt chok med lediga dagar och då har jag en massa att ta igen, så... So much för ledigheten liksom. Jag får hoppas på regn, så det känns mindre illa att uggla inomhus konstant.

Jag har fått erbjudande om att vara med i ett inslag i Kvällspasset i P3 för att prata i 5 minuter om vadsomhelst, verkar det som, vilket är sweet, det är PETRE och det är Kvällspasset. Det är ju ett erbjudande jag inte kan tacka nej till och fastän jag är en brud med mkt att säga drabbas jag genast av hjärnblock och tiden då jag babblade på i radio två timmar i veckan tycks väldigt långt borta. Ett ämne som skulle vara intressant, kanske, enligt mig, är dynamiken mellan två konstnärssjälar som lever ihop där slutprodukten inte blir som Mats Jonsson eller Åsa Grenwall.

Jag vetne. M får ta många smällar när jag gnäller om min skaparångest och smärta [särskilt efter Moebius-dokumentären på SVT], mest för att jag vet att han oftast har rätt och det är där problemet ligger. Vi kritiserar varandra friskt och fritt, enbart utifrån det vi skapar och det är så fint. Men ibland beter jag mig som en riktig surfitta när han försöker hjälpa mig och det är ju inte alls särskilt snällt. Ibland gör kritik från den man älskar mest ont, för man vet att han vet vad man är ute efter och ändå trycker på en. Och faktumet att han menar väl kan ibland få mig ännu argare. Såatteh...
Vi får se vad min söta lilla hjärna vill prata mest om, men förslag mottages gärna.

Och jag vet att detta förmodligen var jävligt sent av mig att få veta, men Tove Jansson liked the ladies! Som att jag inte respekterade henne nog liksom? Fan, tänk om jag gått tredje året i Hofors, då skulle jag kunnat skriva C-uppsats om Mumindalen ur ett queerperspektiv ju.

Hundet

Igår blev jag tvungen att ta med Nero till mitt jobb. Det är första gången det kört ihop sig på så sätt, men yttre omständigheter rådde och jag hörde med min chef om det var ok, vilket hon tyckte att det var. Dock fattar jag ju att hon hade tvivel, det är ju kanske inte en önskedröm att få en stor schäfer i knät, och efter alla historier jag berättat om hunden skulle jag inte bli överraskad om hon sa nej. Man berättar ju inte alla gånger han är snäll, det blir ju inga bra historier av det, heller.

Iofs skulle jag kunnat lämna honom ensam hemma, men då skulle han få varit ensam i runt 9 timmar och det vore ju ett lagbrott, inbillar jag mig. Jo, det stämmer fan.

Hsh, jag hoppades ju att han skulle vara skötsam och så, för i sanningens namn är han oftast det och... DET VAR HAN! Jag kände mig stolt som vilken morsa som helst när han lydde mina befallningar och mest låg och sov och såg söt ut. YEY. Att två tards som mig och M kan uppfostra en halvdescent dog alltså. Det är ju grymt! Min hund är sniel.


[Känns dessutom mkt bättre att lägga upp bilder på honom än då mig, kändes lite skumt att se min feja i bloggen. Inte för att jag inte gillar den, men det kändes liksom bara så jävla... Blondinbella på nåt vis.]

For your desktop!

Stor kuk är klen tröst i fattig familj, är ju ett gammalt talesätt. Men idag tycker jag vi ändrar det till "Fyra egobilder på en obskyr bloggare är klen tröst när man jobbar hela midsommarhelgen."

FRAck.

Meidi säger:

Det gick igenom

Meidi säger:

såklart. Nu är vi precis lika awesome som Kina och Burma

Elin J säger:

Fuck. ass

Elin J säger:

Dags för revolution

Meidi säger:

men VERKLIGEN

Elin J säger:

Fy fan, vad besviken jag är nu. Såhär får det ju fan inte gå till

Meidi säger:

I know

Meidi säger:

jag har stått och skrikit hela dagen

Elin J säger:

Jag är så arg att allt liksom bara stannar

Elin J säger:

Det finns fan inte ord som räcker till i det här läget

Meidi säger:

Ja, jag fattar inte

Meidi säger:

jag fattar inte att det här faktiskt har hänt

Meidi säger:

oftast när det gäller politik kan jag bli arg och så, men det här är bara...

Meidi säger:

helt ofattbart

Elin J säger:

jag menar, man viste ju att det skulle bli jävligt bad när borgarna kom till makten, but THIS?

