Teckna Tokio Hotel!

Öh, jo. En parentes bara; ska du använda dig av fotografier när du ska teckna av någon [spela roll om det är Tokio-Bill eller din mamma] så använd dig av flera foton, tagna från olika vinklar och gör en bild som inte motsvarar något av fotona.

Nu är ju inte den här bilden superlik, utan jäkligt cartoony, men att hålla på att göra life-like portätt i blyerts är bara astråkigt, tycker jag. Både att göra och att titta på. Det blir lite roligare om man gör sin egen grej av det istället. Tjoflöjt och lycka till!

Google+porr+nu= porrpost

Vilken besvikelse det måste vara för alla som googlar porr [!?] och kommer hit. Ni verkar hur som helst inte vara ensamma, om man utgår från de sökord som för er hit - det kan ni ju alltid trösta er med.

För alla er som sökt på:
knulla, knulla snygga brudar, knulla fula brudar [trevligt med den preferensen förresten! Eller var det menat som comic relief?] knulla+i+skellefteå [av egen erfarenhet vet jag hur svårt du har det, du har mina djupaste sympatier] porr i limousine, amatörporr, smisk fittan, hundsex, hundsex film [don't I know you?] älskar anal och slutligen ångest...
Jag, vardagshjältinna extraordinaire, ska såklart hjälpa er!

Till att börja med, söker ni porr på google har ni förmodligen kort tålamod och är ute efter orgasm.nu. Så, skit i torrenterna [att ni googlar porr säger en del om er datakunskap, men hey, vi är alla barn i början] och streama porren istället! Vi vet att the internet is for porn, så nedan listar jag direktlänkar att använda sig av när det börjar rycka i baguetten/bubbla i trosan, så blir vi alla lite gladare!

Pornotube
Redtube
Xtube
Pornhub
Porntube [nej, det är inte samma]
Quick Fap
Pimp Bus

För att bara nämna ett par. Och till er som tänker komma med "Eeeeuuuhurkandukollapåporrduärjutjej"-kommentarer... Well, jag menar inte att rubba er verklighetsuppfattning men tjejer bajsar, kollar på porr och är i grund och botten lika äckliga som killar. Vi luktar bara lite godare. Och inte alltid det heller.

Sveriges mänskliga Hadada Ibis

Min iPod är min bästa vän. Utan min iPod skulle livet vara outhärdligt. Jag har dessutom den fula ovanan att ha förbannat hög volym när jag lyssnar på den, för att dränka ut alla idiotkonversationer på spårvagnen. Men, när ett visst flockdjur uppenbarar sig kan inte ens min trogna iPod hjälpa mig.

Den tonårige skränmåsen.

Oftast sedd i släptåg med resten av flocken. Ett distinkt artssärdrag är att den tonårige skränmåsen är knäpptyst i ensamt tillstånd, men så fort en annan skränmås ur flocken närmar sig brister den ut i skrän.

Och jag hör, trots min skadligt höga volym allt dessa jävlar sjunger om. För den som skriker högst betyder mest, antar jag. Och allt jag vill göra är att gå fram till den av dem som skriker högst och brölar värst och säga:
- Dämpa dig. Du kommer få knulla en dag. Alla ni kommer nån dag att få fitta. Den dagen kommer snabbare om ni håller käft och slutar buffla er. Oroa er inte. Det kommer bli så bra så.

Och sen lägga av en jävla brakare i ansiktet på honom. Fan ta min timida tarm. Men en dag. Jag svär.

Before anyone did anything, the Beatles did everything

Jag vet att det ska vara Elvis istället för Beatles i den meningen, men det skiter jag i. Kalla det konstnärlig frihet, så mår ni bättre.

De senaste dagarna har det inte fallit sig bättre än att jag har tittat på två Beatles-relaterade filmer; Across the Universe och Chapter 27 [där den annars så hunkige Jared Leto tjockat till sig rejält i rollen som Mark Chapman] även om den sistnämnda filmen var ett enda stort sömnpiller, så är det alltid kul att se filmer där skådisar offrar sig för konsten.

Across the Universe å andra sidan är helt klart sevärd, även om det känns helt cp att bara acceptera att folk spontant brister ut i sång. Men det är en vacker egenhet mänskligheten besitter, att vi köper helt galna scenarion och fyller i hål som fattas på egen hand. I egenskap av bildberättare är detta fenomen underbart och något man försöker utnyttja hela tiden.

Har haft en liten kreativ svacka på sistone, därav allt filmtittande. Inspirationen kommer ogärna om man hela tiden jobbar med annat - och då är filmer ett bra substitut. Och visst släppte det lite av Disney's Atlantis:)
Grejen är den, jag älskar min hjärna och min kreativitet. Men när jag inte får utlopp för den på papper får jag helt galna mardrömmar och då förbannar jag min hjärna för de vidriga bilder den kan producera.

Den senaste mardrömmen var min egna, vridna version av I am Legend. Har inte läst boken eller sett filmen, men i min version finns en scen där Will Smith blir jagad av zombies över Golden Gatebron. I sin förtvivlan slänger han sig över räcket och landar i en vidrig bladning av tropiskt klart vatten, klängalger och uppsvullna lik. Paniken stiger och han börjar febrilt klättra upp på bron igen, längs en hal kätting som leder upp från vattnet.
Now, inte nog med att han jagas av racerzombies, han har mutantgetingar efter sig också! När Will närmar sig brons kant råkar han i flåset svälja en geting, som i förbryllande takt förökar sig i mr Smiths magsystem och sväller upp ur hans sole survivor kropp likt en bulldeg som överdoserat på jäst. SPLAT! Will exploderar i en mysig massa av tarm, hjärn-och getingrester på mitt inre ögas skärm. Jag har vidrig fantasi.

Är min dröm alls lik filmen? Let's fucking hope not.

Nisse är sjukt deppig

Denna veckas får i fez-pris går inte till en särskild person. Nej, det går till en hel grupp speciella människor, eller ett särskilt fenomen, får man väl kalla det. Nämligen; folk som söker sympati via "is"-funktionen på facebook, eller "skriv ett personligt meddelande"-funktionen på msn.

Sympatifiske gillas inte hos den här damen och när hon ser typ Pelle is dumpad och helt förstörd blir jag bara förbannad.Eller när Nisse - är sjukt deppig [med en jävla gråtande smiley brevid] så vill jag bara gå bärsärkargång och skälla ut dem. Jag har en gammal polare som jag aldrig behöver skriva till och kolla läget, jag behöver liksom bara kolla henoms msnstatus.
-Okej, nu är hn singel och dumpad, nu är hn på en dejt, efter dejten blev hn kåt, åhå! Hn och hn har varit tillsammans i 12 dar nu, och nu är hn deppig igen. Väldigt praktiskt, måste medges.

