Och just det; Facebook ÄR faktiskt djävulen.

Eller åtminstone inte långt ifrån. Den första ledtråden får man då det slutat vara något man roar sig med i brist på annat och bestämmer sig för att säga upp sitt konto och får den ljuva överraskningen att: haha, sucks to be you, men det KAN du inte! Har man skaffat Facebook kan man inte säga upp sitt konto. Man kan bli avstängd och få sin profil raderad om det visar sig att man är under 13, har dött eller under 18 och inte studerar på vare sig gymnasium eller universitet men utöver det - finns det inte så mycket man kan göra. Dock är jag sugen på att börja testa gränserna, eftersom jag hatar Facebook.

Ok, meneh.. Det är ju faktiskt skitilla. Varför kan jag inte få göra det, tycker man då? Varför är min skitprofil viktig? HUH?
Vilket intresse kan jag ha för det här communityt när alla andra communitys låter mig komma och gå som jag vill? För ett år sen kanske, användes ofta Facebook som källa i Metro. "Si och så många procent på Facbook tycker så och så om ditten och datten" och varje gång jag läste det där fick min bekymmersrynka i pannan ännu en fåra, för jag kunde för mitt liv inte bli klok på hur ett till synes seriöst nyhetsmedium använder sig av ett internetcommunity som källa? Jo, kollar man användarvillkoren (men vem orkar göra det egentligen?) ser man att när man går med i Facebook så ger man automatiskt Företaget rätten att vidarebefodra all tillgänglig information om användare till vem det nu kan vara som är intresserad av att köpa den. Företag, skolor osv.

Jag säger mig inte vara bättre än nån annan, jag är också en lat jävel som skiter i att läsa användarvillkoren, men till skillnad från de flesta blev inte jag särskilt förvånad när hela "OMG!Facebook får automatiskt rättigheter på alla bilder man lägger upp på sajten och får använda dem som de vill! Mina bilder är mina etc etc"-grejen kom för...vad var det?
Halvår sen? Well, det var väntat.

Sen att Facebook kan härledas till CIA i lagom korta steg må så vara, jag vet dock inte hur mycket man ska ta det på allvar, men det är alltid något att ha i åtanke, eller hur? Ännu en sak att tänka på kan ju också vara hur man bäst fejkar sin egen död på internet. Förslag?

Hej Internet!

Ni vet den där Varan TV-sketchen med snubben som är otrogen mot allt i sin närhet? Maträtter, husdjur och hemelektronik? Lite så känner jag mig nu. Beredd att sticka tungan i en USB-port så fort jag kommer hem från jobbet. Inte så att jag otrivs på jobbet, tvärt om, men det är verkligen skitirriterande att inte hitta orken till att göra allt det där man vill göra när man väl är hemma; blogga, teckna, knulla. Ni vet...

Anyways, på tal om hemelektronik så bet hundet sönder sin ärkefiende för ett tag sen. Dammsugaren. Och eftersom jag och M är the procrastinators of tomorrow så har vi pratat jääävligt länge om att köpa en ny. "Detserjuförjävligtuthärliggerdetenvalpdärihörnetellervadfan???åhnejdetärGRUSisängenIGEN! Jaja,viköperendammsugareimorrn.Ja!Detgörvi!Mensopardusålänge?Okej"
- Repeteras en gång i veckan tills det känns som att du bor utomhus. Men, nu har det hänt! Och jag är ingen clean-freak eller så men jag har fan aldrig varit så glad över att få städa något i mitt liv EVAR. Jag blev så exalterad att jag tog badrummet av bara farten,och jag HATAR ju att göra det.

If one of us dies, then the other will too -I am locked in war with you*

Såja! Något som i historieberättandet alltid fascinerat mig och är ett ämne som ter sig romantiskt i mina ögon är nemesisförhållandet mellan två karaktärer. Ingen protagonist utan en antagonist, det vet vi ju. Batman vore ju (även om han redan är rätt så jävla) skittrist utan alla färgglada skurkar i sin närhet. Det är ju trots allt de - inte Batman - som för historien framåt, oavsett hur många flashiga prylar han är må ha.