Meidi säger:

men FO SERIOUS

Tokyo Undressed

är en grym fotoblogg som hittas här. NSFW. tecknade den här när jag hittade den via Dyslesbisk, men glömde bort den och hittade den när jag sommarstädade lite. Tjejen ser ut som en kompis lillesyrra och jag känner mig lite som en snuskgumma. Det är inte du, Evelina!!!

KatastrofKUK!!!

Allt går käpprätt åt helvete för mig hela tiden. Först har man tecknarkramp, sen börjar allt annat faila när det börjar släppa. När jag kom hem från jobbet inatt, t ex. Jag hann till spårvagnen med en minut till godo (WIN, annars hade jag fått vänta 20 minuter) kommer hem runt midnatt, går ut med hunden snabbt utan nycklar (brukar ringa på porttelefonen då M är hemma) men, när hunden är klar med sina toabestyr svarar inte M när jag ringer på.

Så jag står där som en idiot och ringer och ringer, huset är dött, det börjar REGNA. En kvart går, jag går runt huset för att ropa, inget händer. Just när jag går runt knuten för att åter ställa mig vid ytterdörren slinker en granne in. Han står inomhus, i värmen, jag står ute i regnet och kylan i T-SHIRT, knackar som en galning och HAN VÄGRAR SLÄPPA IN MIG. Står därinne med sitt högdragna leende och SKAKAR PÅ HUVUDET. Som att jag liksom ser kriminell ut, eller? VA? SER jag kriminell ut??? Ännu en kvart går tills ännu en granne kommer och jag blir insläppt. För han var funtad som en normal människa. Jag hatar den andra grannen. Han kunde åtminstone ha öppnat dörren och hört vad fan som stod på, men icket. Dessutom var han i min egen ålder. Hade det varit en nazipensionär hade jag åtminstone haft förståelse, for gods sake, mate. Lite jävla ungdomssolidaritet har väl ingen dött av!!!???

Hsh, min drömkväll tar inte slut där. Jag är hungrig, frusen och har begynnande migrän när jag väl kommer in. Porttelefonen har ett litet glapp och ja, sånt händer ju så ilskan minskar över Ms förmodade utomhustortyr, han var ju oskyldig. Jag går in i sovrummet, redo att karatesomna när jag ser att sängen saknar sängkläder. Hunden har alltså KISSAT i sängen, får jag förklarat för mig. Jag ska upp igen om 5 timmar och HUNDEN HAR KISSAT I SÄNGEN.
Jag äter två leverpastejsmackor i vredesmod och lägger mig på sidan som inte är nerkissad med ett brinnande hat inom mig.

Som att detta inte är nog kan jag dessutom inte för mitt liv installera scannerhelvetet på Ms dator. Så, säg det med mig; KATASTROFKUK.

Mera Miss Softie

Hittat hos Pär Ström:

1. Andreas Säger:
   måndag, juni 16, 2008 kl. 12:31 är

   Något att ta upp i bloggen kanske är apotekets nya sexualhjälpmedel. Som jag misstänkte, är det förutom massageoljor, så gott som uteslutande massagestavar. Alltså sexhjälpmedel för främst kvinnor (och kanske homosexuella män). Detta tar jag som att apoteket tycker att kvinnors sexualitet är viktigare än mäns. Finns det dildos där, så vill jag se lösvaginor och/eller uppblåsbara dockor! Eller oj, just ja, det är ju stötande och äckligt när killar använder sexhjälpmedel, men fint och bra när tjejer gör det.

Nu tror jag inte som Andreas att Apoteket anser att kvinnans sexualitet är viktigare än mäns, utan att det är ur en rent estetisk vinkel som de väljer att sälja massageoljor och massagestavar. Kuken som form är ju väldigt enkelt förenklad och försnyggad. Ta bort blodådror, ollon och allt annat som hör till så har du i princip något så stilrent som en gurka, och gurkor har man ju inga problem med att visa upp. Fittan däremot, som tilltalar de män som Andreas anser utesluta de män som köper massagestavar [för man måste ju vara bög för att vilja använda sådana] är ju inte lika estetiskt tilltalande ELLER lika enkel att replikera för samma önskade effekt som teh real thing. Har man nånsin sett en lösvagina kan man omöjligt påstå att den är tilltalande, snarare motsatsen. Jag tycker personligen att det behövs lösvaginor som både tar mindre plats och ser mindre skräckinjagande ut.OCH, i egenskap av tidigare professionellt manligt sexhjälpmedel [sorgligt nog hade jag aldrig några kvinnliga kunder] vet jag att det definitivt finns en marknad för det, om man är man, men inte man nog att köpa en dildo. G-punkten isn't just for the gays, förstår du, Andreas?