Vad menas? Finns det nåt annat syfte bakom detta än att få en meningslös, virtuell klapp på axeln från någon som orkar skriva ett par rader och fråga Vad är det som hänt? För att du sen ska älta och älta och älta. Yes, jag vet att du kommer göra det. Och hade du skitit i att basunera ut din smärta och ångest så hade jag nog skrivit och frågat hur det står till, för det gör jag, och DÅ kan du sätta igång, jag lyssnar gärna. Men jag vill fan inte få det nedtryckt i halsen. Yeah? Yeah.

Svenska män

Mår lite dåligt över gallan jag spydde ur mig imorse över mina kunder. They're not all bad, men även jag har mina gränser. Dock hade jag ett gôtt samtal nyss, som gjorde mig sugen på att skriva lite om hur mina kunder är, beroende på var i landet de kommer från, och High Fidelity-skadad som jag är gör jag det i form av en Topp 5 Lista;

1) Dalmasar.
Om det beror på dialekten eller bara det att de alltid är fruktansvärt sociala och alltid berättar mysiga anekdoter vet jag inte, men väluppfostrade är de och man lägger alltid på med ett leende och känslan av ett väl utfört arbete.

2) Stockholmare.
Mer erfarna än dalmasarna, men ligger socialt på samma nivå, och har alltid lätt för småprat. Skämten och böjelserna är lite mer avancerade än bröderna norrväst, men de är easy to please och raka med vad de vill ha.

3) Göteborgare.
Kanske lite otippat att sveriges generellt sett gladaste typer bara kommer på tredjeplats, men de är lite veliga. Däremot har de alltid nära till skratt, och det är ju alltid jävligt gôtt, enna.

4) Norrlänningar.
Mitt eget folk. Kanske släktingar, vem vet? Men de är inte omtyckta av mig som kunder. Varför? De är alltid packade när de ringer [vilket oftast slutar med att de inte kan få upp den eller spruta ordentligt och sen skyller på mig] och de skryter så förbannat. Jag vet inte varför de försöker imponera en telehora med vilken bil/skoter de har eller hur mycket mark de äger - vi kommer inte att träffas och nej, det spelar ingen roll hur mycket du kommer betala.

5) Skåningar.
Jag har alltid haft en inbyggd rädsla för skåningarna, men rädslan har bytts ut till ett halvförakt sen jag började på linjen. Om man tar en konstpaus tror de att man lagt på, och de nästan kräver att man ska prata/låta oavbrutet. De låter sura och kräver att man ska komma, trots deras minimala insats. Skåningar är dessutom de som oftast lägger på i örat på mig.Dumma jag som trodde att vi hade trevligt, men okej då. Hej då och fuck off.

Kanske dags att lägga av? Jag är en fruktansvärt oengagerad telehora just nu. En kund fick sig en känga igår, eftersom mitt tålamod var som bortblåst -och kunder som inte lyssnar har jag inte mycket till övers för. Just den här kunden är dessutom speciell, så jag vet vilka frågor som han ställer som jag måste svara "nej, det har jag aldrig prövat"och lämna det där, för att bespara migsjälv 50 minuters lidande då han bara tuggar på, samma historia som jag hört så många gånger att jag skulle kunna berätta den som om jag själv upplevt den. En historia som han skiter blankt i om jag ställer följdfrågor, eller kommenterar. Vad hände med fucking common curtesy?

My, my. Jag fattar inte varför jag fortsätter när jag egentligen bara har 3-4 kunder som jag gillar på riktigt. Det blir jävligt tröttsamt i längden, att som t ex igår stiga upp, logga in, teleknulla tills jag ska till mitt ordentliga jobb (dvs, det jobb där ingen tänker på mig som en sexbot), jobba kväll där, komma hem, logga in, teleknulla natt.

Telefonen ringde oavbrutet igår. Att sminka sig med telefonen fastkilad mellan hals och öra i över 5 minuter gör ont. Väldigt ont. Att samtidigt då prata med karlar som dels vägrar lyssna på det jag säger och dels har så skev bild av kvinnor att man storknar gör smärtan ännu värre OCH framkallar migrän. Dessutom, skammen av att jag själv vet att jag inte gör mitt bästa när jag assisterar de här killarna hänger över mig hela tiden.

MEN SKA DET VARA SÅ SVÅRT ATT ÄNDRA SIG LITE FRÅN GÅNG TILL GÅNG??? Jag har inte samma rutin när jag onanerar, min hjärna funkar inte så. Tänk om jag skulle se samma porrfilm, låtsas att jag bara var på ett och samma ställe hela tiden, personerna som jag hade sex med i fantasin bara fick hålla sig till kanske 3 fraser att stöna fram under samlaget och jag använder exakt SAMMA JÄVLA DIALOG VARJE JÄVLA GÅNG. Samma scenario, likadant knull. Ingen nyansering. Ooooooorg*snark*asm... Or was it? Jag måste ha kommit, eftersom jag gjorde precis som jag alltid gjort, eller hur? Det är så tråkigt att jag börjar gnissla tänder!

Men, kära teletorsk. Jag lovar att försöka bättra mig, och duktigt fejka intresse och tro dig när du säger att din kuk är 20-25 centimeter, trots att realisten i mig vet att du ljuger och att 5 centimeter är rätt mycket som kan skilja när man höftar fram längden på sin trognaste partner in crime. Jag ska säga de repliker du gett mig som att jag vore på audition för drömrollen och jag lovar att ta din häääääärliga, heta sats vaaaaaar du än vill. Det har du ju trots allt betalat för.

Men snälla, glöm inte bort att tjejen i andra änden av telefonen är en människa också.

In Hollywood you just fail upwards

Jag vet att jag inte är ensam i min kärlek för denne rundlagde man med moobs och så mycket självdistans att ja, han blir ett föredöme.Kevin Smith.

Har just sett An Evening With Kevin Smith 2: Evening Harder, och precis som den första filmen är den briljant. Smith är en sann komiker av naturen och kan berätta historier som får dig att skita ner dig av skratt.

Jag menar, snubben är katolik. Han gör en film som han VET katoliker kommer hata. När filmen har premiär, går han och protesterar mot sin egen film under falskt namn och hamnar i lokalnyheterna. Priceless. Dessutom är han en übernörd! Har bloggat om hans serie-fetish tidigare, och han har dessutom en fallenhet för att alltid prata om att suga kuk. Och att han modererade BSG-panelen i NY's Comic Con gör liksom inte saken sämre, heller. Se båda filmerna, genast. De är bara Q&A's, men bättre än såhär blir det fan inte.

"Som alla modemedvetna tjejer såklart redan vet: En cool nörd är den heta grejen i år."

- snott från senaste Cosmos hitlista.

Harregud. Att nördar ska pratas om som accessoarer trodde jag aldrig skulle hända, men där ser man. Nog för att jag inte är en het modetjej, men nu tycks jag iallafall ligga med i trenderna. Tacka gudarna för det. Hey, jag har ju rent utav varit före trenderna, iom att jag uteslutande dejtat nördar!