Men, om man tar det ett steg längre. Om man skulle spekulera i att ingen av dem egentligen existerar, fo real, utan den andre. Som själsfränder fast med hat istället. Det är fan romantiskt. Eller så har det brunnit i skallen på mig, eller nåt. Men jag är bra sugen på att utveckla den idén och skriva en historia om två riktiga ärkefiender. Ni vet, som existerar enbart för att ta död på den andre men ändå bemöter varandra med en djup ömsesidig respekt. Och självklart måste de vara män, annars blir det inte sexigt. Det ska vara lite gay, på så sätt är allt i sin ordning. Ärade läsare; favoritärkefiender är alltså dagens fråga och jag vill veta just dina och varför de är så bra? Go! Go! Go!

*Utdrag ur Regenerate, Exterminate av trock-bandet (that's time lord rock, folks!) Chameleon Circuit. (Eh, ja. Har hamnat i en Doctor Who-fas igen. Whoops.)

Ehum.

Till att börja med mår jag dåligt över dålig uppdatering - det är inget självvalt, jag har velat blogga mer och om allt/inget de senaste dagarna men jag har inte_haft_tid/ork.  Gah. Man kollar besöksstatistiken och blir lite panikslagen då läsarantalet sjunker med två tredjedelar så snabbt! Inte för att det egentligen spelar någon roll på det stora hela, det här är ju ingen blogg man tjänar pengar på och därmed gör bristen på läsare inte något negativt i min plånbok, nejdå. Men såhär ligger det till; Jag blir vettlöst smickrad av att folk faktiskt tar sig tid att bry sig om mitt lilla liv. Tid är ju något man inte kan få tillbaka och att folk är villiga att ödlsa den på mig är fan otroligt, ju!

Så, jag känner att det minsta jag kan göra för mina läsare är att ge dem en ungefärlig daglig dos av mitt pladder, så det blir ett utbyte of sorts. Men. Jobb. Det är mycket nu, helt enkelt. Jag hoppas ni har överseende;)

Så. Nu ska jag dricka kaffe och återkommer på en stund=)

Egentligen kan du nog strunta i att läsa det här, för jag skriver inte något viktigt egentligen, det är mest bara dravel, faktiskt.

Det finns en bra förklaring till varför uttryck av slaget "killar är som bussar, missar du en är det bara att ta nästa" inte finns i variationen där buss är ersatt med skärgårdsfärja. De kommer och går nämligen inte så ofta. Särskilt inte på julafton, upptäckte vi.

Dock var julaftonen jättemysig, fastän vi kom hem väldigt sent och jag, som hade jobbat på förmiddagen bara kraschade i säng och sov sedan som en stock i sköna 12 timmar. Jag sov t o m så djupt att ett fenomen som inte uppstått på väldigt länge kom igen - mina läppar svullnade upp ca. 30% som de alltid brukade göra under natten då jag var yngre. I shit you not, då jag var 14- 17 vaknade jag oftast med en 1 cm tjockare överläpp (ja, jag mätte...) Det var lite nice, fakiskt. Typ ett kvitto på att jag inte är lika gammal som jag känner mig när jag somnar runt midnatt=P Nu är de normalsize igen, men jag VET att det hände.

Senaste veckan har jag dessutom drömt om en massa Youtubare, och natten var inget undantag - Tom Milsom uppenbarade sig av nån anledning (min svaghet för unga män med engelskt ursprung yttrar sig än en gång. Jag borde skjutas som straff för min anglofili. Fo serious.) och en ångest-dröm av enorma proportioner utspelade sig. Jag hatar det, att vakna med dåligt samvete för ngt som aldrig ens hänt eller man ens kan kontrollera. Blä.