Det handlar inte om att den kvinnliga sexualiteten är finare, just i Apotekets fall, utan helt enkelt om vad som ser snyggt och lagom snällt ut på hyllorna. Pensionärer och barn handlar på apoteket, och för tidigast nämnda folkgrupp kan det kanske anses lite väl magstarkt att skylta med sånt som ska användas för såpass privat bruk. Men att sexhjälpmedel över huvud taget tar steget in i salongerna istället för att ses som något att skämmas för kan väl bara ses som positivt? Skitsamma i vilken ände det börjar, huvudsaken är väl att det händer och på så sätt kanske sätter en högre prioritet på att framställa bättre sexhjälpmedel för män?

Och dessutom Andreas, hur kan du ta illa upp när majoriteten sexhjälpmedel verkar framställas för kvinnor, när nästan ALL PORR görs med manlig publik i åtanke? Really.

[Å andra sidan borde jag väl bli föga överraskad av sånt här gnäll när man tittar in hos Pär Ström...]

Eh Eh Ehh (eller I'm too sexy for my dress)

Jag har övat lite på att ha klänning på mig, hemma i trygg miljö, utan förrädiska vindar eller jobbiga situationer där jag sitter ner och glömmer bort att jag inte har byxor på mig. Det går långsamt framåt och jag övar också på att vara lite sexig.

Nej, jag är inte sexig, sexig, det är något jag är medveten om. Jag för mig inte med grace och skulle se ut som en idiot och jag provade på bend and snap-tricket. Dock hjälps det inte av att jag försöker skämta bort mina pinsamma försök till sexighet.

Exempel: M står på toaletten, bar överkropp och ser damn fly ut. Jag trippar dit i klänning, sträcker på mig i dörröppningen samtidigt som jag suckar förföriskt och viftar med ögonfransarna, inser att this is not working, gör en helomvändning som slutar i härmandet av Anne från Little Britain. Och han har stått ut med mig i TVÅ ÅR! Kan ni fatta!?!

#4

peekabo.O said...

Jaa! mitt önskemål är att du ritar mig som Piratkung eh, eller ja menar Piratprinsessa. Mina bästa vänner är bläckfiskar och sjöstjärnor och du får vara vilken havsgud du vill, jä?

Maie, lilla Maie. Pirat blev du men småkräk och sånt är jag bara för dålig på att teckna så du fick ett skepp att styra över istället! Jag provade att teckna mig själv som Ursula i Den Lilla Sjöjungfrun, men det såg inte klokt ut. Hon är ju rätt fyllig och jag är inte lika fyllig. OCH, jag har en fulvecka i veckan. Så jag ville liksom undvika att tänka på hur jag ser ut. Jäh? Jäh.

Achtung! Ordnung!

Jag har ju som ni vet haft lite av en skaparkris på sistone, som jag har försökt bota med alla medel. Funkar inte inre stimuli brukar jag söka mig till yttre, så, med det i bagaget beslutade jag mig för att styra upp min arbetsplats. Främst genom att ta bort all skit.

Jag brukar jobba i ett kreativt kaos, mitt skrivbord brukar vara ett hades av papper, kollegieblock, skissblock, gammalt snus, sockar, böcker, foton, pennor och gamla frystejpsbitar så det bar av till ikea där jag skaffade en väggfast hylla, där jag bara kan stoppa upp allt som är i vägen. Och det känns så skönt! Allt utom det mest nödvändiga är borta.

Mitt ljusbord är massivt och jag kan sträcka ut mig som en gäspande katt numer. Lovely. Får man se hur länge jag klarar av att hålla ordning. Jag tippar på en vecka.

FWD:118100

Meidi smsade 118 100 och frågade vad som var bra med hennes blogg, så jag kunde ju inte låta bli att fråga vad de tyckte om min. Jag gillar 118 100. De berättade för mig hur man gör bowlingklot och även:
"118 100 faller pladask för designen. Känns på en gång att det är något speciellt med bloggen."
Fatta att jobba på det stället! Det måste ju vara helt underbart!

#3

Den var massiv Jenny, så jag gjorde bara en del. Kanske tar jag resten av scenen senare;) Orginalet hittas här. Jag börjar hitta formen igen. Så jävla typiskt att man missar det självklara: lär dig av de gamla mästarna, dumbass!