Och varför är nu nörden ett sånt kap, kan man då fråga sig? Jo, dels för att de har humor - och de känner aldrig att de behöver bevisa hurpass roliga de är. I sinom tid får man upptäcka det, om man har tålamod. För nörden inser vikten av att låta saker ta den tid det tar - oavsett om det handlar om att ta sig upp till nästa level i WoW, eller att uppvakta damer.De är ödmjuka, begåvade och smarta och har sällan allt för stora laster.

De brukar vara koffienister av högsta rang, vilket bara är en bonus i min bok, och dricker de alkohol [vilket de inte alltid gör] har de oftast ett jävligt avslappnat förhållande till spriten. Nackdelen är väl att de suger på matlagning, men är förvånandsvärt bra på att tvätta.

SE SÅNA UNDERBARA VARELSER NÖRDARNA ÄR! SE TILL ATT SKAFFA EN ATT HÅLLA HAND MED NU!

Jag blir fan sned på riktigt av Cosmopolitans konstaterande.
Jag minns en liknande grej, men jag tror det var i Veckorevyn, att om man ville ha en rik kille så skulle man ragga i SciFi-bokhandlar - för där hänger de. De rika nördarna. Och man fick en raggningsreplik att dra, väl inne i butiken med målet i sikte, som löd något i stil med "ZOMG! Du är den hetaste jag sett sen !" På riktigt! Lämna mina nördar ifred,era statusinriktade haggor, innan jag klyver er på mitten med ett Nazgûlsvärd!

Okej, förlåt. Så kan det gå. MEN. Jag är ändå nyfiken på att se hurpass nördiga läsare jag har och utlyser härmed en tävling: Vilka är männen min polare Chris posar med? Ni vinner bara äran, men gör ett försök ändå:D For the nerd in you. Or me. Det är alltid jävligt nice att ha en nörd i sig. Höhö.

Känsliga läsare varnas. Kvinnlig avföring i texten nedan.

Mina konversationer med M består åtminstone till 70% av antingen våra tarmrörelser ELLER våra respektive gaser. Jag vet inte hur normala människor lever, men jag stormtrivs med vårt poop-prat iaf.

Jag garvar bara t ex när man ligger och myser i godan ro, M förflyttar sig [för att hämta snus? Massera mina fötter? Bita mig på knäskålarna?] och fiser mig högljutt i ansiktet. Jag har en blyg tarm och får prestationsångest när jag ska retaliera. Hans fisar luktar dessutom som att något självdött i honom för X antal år sen, och han envisas ALLTID med att hålla fast en, under ursäkten att kramas, och skriker förtvivlat:
-Varför älskar du mig inte!?

Dessutom visade han mig något rätt ballt i eftermiddags - man kan SE på sigsjälv när det är dags att tömma tarmen. Magen spänns liksom ut snett! Mest åt vänster. Han är ju mager som ett spaghettisnöre, så på honom är det ju föga förvånande att man kan se minsta tugga jobba sig igenom hans vackra kropp, men att jag kunde se det på migsjälv är ju fan ett smärre under. OCH ett väldigt mysigt tecken på att jag inte är så fet som jag trodde. VINST!

Som en parentes kan jag även avslöja att den första fartranden i vår nya sambotoalett gjordes av ingen annan än mig. Om det är något att vara stolt över vette fan, men M har sagt att han inte kommer låta mig glömma det i första taget.

En av Ms favorithistorier att berätta, tagen från begynnelsen av vårt förhållande och alltså på den tiden innan den där första, befriande fisen undsluppit, var när jag bajsade hos honom första gången. Jag blir galet förstoppad oftast när jag är kär, av att hålla in alla gaser samtidigt som man umgås väldigt intensivt, men jag löste detta prekära problem med att helt enkelt bajsa hemma. När jag sovit över stack jag alltid hem till mig före 15 på eftermiddagen för att...ja, skita.

Men denna incident inträffade efter ett rejält fylleslag. Fylleslag har, som de flesta känner till, roliga effekter på magen och mitt i natten drabbas jag av för tidig bakfyllerännskita. jag springer in på toan så tyst som möjligt, svetten lackar och jag slår på kranen på full blåst medans jag förlöser demonen som vill ut från min stjärt. Förutom kranen är jag tyst som en mus. Tycker jag själv. När gärningen är gjord kryper jag med skamsen blick ner hos den djupt sovande M.

Allt är frid och fröjd dagen efter, bakfyllan lätt och jag drar hem till mig för att byta om och drar sen tillbaka till min stora förälskelse. han omfamnar mig, men exploderar sedan i ett asgarv och frågar hur jag egentligen mådde inatt?
Varpå jag blir pionröd, men mörkar lite och frågar hurså? Well...Tydligen väckte jag honom med div bajsstön och krystljud på gränsen till gråtljud, mitt i natten. JAG VÄCKTE HONOM. Så högljutt sket jag!
Tackolov var han ju genlemannamässig värre och låtsades som ingenting när jag väl kom ut, för hade han garvat då... Hade jag nog skämts ihjäl, gått därifrån and never looked back.

Imuglybutivegotablog

är ju faktiskt skiten. Bitter är bättre, får väl vara dagens slutsats. Och sannerligen en välformulerad sådan.

Z? Rövsvett och The Mom Show

Klockan är i skrivande stund 05:39. Förlåt? Normal dygnsrytm? Hur kändes det nu egentligen? Det är donnan här ovanför som hållit mig vaken + en jävla massa datakrångel. Datorn har tvärvägrat i scannerprocessen och bara vägrat lyda mina kommandon. Har svurit tyst ett bra tag nu [M ligger och sover] och det har blivit så illa att jag sett på The Mom Show som ett välkommet tidsfördriv när datahelvetet tänker i två evigheter. Jag skriver inte så mycket om mitt skapande, har jag upptäckt. Kanske för att jag själv uppfattar det som att mina läsare ska tycka att det är astråkigt. Och ärligt talat så finns det inte så mycket att säga. Det är, ur en åskådares synvinkel, världens tråkigaste jobb. Jag sitter själv, mitt i natten, böjd som en ostkrok över ljusbordet och bara nöter. iPod som enda sällskap och enbart jazz i playlisten. Att förklara vad jag gör är inte heller intressant, eftersom jag bara gör, helt enkelt. Läser texten som hör till och GÖR. Så intressant är det. Om jag ska hålla på att förklara mig förlorar bilden sitt värde, nästan.

Jag ska upp och jobba typ jättesnart är det tänkt. Just nu är jag bara för... bleuh to function. Jag kanske borde pimpa till bilden i photoshop, men mitt tålamod är kort nu. Det värsta är att det slagit över nu, så nu är jag inte det minsta trött heller. Kuken. Men, ni får se hur mina bilder ser ut i sitt totalt oredigerade tillstånd. Jag är jävligt nöjd med hennes boob. Bara en parentes. Bröst är svåra att teckna om man själv saknar ett par ordentliga. Jag känner mig som Gunnar Lundkvist just nu, eftersom jag skrafferrunkar så mycket.