Julklappstips för den nördiga och själviska: Tema Tennant

Han må se ut som en undernärd kyckling, men den här mannen... Åh, denne man... Doctor Who har aldrig varit hetare. Anyways, julhelgen brukar ju innebära horder av skräpfilm och man kan bara se Ett Päron till Farsa-filmerna så många gånger utan att bli fysiskt illamående, så:
• Ladda hem Doctor Who, med den tionde doktorn! Nu! ( dock är den nionde med i den första delen av samlingen vars torrent du hittar här, kanske verkar mycket, men let's face it, är du Doctor Who-novis är det lika bra att göra't ordentligt)
• Och om du sett alla avsnitt men fortfarande inte fattar varför han är så het, så drar du hem Casanova (BBC3 miniserie med något modesta sexscener, men vadfan, man tar vad man får...) med Tennant i rollen som den oförbätterlige förföraren.
Och allt detta borde du hinna se om du ligger i lagom tills på lördag då man kan se Tennant i Harry Potter och den flammande bägaren som går på 5an kl. 19. (Som faktiskt råkar vara min favorit-Potter rulle. Inte pga av Tennant då, utan andra anledningar, faktiskt. Jag blir inte förförd av allt han gör heller!)

Goud Yule och sånt.

Det är nog en fråga om anpassning, men min holiday-spirit ligger på den absoluta nollpunkten. Kanske mest för att temperaturen inte gör det, och iofs, jag var fullständigt medveten om det när jag flyttade hit till Görtheborh och ja, hösten är min favoritårstid, så jag trivs jättebra härnere 80% av året... Tills december kommer. Då vill jag ha snö på beställning. Men ute är det liksom, vårväder.

This is new to me. Och kanske har jag vägrat erkänna att det är jul eftersom jag jobbar oavbrutet fram till nyår. Jag vill int känna mig snuvad på något, om ni fattar? Så om jag låtsas som att det är business as usual känns det inte lika jobbigt att majoriteten av alla vännerna är bortresta och äter upp sig. Tittar på skräpteve och spelar sällskapsspel (eller vad man nu gör i vanliga familjer. Vårt game of choice råkar vara Chicago och poker.) medans jag sitter på en tom morgonvagn med trycksvärta i nyllet. Anyway, för de som är intresserade kommer er hjältinna befinna sig i skärgården och fira jul imorgon, hos Ms fader. Premiärjulfirande ihop! Lite nervöst, blir det ju alltid - det här med julfirande brukar vara serious_business men, eh - jag är nöjd så länge jag får i mig lite skinka och får se Karl Bertil. Faktiskt. Jag är low maintenance like that.

Å andra sidan ser jag fram emot att få fira en norrlänsk jul med M, för även om det är en jävla massa kids och ingen alkohol på julbordet (nyktra alkoholister i familjen) så är själva maten att dö för. Hsh, ska inte uppehålla er mer, ni är säkert upptagna med att trycka fejan full med knäck. Själv ska jag gå och lägga mig - för just det, jag jobbar även på självaste julafton.

Ho-ho-ho.

Ni kan inte lura MIG!

De senaste dagarna har jag fyllts av ett hjärtskärande begär efter ännu en hund. En mops, närmare bestämt. Jag har googlat, youtubat och fantiserat om en knubbig liten mopsvalp. Tills - INSIKTEN. Jag vet vad som pågår. Jag vet varför jag vill nypa valpen i dess knubbiga hud, dess rynkiga feja. Låter beskrivingen bekant, kanske? Jupp. BEBIS. Mopsbegäret är, vad jag tror, ett förklätt BEBISbegär. Mina äggstockar går bakom ryggen på mig och plottar ondskefullt, men jag är inte en slav under mina hormoner - ne-ej då. Den gubben går inte. I know what you're up to och aldrig att jag ger in. Min livmoder utnämns härmed till the final frontier. Min ägg kommer bara berätta ödesdigra sagor om resor som oavkortat hamnar i mina trosor, sedemera papperkorgen. Mina ägg kommer aldrig söka efter nya livsformer eller gå boldly nån jävla stans*. Basånivet.