Jag visste det!

Stef förutspådde sin framtid och jag blev för jävla nyfiken på min, så jag gick in hit och här är den:
EDIT: M blev lite lessen över min framtid utan honom, så han gjorde testet och han ska visst gifta sig med Cate Blanchett och få 99 kids med henne. Det känns bra att M har så god smak när det kommer till kvinnor, I approve of Cate, men jag hoppas att vi slipper britten/the british reject och lever lyckligt tillsammans istället. Utan barn.

Bebisar, blöjor och sömndepravering

Hillevi Wahl, som inte tillhör skaran krönikörer jag uppskattar, pratar om manligt och kvinnligt skrivande/skapande i gårdagens Metro. Bl a tar hon upp Simon Gärdenfors 120 dagar och kallar konceptet "tramsigt" [och dessutom själva alstret för en "serieteckningsbok", lite paint-by-numbers sådär och ja... där blev hon genast p0wned by self ] eftersom boken handlar röka,knulla och supa.

Nu har inte jag läst Simons 120 dagar än, det verkar Hillevi inte heller gjort, och ärligt talat tror jag inte det är det enda vi i såna fall har gemensamt. Nej, Hillvi och jag är vad vi kan kalla förbittrade. Klart som fan man blir avundsjuk när en snubbe får en kvarts miljon i kulturstipendie, vem skulle inte vilja ha det? Men jag har då fan inte kommit på ett lika bra koncept. Och jag betvivlar starkt att Fru Wahl kan göra det heller [med tanke på att 3 av hennes 6 böcker har ordet 'mamma' i titeln]. Ja, nog förtjänar Emma Hamberg, Martina Haag och deckarbrudarna också stipendium, men ärligt talat, jag läser då hellre om en rappande serietecknare som flyttar in hos folk han inte känner och som sedan porträtterar dem än pseudosjälvbiografiska chicklits om hemmafruar i Bromma som krisar i sitt äktenskap.

Jag är jävig, jag vet, hemmafruarna i Bromma skriker förmodligen efter mer, men alla är inte småbarnsföräldrar, Hillevi. Och det finns typer som jag själv som inte kunde intressera sig mindre om hur det är att vara förälder. Det är för VÅR skull som människor som Simon G får pengar, för självbiografiska böcker och tidskrifter om småbarn finns det så det står en upp till öronen tillsammans med 14 barnvagnar som trängs på spårvagnen och lattemorsor som tror att världen kretsar kring dem. Låt oss andra få känna igen oss lite också.

Dog eat dog

När jag kom hem idag fanns det inte bara en, utan två schäfrar i lägenheten. Tackolov ska vi inte behålla hund #2 utan bara vakta honom tills klockan 21. Under de snart 3 timmar jag spenderat med den här nya hunden som inte är Nero har jag slagits av att:

1) Nero är, trots mina farhågor, en förbannat väluppfostrad jycke som inte skäller konstant och oprovocerat. Han må ha damp och en mycket liten blåsa men han är tyst och snäll.

2) När man inte är van vid tidigare nämnda konstanta hundskall kommer migränen som ett brev på posten.

3) Den andra hunden luktar verkligen hund. Jag fattar inte varför Nero inte luktar likadant, är det för att han är yngre eller för att vi duschar honom med människoschampoo?

#2

#1

Blärgh. (the inlägg formally known as "Sengångaren säger:")

-det fanns en bild på en sengångare här men den var så ful att jag tog bort den-

Jag har en liten kreativ svacka just nu där allt jag tecknar, skriver eller gör bara blir bajs. Jag hatar när det händer och tråkigt nog inträffar det mer än vad man vill. Jag vill vara bäst på allt jag tar mig för men nu tycks det bara jävligt lönlöst. Jag ställer för höga krav på mig själv och jag försöker med alla möjliga medel få det att funka. Allt blir bara platt och odynamiskt och jag tänker på hur jävla mycket enklare allt vore om man bara sket i allt och knegade på som en vanlig människa, istället för att investera bitar av sin själ i den där lilla droppen tusch som rinner ur stålstiftet.

Varje gång detta händer brukar jag sätta mig ner, med konst eller serier från skapare jag ser upp till och tänka att jag ska spela i samma liga som dem en dag. Jag tittar på vad de gör bättre än mig, hur de löser förkortningar, ljus, fart och dynamik och testar själv. Men det har bara tagit stopp. Tvärtstopp.