Pär Ström= Fuckall

Det finns inget ord på svenska som beskriver hur jag känner för Pär Ströms artikel i SvD så jag måste använda engelskans "fuckall". Dessutom är det söndag, så Pär Ström utnämns härmed till veckans Får i Fez. För er som inte bott i ett engelskspråkigt land lyder definitionen till detta mycket underskattade ord as follows:

A lang of British origin with many definitions. Of which are: 1. Worth absolutley nothing 2. A feeble and unsucessful attempt 3. An overall bad experience 4. An interjection of anger, excitement, or disbelief.

Och ja, alla punkter stämmer in på vår gode vän. Jag hänvisar till Hanna Fridén så länge, så får ni en klar bild av vad jag skulle skrivit om jag inte vore sömndepraverad och hungrig.

PS: Definitionen av fuckall kommer förresten från Urbandictionary.com

Oh it's not big, not at all, you know, kinda the same lines as, say, oh I don't know, having a third nipple.

M ligger i soffan och börjar angripa min hals med sin mun.
- Beybe! Lägg av! Jag ska ju fan jobba imorrn! Här, gör ett sugmärke på min boob istället, det syns ju inte.
M tittar skeptiskt på mig, för att sen få något tvärbusigt i blicken och dyker ner.
- Fan, du ska ju inte GÖRA DET! Jaja, skyll digsjälv. Det är DU som ska se mig naken, och det är Du som kommer tro att du sätter på Scaramanga.

En stund senare begrundar M sitt verk, för långsamt undan mitt linne och säger;
- Nippleslipp! Or...is it?
Upprepar proceduren.
-Nippleslipp! Or...is it?

Att...skriva...med...efter..tanke

Jag har kommit fram till att min RSS-feed är ojämnställd. Jag har så många smarta brudar att läsa, men killarna kan jag räkna på en hand. Dålig feminist! Hsh, jag försöker åtgärda detta och försöker hitta bra och tänkvärda bloggar signerade bra och tänkvärda killar. Och vad möts jag av? Jo, den dröjande punkteringen.

Som indoktrinerad sms-tolkare triggar detta något i mig. Ni vet, man skickar iväg en lagom vag förfrågan: Hej snygging! Vad händer? och man får tillbaka "Inte mycket... Vad händer hos dig? Puss..." och på detta följer fortsatta vaga svar från honom och svar från mig som snabbt ökar i sin oblyghet och man vill liksom bara få något direkt. Beating around the bush har aldrig varit mig grej. I want it all and I want it now. Den dröjande punkteringen driver mig till vanvett eftersom den förnekar mig något så basic som ett rakt svar.

Webkocken är t ex ett väldigt bra exempel på en snubbe som nöter ut punkt/kolon-knappen på sin dator. När jag själv använder mig av detta är det för att förmedla en sorts osäkerhet/skam/blyg punchline, men killar i 20-årsåldern verkar just vara mästare på att ursäkta sina texter med den dröjande punkteringen.

I sms [för att verka svårfångade? För att mildra ett ev. nej?], i bloggosfären [för att de inte tar sig själva på allvar/är uttråkade/har brist på ideer?] eller i tal [hmmm, ööööh, konstpauser]. Jag fattar inte. Jag kan vara en språkfascist, men just det här verkar vara gemensamt för gemene, boy-next-door, snubben - där alternativskribenterna, dvs de manliga skribenter som trots sina ringa siffror finns i min RSS är antingen: Politikbloggare™ eller Obskyra Intressen-bloggare™, som jag vet hellre skulle kapa av sig sina händer än att indikera minsta tvekan i sina texter. För de är så jävla säkra på sin sak, och varför skulle de inte vara det?Som bloggare är man ju master of sitt eget lilla universe - klart som fan man har rätt.

Så, 80-talistkillar som bloggar: Släpp sargen och sluta punktera in excess, så jag klarar av att läsa er. För det ni har att säga är säkert intressant, men om ni inte tar er själva på allvar - hur i helvete skulle jag kunna göra det?

Arnolds Matulda och Megasen

Nån som vet var man kan få tag av bokversionen av den underbara filmen? Har ett minne av att min mormor hade en bokversion som jag älskade sönder och vart den tog vägen vette fan.

JAG MÅSTE HA TAG PÅ DEN!
Alla tips mottages jävligt tacksamt.

D's kontaktannons

Min maskerade vän här till vänster är less på "snälla flickor vill ha stygga pojkar"-typen, som blir ett offer för att sen kunna beklaga sig över att alla killar är elaka mot henne och sen vänder sig till honom för tea and sympathy. Så, i bästa Alla ♥s Dag-anda agerar jag matchmaker på the internets. Here goes.
Looking for : En tjej som inte är ful, dum eller har helt störd bild av personer av det motsatta könet(plus till tjejer som är bra i sänghalmen) skicka dina mått, referenser och bilder till creamfiller20456@yahoo.com
Han är en av mina roligaste vänner och kan alla Tratten och Finkel-avsnitt utantill, de bästa citaten från Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, älskar Simpsons, kir och white russian. Har dessutom utomordentlig musiksmak.
Goda referenser kan ges om så efterfrågas.

Skynda fynda!

These aren't the droids you're looking for

Vilket är mest troligt?

En person i ett mörkt rum, sitter och slösurfar när han blir sugen på lite härlig amatörporr från västerbotten.

En person med naturintresse samt ålderdomligt språkbruk vill veta mer om de våta ängsmarker som finns runt byn.

Vad tänkte henom? Vad var henom ute efter egentligen? Och inte minst, fann de vad de sökte hos mig?

In other news; häromkvällen fick jag mitt livs första oprovocerade, men ack så kända främlings-fuck you.
Satt på vagnen med iPoden på hög volym och sinnet i ro när en emo-brud vid en hållplats tittar på mig och FFYar mig. Jag grimaserar tillbaka, men ler liksom efteråt. Hon var tjock, och rätt ful, så jag fattar ju att hon är bitter.

He ain't heavy, he's my brother

Efter serieveckan i Göteborg [som jag närvarat alldeles för lite på] sitter man dagen efter en supermysig fylla med tecknarpolarna med en sån känsla av välbehag i magen. Man är centrerad igen. Allt har återfått okus på ngt sätt, och en ny nivå av trygghet har infunnit sig.

Lite sjukt är det att så många människor, som finns att applicera på så många områden i livet. För obskyra specialintressen, för att dela liknande historier från förstörda familjer, för aggressivitet, för kärlek och främst... att dela en fin flaska whiskey med. Fina jävla människor. Vad jag älskar er.