*Det här är alltså för den oinvigde en Star Trek- referens. Jag hoppas att jag är den enda tjejen i världshistorien som hittills dragit paraleller mellan mina fortplantningsorgan och ST: TNG. *hoppashoppashoppas*

Also, I made this XII

So, på grund av lite ryggproblem ( orsak: förmoligen av att teckna sittandes som en ostkrok för mkt, samt möjligt fellyftande på mitt day-job) håller jag på att öva mig på den ljuva konsten att teckna på datorn - något jag inte är vidare van vid. Jag är ett rejält teknikmiffo och första gångerna jag skulle prova på wacompennan både skrek jag och grät, typ. För att inte nämna handkramperna - MEN, det har ju sina fördelar, nämligen zoom-funktionen. Helps me from bending over = sparad rygg. Och, iom att jag inte vill sabba ngt jag ska teckna som betyder något gör jag tramskonst, vilket oftast innebär självporträtt... Ah, the wonderfulness that is me=) Anywho, foto som bas, men resultatet blev ändå över förväntan.

Jag gillar självporträttet jag gjorde rätt nyligen, som jag har som banner, mest för att det är så oseriöst, men trots att jag utgick från värsta poserwhorefotot nu, känns bilden rätt solid. Jag är asnöjd med håret, t ex. Och näsan - det som bäst symboliserar min fulsnygghet;) Jag borde fan blogga om enbart min näsa nån gång, har förvånansvärt mycket att säga om den. Inga komplex, men den är fan weird. Men det är en anekdot för en annan kväll.

Kan en fredagkväll möjligen bli bättre än om den kombineras med PSCS3 och stand-up maraton med Black Books-tema? I'd like to think so, yes, men Dylan Moran och Bill Bailey som sällskap duger mer än väl ikväll. Jag är inte bara självgod - jag är jävligt antisocial också.

Det är för oss solen går opp

- Beybe, vart ska du?
-...ska du skita i...
- "SKA DU SKITA I"??? Sa du det?!
- Ja, men jag trodde ju inte att du kunde höra det, jag var ju i köket.
- Gör du så ofta?
- ...Rätt så=P Gör inte du det?
- Nej, inte när du är i närheten. Men när du sover brukar jag gå in i garderoben i hallen och skrika på dig...
- Men beybe! Det är ju bara galningar som gör sånt!
- Jag vet, men oftast blir jag arg över skitsaker som kvittar när jag tänker efter och då är det väl lika bra att jag får ut det nån annansstans än i ditt face?
* M tänker en stund*
- Visserligen, men du måste ju säga till mig också. Nu måste ju jag lägga till mig med något wacky så nivån av crazy är jämn i det här förhållandet.

10 minuter senare:
- Brukar du ge mig fingret när jag inte ser också?
- Typ hela tiden.

EDIT│DISCLAIMER: Kom just på att detta kan uppfattas som antingen roligt eller att mitt och Ms förhållande är på avgrundens kant. Det är det inte. Det är jävligt mycket lööve mellan/under varje fingergivning. Promise!=D

NO pictures!!!

Som läsare av mången blogg ställer jag mig frågan om det inte vore på tiden att jag lägger upp foton på mig själv lite oftare, även om jag inte riktigt kan se varför jag borde. Jag menar, det ger ju texten mer personlighet och det är något jag uppskattar själv att andra gör... meneh. 1) Jag är inte särskilt photogenique 2) När jag väl försöker så använder jag mig av samma fyra miner 3) I can't dress for shit så nån dagens outfit kommer inte på fråga, möjligtvis typ dagens t-shirt och 4) Min kamera är undangömd på något skitlistigt ställe som jag hittade då vi flyttade och sen har jag glömt var i helvete det där skitlistiga stället var och can't really be bothered to look.

Hurpass viktiga är egentligen foton i en blogg? Mina favoritbloggar brukar bestå av text i majoritet, men jag fattar ju att man naturligtvis connectar mer med bloggaren i fråga om man får relativt nytagna foton på skribenten i nåt inlägg då och då. Är det liksom något som är viktigt för er, som läser mig? Vill ni ha mer bilder på mig?

Excuse me, I am tired of living a lie. I need it to be known that I like a big girl. In fact, a large, zaftig, voluptuous, full-figured...