Vad jag borde göra är att kidnappa H, en av mina partners in crime i Hofors, som bor här i götet han med och få honom att sparka mig i röven. Varje gång jag satt och gnällde på skolan flyttade han in i min ateljé, pratade med mig, fick mig att fundera över vad jag faktiskt gjorde med bilden, gav mig superstarkt kaffe och höll mig sällskap till arla morgonstund. Ta med mig skissblocket till Tintin och bara sitta där, hela jävla natten med honom.

Ett annat alternativ jag grunnat på är att ha en "Rita snyggt eller dö"-vecka (Jenny B knows how it's done) där ni läsare får diktera vad som ska ritas och jag lägger upp en önskebild varje dag. Bara för att släppa spärrarna. För jag kan inte ens rita fula småsaker för mig själv längre, vilket sengångaren ovan är ett bra exempel på. Asdålig bild. Helt fantasilös. Tills vidare tycker jag vi kör på det. Önska bilder och jag ska bannemej se till att få dem gjorda, så jag får det som är viktigt gjort också.

Jag måste släppa sargen och sluta tjollra så förbannat.

Krama hatarna så blir de snälla. Inte.

Metros Cissi Wallin skrev igår om ett av mina favoritämnen; haters, och pratade att om dagen då vanligtvis anonyma människor kommenterar i en blogg eller angående en krönika och går på skribenten personligen är ÖVER. Att vi tjejer, för här i sverige verkar det vara tjejer som får ta de hårdaste smällarna, serverat med ett hånskratt och dålig stavning, ska gå samman för att helt enkelt inte tolerera glåpord från idioter som inte kan komma med bättre kritik än 'jäuvlar vad ful du ä.'

Man skulle ju kunna säga 'don't hate the player, hate the game' och trösta sig med tanken att ett anarkistiskt internet gör så att vanligt jävla folkvett flyger ur fönstret och istället sätter sig en ensam, olycklig själ (ja, ni är olyckliga, missunnsamma, fega kräk) men det är väl för fan ingen ursäkt? Personligen skulle jag vilja ha mer haters i bloggen, eftersom det roar mig något fruktansvärt. Min fantasi skenar iväg och jag bygger upp scenarion till vad denna människa måste gått igenom för att må såhär jävla dåligt att det enda nöje i världen för hen är att skriva dåligt genomtänkta kommentarer till människor som faktiskt vågar bjussa på sig själva för att våra liv ska tyckas lite enklare där vi sitter brevid nån äggmökig människa med kollektivtrafiksångest på väg till jobbet.

Men jag vet ju att det inte är så. För här handlar det inte om mobbade barn som blivit mobbaren, de finns de också, men uttråkade, missunsamma jävla svenssons. Så Cissi, jag vet att du menar väl och argumentet att "du ska ju tåla det som offentlig person" är ju så urbota idiotiskt att jag suckar mig vindögd, MEN låt inte de jävlarna ta dig. Jag gillar dig, det kan jag inte vara ensam om och du har familj och vänner som bryr sig om dig. Det kan de aldrig ta ifrån dig. Så låt dem hata, för all del, i slutändan förändrar det ju inte ett jävla skit, eller hur? Det är därför de hatar, och fortsätter med det, för de vet att i slutändan så kommer du att fortsätta skriva kolumner/blogga och de kommer sitta där på kvällen efter ännu en skittråkig dag på jobbet/i skolan och veta att deras liv skulle kunna vara lite annorlunda. Men de stackarna kan inte hitta på vettigare sätt att ändra läget på, så de fortsätter vara Anonymous # 4537 och inte en jävel bryr sig. De stackarna.

Familjedefekter

I tidigare inlägget kommenterade min lillasyster om hennes partytricks, vilket involverade mitt + en del andra och det ledde vidare till att tänka på typ släktåkommor. T ex. Min lillasyster har sneda lillfingrar (fast betydligt mer än på bilden i länken) och min lillebror föddes också med det, detta verkar vara ett drag som finns på båda sidor av genpoolen eftersom lillebrors mammas bror har likadana. Något både jag, lillasyster och lillebror delar är också den ensamma smilgropen, ett drag vi fått från pappa. Vi har alltså bara smilgropar på ena sidan av ansiktet. Eller okej, i mitt fall är det mer av en smilrynka. Det är de charmigare defekterna.

Annars kanske man får se fram emot;
• Diabetes
• Vitiligo
• Ganglion
och
• Reumatism

Lovely, n'est pas? Jag är mest rädd för reumatismen och ganglionet. Allt som kan fucka upp mina händer känns oerhört skrämmande.