Tokio Hotel var min pojkvän

Det börjar sannerligen märkas att TH spelning i vårt avlånga land börjar närma sig. Googlesökningarna som hänvisat till mig tyder på det iallafall. Tokio Hotel var min pojkvän är nog den bästa.

I övrigt är det många som söker på TH serier och teckna Tokio Hotel. Jag kanske borde börja teckna TH-fanserier, ändå? Låta pojkvännen översätta dem till tyska och sprida dem som klamydia über die welt, och äntligen få erhålla internationell stardom och möjligtvis en plats som TH-konkubin?

Ibland när jag hatsurfar [förmodligen copyrightat uttryck signat Caroline] brukar jag gå till Bimbo Boys blogg, och kolla kommentarerna till hans TH-poster, och förnöjt dra en suck av lättnad över mitt acceptabla språkbruk, att jag har andra saker att tänka på än hur jag bäst får kontakt med kändisar eller spekulera i huruvida troligt det är att ett annat fan dejtat "min" sångare.

Fast jag tycker samtidigt att hela fangirl-prylen är så übergullig att jag liksom blir rörd, i mitt åldrande, skrumpnande borderline-vuxenhjärta. Så för er tjejer därute - Snart kommer en Tokio Hotel serie, tillägnad er villkorslösa, obesvarade kärlek. För det är ni värda. Men twincest kommer inte på fråga.

"Jag älskar att det överhängade hotet om anal våldtäkt är en sån central del av vårt förhållande"

sagt av yours truly en eftermiddag efter en helt vanlig mys-gone-wrestlingsession med M.

Såhär i Alla Hjärtans Dag-tider kanske jag ska berätta om hur det blev M och jag. Det hela började med att jag startade min utbildning på Serietecknarskolan i Hofors. Han gick i klassen över mig, och redan första dagen var han en av anledningarna till jag jag positivt överraskades i att serienördar kunde vara snyggare än jag trodde.

Första dagen avslutades med fest, arrangerad av de som gick andra året. Honom inkluderad. Jag försökte lite taffligt kommunicera med alla, och med honom var det genom att säga att han var lik Matt i Nip/Tuck.
Detta gick inte hem. Alls. Men, jag hade pojkvän då, så det tycktes som ett inte allt för stort nederlag. Tiden gick, M var rätt stealth och syntes sällan på min radar, trots att han var en av skolans hetingar. Tills en Lucia-morgon då jag frågade honom vad klockan var. För att jag ville veta vad klockan var. På riktigt. Jag var inte intresserad då. Men M såg potential och började, som han säger själv, "så grunden så jag skulle bli intresserad".

Syster S frågade mig en gång om jag hatade M i början, varpå M svarar:
- Nej, det var tvärtom. Hon var påträngade, svettig och skulle alltid vara i centrum. Skitjobbig.
Vilket stämmer. Men jag fattade ju inte hur nice M var förrns han började dejta en annan tjej. Såklart. Efter många turer med klumpiga come-ons, undvika honom för att sedan stalka honom, han gav upp den andra tjejen, och en gemensam vän tvingade oss att ta itu med varandra... så fann jag migsjälv i hans studentrum, han pratade om vad han kände för mig och jag var för nervös för att få ur mig ett knyst, utan försökte hela tiden få mod till mig att bara böja mig fram och plantera värsta smootchen på honom. Vilket inte hände. Så han pratade. Jag sa/gjorde inget. Han pratade. Jag sa inget. Klockan blev 6 på morgonen och DÅ, till slut, vågade jag.
- Krampaktig kväll, säger M.

Sen blir det ju som det blir. Ni vet, man är nyförälskad, man lär känna varandra. Jag överraskades positivt över att M var så jävla rolig. Alltså, roligare än någon jag träffat förut. Screw fejkskrattaförartighetensskull här, jag skrattade genuint. Tills jag grät. Gör det fortfarande. OCH att han alltid hade små-fakta om allt. Vilket gjorde att jag ibland kallar honom TriviaBoy, med Mr MovieMan-röst. Såhär nästan två år senare blir jag typ lite mer kär i honom för varje dag, fortfarande. Helt sjukt. Han känner mig bättre än jag känner migsjälv och är så insiktsfull att jag vill strypa honom ibland. Och när jag frågar honom hur en mastodont-tönt som jag lyckas baga en heting som honom svarar han:
- Du var vacker och påträngande.

Det inger lite hopp, såhär inför Valentin-dagen, eller hur?

SciFi-feminismen

Efter ett snack om feminism med den flitige kommentatorn Frank, tillika gamle vännen, imorse kom ämnet kvinnor i SciFi-serier upp. Vilket var det enda feministiska han i princip kunde relatera till. Vad kan jag säga, jag umgås med nördar och är en själv. I princip är ämnet oundvikligt. Vi gillar Star Trek:Voyager båda två, och han uttryckte det krasst, ang Cpt Janeway:

- Det sabbade hela min syn på kvinnor, att se Kathriyn Janeway, en 45 årig kvinna, i så tuffa situationer, hon var smart, rolig, och jag koncentrerade mig inte en enda sekund på hennes fitta, kanske inte är det bästa att representera mäns syn på kvinnor, men ändå... en poäng. En väldigt..grisig poäng.

För i SciFin är könsrollerna icke-existerande. Att presidenten i Battlestar Galactica är kvinna ifrågasätts aldrig. Att den starkaste karaktären Starbuck i samma serie [som var man i orginalserien] är en kvinna är naturligt. Inte är hon en übermench heller, utan det är hennes svagheter som gör henne till en av mina största förebilder och den bästa piloten i solsystemet.

Hörde något om att just i Star Trek ville skaparen egentligen att kaptenen skulle vara kvinna, men de som höll i pengarna trodde inte på det konceptet, och skaparen fick inte sin vilja igenom förrän just Voyager gjordes. Men exempel på science fiction där kvinnan är den starkaste finns det ju inga brist på direkt; Leia i Star Wars, Ripley i Alien, Tank Girl, Leela i Futurama... Ändlöst.

Iom att det är SciFi, alltså ett skildrande av en fiktiv framtid, kanske det är enklare att skildra en värld där alla tävlar på lika villkor, i och med att man slipper spekulera allt för mycket i sociala historiska omständigheter, och att under årens lopp, det har blivit mer regel än undantag att framställa män och kvinnor som jämlika. Eller, så är det något i mentaliteten hos de män som skriver SciFi [för generellt är det oftast män] som vill lyfta fram kvinnan. Göra henne till en jämlik medspelare, ledare eller utomordentlig stridspilot eftersom de inte ser några hinder för dagens kvinnor att göra det, och genom sina berättelser uppmuntra och mana på oss att fortsätta kämpa?

Oavsett om det är mot slemmiga aliens, cylons, Pär Ström eller en kvinnosyn som hör hemma på 50-talet.

Är det bara jag...

...eller är inte Michael Michailoffs låt That's Love från årets Melodifestival lite väl lik den gamla OMD-dängan Walking On The Milky Way?