Till att börja med vill jag tacka alla er som bidragit med fantastiska bilder! Jävlar vilken respons, det är fan så jag blir gråtmild! För att fortsätta sen så tänkte jag utveckla lite varför jag satte igång med att tjata på vänner, bekanta och kompletta främlingar att teckna folk med former. Mest var det ju såklart själviskt i början, som det oftast är, när man sätter sig ner för att träna på saker man gör sällan så man ska bli übermaster i teckning, och sen började fundera på varför i helvete man fortsätter cementera den här normen när man egentligen vet så mycket bättre? Lathet, till att börja med. De vackra människor man ser är smala och eftersom man är vanast vid den bilden blir den också enklast att reproducera. Och för att med former finns ett stigma som skulle driva mig till vansinne om jag var ett par storlekar större.

Pausbild: Mats Hjertkvist, Gävle

Ni vet, den överviktiga finns först och främst till för comic relief, en biroll som under handlingens gång skulle sälja sin själ för en chokladkaka, men kommer undan med det pga sin charm och vitsighet. Det andra facket som är reserverat för tjockisar är de elaka karaktärerna - själviska, onda in i märgen och hungriga på både makt och gott. Jag vet inte om jag är helt ute och seglar, men oftast känns det så iallafall. Tjockisen får sällan eller aldrig en chans att hävda sig somnågot annat än de fördomar som satt på henom inom populärkultur och media.

Sara Berntsson, Gävle

Hen får helt enkelt finna sig i att uppfattas som ett skämt, lat, ointelligent och totalt ointressant sexuellt. När man ens hör ordet 'övervikt' tänker man ju genast på femman eller treans voyeuristiska monsterdokumentärer som oftast slutar med att fettot som inte gått utanför sin lägenhet på 5 år får den där gastriska by-passoperationen och kanske överlever. Inga solskenshistorier. Inga mellanting. Antingen är du smal och snygg eller så är du ett fläskvidunder som förmodligen med all rätt gör bäst i att ligga i din egen avföring och inte sätta foten utanför dörrn. Jag är iaf förbannat less på den bilden och förstår inte var det gick så fel. Men er respons får mig att tro på en förändring, och det gör mig så jävla glad. Så tack, allihop. Ni är fan fantastiska.Joakim Hanner gjorde en riktig jordmoder!

Kritik, part deux

Satt och snackade med en gammal klasskompis häromdagen på msn, och drev honom lite till "vansinne" när vi kom in på ämnet kritik kontra personlig smak. Jag är ju, som jag hoppas ni förstått vid det här laget, för alla former av kritik men det finns ju såklart saker man måste ta i beräkning när man skall ge sig på detta delikata ämne, som t ex skaparens grundförutsättningar, teknikkunskaper, högstanivå och baktanke med bilden.Detta gäller alltså när jag ska ge mig på att kritisera folk jag känner, något sånär, inte främlingar. Och, oftast faller det sig så att jag/vi skickar alster framoch tillbaka över msn under arbetsprocessen för att se till att det blir så bra som möjligt.

Hsh, klasskompisen skickade en länk, bad om kritik och undrade samtidigt vad jag pysslade med, varpå jag skickade iväg en prt scrn på fylliga damen nedan. Iofs föddes vår diskussion från en ren missuppfattning från min sida, när han sa att han inte gillade den blåa linearten, varpå jag genast förutsatte att påståendet handlade om att det blå skar sig mot någon annan färg eller skulle bli mer dramatisk om jag använde t ex svart. Vilket inte stämde alls, utan var bara en kommentar från hans sida om vad hans själv föredrog.

Som den dramaqueen jag är började jag naturligtvis genast harva på om att personlig smak inte hör hemma när man ska ge kritik, eftersom det inte spelar någon roll för hurpass väl bilden är genomförd, med ovan nämnda orsaker tagna i beaktning - då kvittar det ju faktiskt om man helst velat se den i en annan färgskala, bara för att den färgen ligger en närmast om hjärtat. Vilket han inte alls höll med om, eftersom han ansåg personlig smak kan få en att ändra uppfattning om en bild och testa nya saker.

Men - och jag tror att vi är olika på sättet vi jobbar, han och jag - det brukar jag göra ändå, för att se vilken väg jag vill gå. Smälla på en massa olika färger på t ex gråskala, bara för att se vad jag gillar bäst. Och jag förutsätter även att när man skickar bilder så har man en relativt klar bild över vart man är på väg. Men jag kanske gör fel i det?
För övrigt tror jag att jag är ganska dålig på att kritisera. Den enda jag faktiskt kan göra det med utan bekymmer är M, och då kan tonen bli rätt hård men hjärtlig oss emellan, men vi vet båda två att det är för vårat eget bästa. Jag har lite svårt att balansera det där, tror jag.

För det handlar ju mycket om tillit till den man ska kritisera och bli kritiserad av och inte att förglömma - kritikerns egen kompetens, I guess. Mycket svårt, hsh. Och nej, there's not an actual punch-line to this story. Sorry.

Fantasifullaste internetkomplimangen EVAR

Signeras XRob. Låt mig gissa att Robert är en snubbe som ger sin flickvän såna presenter hon vill ha men inte hade en aning om att hon drömt om. Kolla in honom, han är emigrerad Skelleftebo, Queen-fan, röntgenbildsrunkare och på senare tid har det visat sig att han även är en av sveriges hängivnaste sarkasm-bloggare!=D Vi känner inte varandra sådär personligen, men en kväll för många år sen kände jag igen honom från internet på O'Learys i Skellefteå. Sen dess har vi bara kommunicerat via våra respektive bloggar. Lite fint, visst?

Also, I made this XI; Find yourself a big lady

Såg för ett tag sen Dawn French's Big Women, en dokumentär av och med en av världens roligaste kvinnor där ämnet fylliga former behandlas. Jag brukar ju själv teckna bengetter och tänkte därför ge mig på att teckna ett regelrätt fläskberg. Och hon blev så fin!

Så, jag tänkte starta ett litet meme! (Jojomänn, nån gång måste man) Okej, tecknarvänner, läsare som klottrar:


Teckna en överviktig person och make him/her FABULOUS! Vore det inte förbannat underbart att starta en retro-renässans där man hyllar den fylliga kvinnan här på the wonder that is internets? Jag tycker fan det, så nu är det bäst för er att ni hakar på. Lisa M, Uvett, Stef, Anna, Suntui, Li, Jenny B, Marja, Acke, Maie, Laser, Tanja, Hanna Fridén (om man har sån tur) - ni är härmed utmanade!

Och alla andra som känner sig trugade: FORMER FTW! Go! Go! Go! (om du vill teckna en fyllig dam men inte har en blogg eller annat ställe på internet är det bara att mejla mig så lägger jag upp bilden här i bloggen=)
______________________________________________________
Anna antog utmaningen jättefort! Resultat HÄR!
Tanja var inte heller sen!
Erika ville också bejaka sitt inre fetto=)
Jenny B brought her A-game, som vanligt;)
Efter lite tjat fick även Acke tummen ur!
Suntui tvekade, men kunde inte motstå att teckna kurvor.
Li Österberg är inte alls främmande för tecknade kurvor, genom sin Johanna. Finfina Johanna.
Irinisa gjorde fantastisk fanart av havets grymmaste häxa!
Niklas drog även sitt strå till stacken=p
och därefter tog Kajsa facklan och gjorde en big, beautiful girl i blyerts!
Lλser| fick ett vredesutbrott på Adobe i processen, men fick till slut upp sin ändå=)

It's not why I love him, but it's why I love him so much

Also, I made this X (-mas)

Snott från Sleepless: One song. What would the soundtrack to your life be?

Queen - Breakthru. För att det är en låt som kan göra mig galet glad oavsett vad som än pågår och för att jag får gåshud av riffet som kommer efter " I'm outta control, I wanna rush headlong into this ecstasy"_VARJE_GÅNG_jag hör den. Annars, statusupdate: har en monsterfinne på hakan som jag misstänker börjar utveckla egna ansiktsdrag vid det här laget och ont i ryggen av bara satan. Måste göra en massa. Kthnxbai.

Lite off, kanske, men vadfan: Hundbajsetikett?