Veckans Får i Fez-pris går till:

John Berg på Artikel 19 för det här uttalandet:

"Jag vill klassificera en kvinna med åtminstone en handfull sexpartners såsom lösaktig. Därtill borde en kvinna med ett fåtal sexpartners bli klassificerad såsom lösaktig utifall att hon saknade känslomässiga band till respektive man. En otrogen kvinna borde också vara att anse som lösaktig. All form av gruppsex skulle givetvis omgående placera aktuell kvinna i samma fack. En kvinna borde också bli betraktad som lösaktig om hon i en relation flirtade med andra män."
/Sagt i kommentarsektionen till ett inlägg om de dömda Stureplansprofilerna

Grattis John! Fezen kommer på posten!

"Mannens dåliga självkänsla"

har någon googlat på och kommit till mig, trots att, såvitt jag vet, inte har bloggat vidare utförligt om det. Kanske borde göra det, nu då - trots att jag egentligen inte har någon koll på vad det skulle innebära, för att, well, I'm not a dude. Dessutom är väl dålig självkänsla något könlöst?

Fast iofs, manlig sexuell prestationsångest är något jag tänkt på, lite då och då. Som tjej av vår tid har vi fått lära oss att det är vår plikt att vara sexuellt giriga, att vi inte ska skämmas för att ta för oss i sängen, onanera och lära känna våra kroppar så vi kan kommunicera hur vi ska tillfredställas på bästa sätt och att kärlek och sex inte behöver gå hand i hand osv. Allt detta är ju såklart jättebra. Men vad får killarna lära sig?

Killar får lära sig att sätta sin egen njutning i andra hand. Fokusera på tjejen, se till att hon har det skönast, och jag får uppfattningen att den manliga njutningen blir något skamligt, när en till person är inblandad. Om man definierar sex som gemensam onani [vilket jag tycker är en rätt sund definition] tycker jag ju då naturligtvis att något viktigt går förlorat på det här sättet.

Och på jobbet, när jag får vara aktiv medspelare i den manliga onanin har de karlarna OCKSÅ svårt att ta för sig, trots att det är helt anonymt. Försynt frågar de om man kanske, möjligtvis, om jag vill och det kanske är lite konstigt kanske...stoppa upp ett finger i rumpan på dem?
Eller när de berättar om andra saker de vill göra, men inte får göra med sina respektive, och det är inte avancerade BDSM/wet/Xfetish-grejer - utan ganska basic stuff, som att slicka fitta. Eller när de skäms huvet av sig för att de kommer för fort. Och mitt hjärta blöder lite för de här männen.

När jag var yngre hånskrattade jag åt killar som blev lite ivriga, men nu tar jag det som en komplimang. Varför bli grinig, they'll be back in business soon enough, ju. Och att i ett långt förhållande kompromissa bort saker man verkligen tänder på? Jag menar, vad är ett finger upp i rumpan för pris att betala för man förmodligen kommer få en sån jävla dunderreaktion att man blir skakis? You might even like it.

Har det att göra med rädslan för avslag? Min uppfattning är att män, till skillnad från kvinnor som naturligtvis också räds avslag, är lite mer måna om vem de får avslag av. Att få höra av någon man älskar/bryr sig om/tänder på att det kanske är konstigt, det som upphetsar en, kanske är den ultimata skammen för en man?
Dessutom kritiseras inte män och kvinnor på samma sätt. När en kvinna kritiseras försöker de flesta i största möjliga mån lyfta fram det positiva också, till skillnad från när en man får kritik. Då punktkritiseras han oftast, utan något positivt lull-lull för att få smällen mjukare.

Överanalyserar jag eller ligger det något i det här?

[PS: Jag såg möjligheten till att få klottra på Mia Törnblom och tog den. And it felt GOOOOOD. Jobbiga människa.]

Wake Up, Boo!

Jag är en jävla sengångare på morgonen, och M tycker det är hysteriskt roligt att utnyttja detta faktum. Halvblind, förvirrad, dålig kroppskontroll... M härmade mig rätt bra i min tankekedja: Vem fan är det som sitter i soffan?Vad gör han? Jag håller på att kissa ner mig. Jusstja, jag borde gå på toa. Varför är det så ljust?
Och efter hela morgonkiss-proceduren loggar jag in på jobbet, kryper tillbaka i den trygga sängen.

Då M beslutar sig för att väcka mig. Ordentligt. Han klättrar på mig, hetspussar mig, kittlar mig mellan tårna och biter mig lätt i hälsenan - samtidigt som jag ser mer än duktigt plågad ut, och försöker distrahera honom genom att beordra honom till att göra kaffe - han duracellkaninjuckar mot min röv, slår mig med kudden i ansiktet tills jag ger upp. Jag stapplar ut i köket, börjar diska våra kaffekoppar då jag hör ett dovt klick.

I dörren till köket står M med kameramobilen i högsta hugg och fnissar rått. Det visar sig att min trosor åkt ner en bra bit under hela brottningsmatch/väckelseprocessen och jag ser ut som Ronny. Eller Ragge. Eller båda. Jag ber honom radera bildhelvetet och han säger att Nej, när du dör ska jag blåsa upp den här i jättestort format och lägga till texten 'The Love of My Life' nere i hörnet och ha den upphängd i vardagsrummet. Jag älskar honom. Trots att han säger godnatt på samma sätt.

Google älskar dig/Sökord i urval

Bloggrelaterat:
pär ström vilse
blondinbella
vem är blondinbella
blonda bella
johanna sjödin bröst
Sexrelaterat:
beybi teen sex
bröst och kuk
call girl norrland
djurporr
helly hansen knull
kolla fittan
perfekt fitta
runkande pojkar
sex adventures
slickar fitta
vagina
fantastic fot
If my heart could Google, it would google this-relaterat:
i don't care
druckit för mycket kaffe
tokio hotel serier
pär viksten the wannadies

Yrkesstoltheten (RE: Ytterst Underligt)

Reklamserieerbjudandet tackade jag nej till idag. Tidningen som ville ha den gjord var ett samarbete som startade för ett par år sedan, behandlade mig dåligt och jag var ärligt talad inte säskilt peppad på att uppmuntra någon som inte respekterar och behandlar sina frilansare väl att fortsätta göra det. De hörde av sig bara några dagar innan deadline och jag var i princip tvungen att tjata mig till vare sig jag hade fått sparken eller inte. Deras "you're fired"-mejl hittar ni här.

Mycket lustigt mejl, iom att det aldrig var tal om att de skulle komma på "teman" till mina serier, och att det frekventa användandet av ordet stötande. Att de fegar ur och försöker tilltala en så stor publik som möjligt är naturligtvis fine, men efter tre avsnitt som gått i tryck tycker väl jag att det är lite för tidigt att bedöma. Särskilt eftersom de inte var stötande. Jag tror jag använde ordet "fan" en gång. Inte ens något naket hann jag ha med.