Jag har haft hund i princip hela mitt liv och jag vet ändå inte vad som är rätt att göra i den här frågan, men inga av de sökordskombinationer jag lyckats drömma upp har gett mig svar så det har är i princip min sista utpost. (Jag ber om ursäkt på förhand, men det känns jävligt weird att vara en sån som hänger i hundforum)

Frågan lyder: Det händer ju ibland att hundar blir lite lösa i magen, och jag är en duktig, laglydande hundägare som alltid plockar upp efter mig men eh... Hunddiarré är inte det lättaste att plocka upp. Dock ser det ju inte så jävla fräscht ut, men majoriteten av bajset absorberas ju ändå av moder natur på nåt vänster och här i Göteborg så är ju sannolikheten att det fucking regnar bort innan dagen är slut rätt så stor. Men, SKA man plocka upp hundiarrén efter sig? Eller kan man med gott samvete låta det vara? Magdalena Ribbing!! Har du hund? Hur ska jag göra? GaaaH!

Jag är ju faktiskt en introvert och blygsam person,

som hatar att prata om mig själv eller att få någon form av uppmärksamhet över huvud taget, så nu när besöken sjunkt från 334→167→105 och slutligen landat på stadiga 100 blir jag såklart trygg igen. Inga tankar om att min blogg förmodligen är bland de tråkigaste i sverige eller så. Neeeejdå.

Kanske...

... är det de gamla telehora-takterna som sitter i, för jag blir liksom glad när jag ser det där. Dels för att jag kan hjälpa de internetsvaga med att hitta streamad porr och dels för att jag kanske förknippar runkande främlingar med en inkomst. I dunno. Either way, på tal om inkomst, så försov jag mig idag. Nätta tre timmar, bara. Jag avskyr att försova mig och jag kände mig ruskigt värdelös när jag väl kom fram till jobbet, tackolov var min chef mkt förstående och all was well, men eh... Jag kommer göra mitt yttersta för att något liknande aldrig händer igen.

In other news försöker jag fixa en spelning till brittiska duon Hi Spider här i Göteborg. Känner mig otroligt tönthäftig som inbillad tourmanager, och förhoppningsvis lyckas jag/Hi Spider fixa en spelning nån gång under mars nästa år. Se deras hiskeligt förvirrade myspace här. Anyways, anledningen till att jag försöker lyckas med det är att jag vill ha hit sångaren i bandet under Serieveckan, och det verkar som att han går med på att ställa ut och hålla föredrag helt gratis, och då vill man ju liksom ge snubben nåt i utbyte, eftersom tillgång till min fysiska person inte kommer på fråga. Jag är ju ingen konst-groupie, heller.

Fråga: Innan jag började tjata på ovan nämnda serieskapare/musiker om att komma hit och visa upp sig lovade han mig ett tryck eller två, men han har säkert glömt det och det känns ofint. Men jag gillar verkligen hans konst och skulle typ dö av lycka om jag fick dem. Påminna eller hoppas att han minns och ger dem till mig självmant?

Gudförbannat. Var är dom?

Alltså, såhär. Jag förstår folk som tycker det är skittöntigt att ha på sig tröjor man gjort själv, I really do. Typ 'Ahmentittapåmig jag är snygg och kan göra t-shirts' och ja, i mitt fall är det definitivt fallet. Men samtidigt skulle jag ju aldrig göra en design som jag inte skulle kunna tänka mig att ha på mig själv. Det skulle kännas sjukt oetiskt på nåt vis. Så självklart vill jag ju ha på mig det jag gjort! Sådeså. Nu är bara frågan vart i helvete mina t-shirts är nånstans? De borde ju komma snart. Tills vidare får ni nöja er med den här bilden på Cynthia och random snubbe. De bor i Californien. I amerikat.

...Morgontanten

- Jadu doggeh, nu är det bäst att du aktar dig för nu kommer morgontanten! Jag vet inte riktigt vem hon är, men hon brukar sova över här och hon är så arg, så arg. Sen försvinner hon efter en timme ungefär. Ja doggeh. Bäst du aktar dig! /Hört medans efter er vardagshjältinna blivit väckt av både M med hund och sakteliga gör hinderbanan till toaletten.

Vi som borde säga hora?

En eftermiddag i högstadiet har jag träslöjd. Stereotypiskt nog är jag den enda tjejen i gruppen och lektionen börjar närma sig sitt slut, när jag går för att lämna mitt projekt i klasskåpet. Väl där möts jag av en klasskompis, som börjar prata med mig. Han är ingen jag gillar särskilt, rent utsagt är han ointelligent och ganska menlös, men går ändå hem hos brudarna av nån outgrundlig anledning som jag inte förstår, inte ens idag. Plötsligt har han handen mellan mina ben och tar mig på fittan.

Jag ser såklart rött och utan att tänka närmre på det armbågar jag honom i nyllet. Han skriker till och vässkrattar. Jag vet inte ens om det var rätt handlat av mig. Jag vet bara att jag handlade och det är det enda som faktiskt spelar roll. Han gjorde aldrig om det och jag erkände knappt hans närvaro efter det. Idag har han en dotter, vet jag. Geniet gjorde nämligen en 15-åring med barn året därpå. But that's norrland for you.

Jag hade inte ens rykte om mig att vara en hora i högstadiet. Killar var en annan ras som intresserade föga och visserligen var jag frispråkig men jag var en nörd. Och nördar brukar sällan ses i sådana dager i högstadiet, det är ett som är säkert. Men min fitta var tydligen up for grabs ändå. Så oavsett social klick, utseende eller bakgrund så är din fitta allmänn egendom för vissa. Din sexualitet är öppen för spekulation och utbrodering för alla som känner sig trugade att ha en åsikt i ämnet. Det är förjävligt. Och hora är ju ett sånt tacksamt tillmäle. Har inte riktigt samma schvung som t ex kukhuvud.

Everybody loves Damon har en poäng. Och hur behjärtansvärt det än må vara så känns det lite fel väg att gå med 'DU kan vara hora!'-grejen. Iofs kan jag inte säga att jag själv har en bättre lösning på att 1) tjejers sexualitet ska ses som något sämre och 2) att horstigmat finns därefter och 3) att folk generellt är förbannat respektlösa oavsett kön och att en attitydsförändring förmodligen måste komma från grunden, dvs genom attityder inom hem/skola - inte genom någon sorts re-claimande av 'horan', om ni fattar vad jag menar? Att börja kalla den som tidigare använt samma begrepp om dig för just det begreppet känns bara jävligt dödfött. Har man nån gång provat det i praktiken vet man ju att man i princip förlorat så fort man yttrat första stavelsen.

Vafalls? Är det FRA/CIA/NWO-spionage?

Eh. Alltså. Igår skrev jag inget. Innan igår har jag varit en liten surpuppa som bloggat för lite för att jag är jävligt oinspirerad och tråkig just nu, men ändå hade jag cirkus 70 tappra själar som kom hit dagligen. Sånt är mysigt, det gör mig glad. Men så igår hände något. Vad, vet jag inte men jag blir nojig. Från ingenstans dyker 250+ nånting pers till in. Inte från nån länkning, inget sånt. Bara helt oprovocerat.

Och även om siffrorna är awesome så undrar jag ju såklart vad i hela friden det beror på. Är det kvantfysik? FRA? Eller bara my totally awesome self? Meneh. Ja, iofs kan jag ju inte se vilket intresse FRA skulle ha i mig - but that would sort of defeat their purpose, eller hur?

Monstermigrän och mannen med den stora näsan

Igår fick jag migrän, som höll i sig ändå in till idag, och efter det har jag bara mått arsel, rent utsagt. Inte fått nått gjort, inte velat göra något, inte velat tänka, int NÅ. Men, så hittar jag av en slump solen vid horistonten - och för en bloggnörd/gubbe/pseudowannabeintellektuell varelse var det ingen liten belöning, heller - STEPHEN FRY HAR EN BLOGG. Och hans senaste inlägg handlar om Oscar Wilde. Kan det bli bättre? I think not.

Jag har varit avis på Sleepless, eftersom My Chemical Romance börjat blogga, men nu. Nu har jag något att se fram emot. Ok att min nya favoritbloggare inte passar i tajta jeans, har snyggt hår eller är särskilt attraktiv sådär på ytan. Men god knows, that man makes me mindorgasm big-time.