Jag hade inte gutsen att säga ifrån då, men om de beslutar sig för att satsa på en annan tecknare nån gång i framtiden hoppas jag att de tar lärdom av mitt svarsmejl:

Hej NN!

Jo, tack för erbjudandet, men ärligt talat måste jag säga att sättet
ni behandlade mig på sist inte var direkt kosher. Att ni dessutom hör
av er så nära önskad deadline hjälper inte heller. Jag sa det till er
då, och jag säger det till er nu: serietecknande är ett hantverk som
tar tid. Det är en process som går från skiss till tushning till
färgläggning i datorn och är inget man slänger ihop på en kvart, om
man har någon sorts yrkesstolthet. Speciellt om man som jag, dessutom
har andra uppdrag.

Det var väldigt tråkigt att ni inte ville fortsätta ert samarbete med
mig, och jag var i princip tvungen att tjata på er för att få veta om
mina serier var nånting ni ville fortsätta med.
Jag vet att ni är en provinsiell gratistiding, men att vara
professionell skadar aldrig.

Hittar ni någon annan tecknare hoppas jag att ni sköter den relationen
bättre. Lycka till.
Vänligen,
Elin J

Jag blir så jävla less. Som ung, hungrig tecknare blir man asglad för de jobb man får, och fastän man vet att man blir behandlad dåligt, så går man med på det. För huvudsaken är att man syns. Syns man, finns man och då kan det leda till fler uppdrag. Som kan leda till bätte betalt. Såsmåningom. Om man har tur. Jävla kultur.
För serier är ju lite fulkultur, vilket faktiskt är en stor anledning till varför jag älskar det här mediet så mycket. Men, det är trots det ett hantverk. Och det fattar inte många.

Vad fan hände egentligen?

När jag växte upp i den lilla hålan Burträsk var biblioteket en av mina bästa vänner. Jag behövde aldrig ta med mitt lånekort för bibliotikarien kunde mitt telefonnummer utantill. Iofs säger inte det så mycket, jag kan fortfarande göra min bankärenden över telefon, oavsett var i världen jag befinner mig, eftersom de som jobbar på min bank känner mer än väl till min ättelinje. Mycket praktiskt.
Men nu svamlar jag.

Så, när jag som trotsig tonåring fick med mig Fittstim var det liksom att hitta hem. Äntligen några brudar som var lika arga, irriterade och frustrerade över tjejers situation och hur de behandlades. Linda Skugga, Belinda Olsson och Karolina Ramqvist blev mina gudar. Krönikor i Aftobladet och Expressen blev heliga läsarstunder som jag liksom fick ha för mig själv, och jag satt där i kökssoffan och muttrade, hurrade och skrek AMEN! till deras texter.

Åren gick och krönikorna blev sämre och sämre... Och, som den cyniska steril-wannabe som jag är, måste jag säga att det började gå nedför ungefär i samma veva som dessa "kaxiga" feminister beslutade sig för att reproducera sig. Linda Skugges blogg är astråkig, Amelia är en [på göteborgsk dialekt] kârringblaska som intresserar mig föga, men som garanterat passar henne bättre nu när hon nästan BARA skriver om sin avkomma. Den sista unsen respekt för Belinda försvann med det här, så den enda som egentligen har kvar nån sorts självbehållning är Karolina Ramqvist. Som såvitt jag vet inte har barn. Rätta mig gärna om jag har fel.

Men, såhär X år senare behöver jag inte längre leta efter feministiska förebilder i kvällspress eller i böcker. De finns ju min närhet, i min RSS och nog fan är de betydligt mer coola, snygga, tuffa, smarta och roliga än t ex Linda Skugge.
Nu vet jag inte hur Fittstim påverkat mina förebilder i det verkliga livet, men kanske den gjorde nån nytta, ändå? För då det begav sig påverkade den iallafall mig. DET ska de ha tack för.

EDIT:
Shit, den har nog påverkat mig mer än jag trodde. Kolla min bloggbanner och kolla omslaget! Fittan på Fittstim kunde lika gärna varit min! Om man bortser från trosmodellen och håret, för jag har hipsters mest och ansar någorlunda ofta, och tatueringsmotivet då, såklart. Men i min högst opartiska mening är en velociraptor så jävla mycket coolare än de där triballiknande mönstrena som sticker upp.

EDIT2:
Tänk att ha det på CVt; "Fittan på omslaget till Fittstim".

Ytterst underligt

En tidskrft har just hört av sig till mig ang ett reklamjobb, med beskrivning av annonsserien de vill ha, prydligt uppspaltat och ett erbjudande om att skicka med referensbilder. Och mycket riktigt, längst ner i mejlet hittar jag en pdf med namnet serie. Öppnar den och... De har skickat med en serie JAG redan har gjort!? Vafalls? Jag vet redan hur jag tecknar, det är något jag svårt glömmer.
Vad menar de med det här?

Ni vet vad man säger om stora fötter?

Stora fötter, FULA skor.
Såg på Plus tidigare ikväll där Sverker, de storfotade kvinnornas riddare i flanellrustning, pratade om problemet som både jag och många vänner, syskon och släktingar har -
Att hitta snygga skor till våra kanoter.

Folk fattar nog inte det, men att köpa skor har länge varit ett ångestmoment och något jag försöker göra så sällan som möjligt. Skammen över att sitta där, lite svettig från tidigare shopping, försöka klämma ner sina 42or i en 41a [om man ens har så tur, oftast får man prova med en 40a] och röd i ansiktet pipa fram till den [naturligtvis petita och småfotade] expiditen om den här modellen finns i storlek större? Kanske? Möjligtvis? Det har hänt mer än en gång att expiditen kommit tillbaka med ett
- Nej, men de finns i herrmodell.

Jaha, men gud. Varför gick jag inte till transaaffären direkt, liksom? I don't wanna shop at the tranny-store no more! Mänskligheten blir bara längre och längre, med längd följer ju då...TADA! Större fötter, så man ska gå på den här planeten någorlunda stadigt. Tackolov är ju Converse alltid könsneutrala, så det finns ju alltid som utväg för oss som faktiskt gillar det stuket.

Men, ibland vill man ju kanske lite högre upp, känna ändalykten hissas och man känner sig så jäkla het att man undrar varför inte alla ränner efter en och äter jorden man går på i ren dyrkan. För mig fann jag lösningen på det i Holland. Sissy Boy gör apasnygga högklackade stövlar [i min totalt lack-of-sense-of-style-mening]och de få par jag äger har jag på mig alldeles för sällan.

Har jag modebloggat nu? Räknas det här som en modeblogg? Let's hope not. Jaja, passande uppföljning till det förra inlägget iaf, för på de här bilderna får ni se...mitt hallgolv! Fridens liljor med er.

We sure are cute for two ugly people

Folk har tjatat på mig att skicka bilder från mitt nya samboliv, men jag blev uttråkad fort, eftersom vi inte riktigt är klara i vardagsrummet t ex. I köket verkade jag tycka att fläkten var det mest intressanta, trots att resten är jättefint det med. Men viktigast är tamejfan kaffebryggaren.
Tidigare hade jag bara en kaffepress, som jag hade sönder när jag diskade, så man fick två strålar istället för en och det rann kaffe överallt... Inte hett.
Den nya stänger av sig själv när kaffet stått för länge,så man slipper lukten av bränt kaffe. Wunderbar!

Sovrummet är definitivt favoritrummet, och M kom just förbi och ansåg att jag inte "fångade sovrummets själ", med mina fotografier. Nästa hemmareportage får fan han sköta. Observera gärna Watchmen,som så smakfullt ligger vilandes på sängen.

I vardagsrummet finns vår workspace, komplett med ljusbord, matchande kontorsstolar och eh... en hammare.För man vet ju aldrig när man kan behöva klubba ner nån.Typ.
Naturligtvis är det mest organiserat där M sitter. Men jag gillar att rota runt bland mina grejer.

Tänkte fota toan också, men hur världsomvälvande kan den vara?
Förutom den inglasade duschen då, vilket är en höjdare, eftersom jag är livrädd för att bedriva älskog i badkaret. Nu slipper jag oroa mig för halka-slå huvet i handfatet-dö naken-scenarion.

Nu behöver bara vardagsrummet fixas och en katt såklart. Nöjda?

Livets lustiga sammanträffanden

Har suttit och tecknat ett bra tag när jag beslutar mig för att pausa Gotan Projects Lunático som gått på repeat i min iPod, ta en extra kopp kaffe och titta på Nip/Tuck. En av patienterna i dagens avsnitt jobbar som telehora [sammanträffande ett] och musiken i avsnittet består uteslutande av just; Gotan Project. Med låtar från samma album som jag just haft på repeat [sammanträffande två].Now... Vad menas? Är det ett tecken på något?

Att jag ska spara ihop till den där plastikoperationen jag funderat på?
Har det med M att göra? Det första jag nånsin sa till honom var att han såg ut som Matt i Nip/Tuck, fast blond och snyggare. Iofs hatade han mig i ett halvår efter det, inte pga den repliken, utan att han misstog min röst för nån annans och den rösten påstod att denna hade en mycket snyggare Ramones t-shirt än den han hade på sig.

Eller kan det bara vara så att jag har druckit för mycket kaffe igen och borde gå och lägga mig?

The Cute-down.

Eftersom jag har exeptionellt bra smak förutsätter jag att alla som inte gillar det jag gillar är lite dumma i huvudet, och förstår ni inte briljansen med bloggserien Cute With Chris, ja, då kan ni ju räkna ut att vi förmodligen inte kommer att vara bästisar.

Jag förstår att de flesta, precis som Chris ofta säger, har bättre saker för sig än att rösta på vilket husdjur som är sötast, men då får ni väl se till att ta er tid, då! För vem vet vad som händer om dobberman pinchern slår den fluffiga kattungen i omröstningen? Gudarna ska veta att jag oroar mig mer för det än klimatläget.

Oh, och angående hela 'inte vara bästisar'-kommentaren... Det stämmer förmodligen inte. Jag är av mycket svag karaktär och har sagt samma sak om folk som inte gillar Queen, men likförbannat har jag en handfull polare som inte förstår briljansen med Freddie och co. Jag är rädd för att dö ensam, så mina principer får ge vika ibland.

Jag vill inte veta om jag är blond eller brunett!!!

Facebook är ju ett bra påfund för oss som har många vänner utomlands, men i övrigt ett sånt jävla gissel att dagen då jag avslutar mitt konto närmar sig med stormsteg. Alla jävla idiotinbjudningar man får till helt värdelösa saker som får att pilla sig i naveln att framstå som en dag på ett nöjesfält i jämförelse.

Nej, jag vill inte veta vilken typ av hund jag är.
Nej, jag vet att jag skulle bli värdelös som morsa och jag behöver ingen application för att få det bekräftat.
Nej, jag är varken dum eller blind. Jag kan se min hårfärg.
Nej, jag är inte särskilt sugen på att gifta mig, och därmed också helt ointresserad av vilken sorts brud jag skulle bli.
Hade jag velat veta vilken Disney-låt som bäst symboliserar mitt liv just nu hade jag nog kunnat klura ut det på egen hand. Om jag verkligen var intresserad. Vilket jag inte är.
Om någon har en "crush" på mig får de väl ringa och berätta det? Eller på fyllan, som sig bör.
Nej, jag vill inte ha en super/fun/advanced wall där folk kan skicka fula kedjemess till mig.

JAG VILL INTE!!! Kan ni inte bara skriva en rad eller två och fråga mig, vad jag tror, istället? Om ni nu så gärna vill veta vilken hjärnhalva jag tänker med, eller vilken seriemördare jag inkarnerar?

I'm with the band! Well, sorta...

För ett tag sen erbjöd jag min kollega Per i bandet som syns här till vänster min tjänster [andra snubben från vänster], eftersom jag älskar att rita grejer till band. Hopplös groupie som jag är. Eller så är det Jamie Hewlett som spökar igen.

Ni vet, tecknarguden som gjorde Gorillaz till vad de är, och innan dess gjorde artwork för grupperna Senseless Things, Cud och en serieversion av Pulps klassiker Common People.
För ett par år sen gjorde jag en affish till bandet The Small Garment, från min hemstad, som var hysteriskt rolig att göra och som de faktiskt använder när de återförenas då och då. Vilket är awesome.Fast jag har iofs inte sett den sen jag började teckna serier på riktigt, så förmodligen är den apaful. Men de gillar den, vilket är huvudsaken.

Varför kan jag inte vara Jamie Hewlett? Och på tal om honom så saknar jag ett Tank Girl-album efter flytten.
Kuken. Förhoppningsvis dyker det upp. Om det åtminstone hade varit det totalvärdelösa Apocalypse-albumet... Då hade det fått vara, men det är det inte. Tank Girl - The Oddyssey fattas mig.
Men, läxan att flytt kan både vara fysiskt och mentalt smärtsam är lärd. OCH min LP-spelare fick sig några feta smällar. Jag vet inte ens om den funkar, för jag har inte vågat kolla.

Hsh, Revolve ville ha något serieliknande till sin hemsida, vilket faktiskt ska bli skitkul. Dessutom spelar de på Sticky Fingers den 9/2. Gå och se!

Ikväll...

...kan jag officiellt säga att jag är sambo med M. Och jag kommer somna fort som fan, för jag har inte sovit på flera år känns det som, i vår nya oäktenskapliga säng där vi ska leva ett liv i synd.
Och jag kommer somna så jävla lycklig.

EDIT_________________________________________________________

X timmar senare är både jag och M helt utslagna. Fy fan för att flytta. Hjälpte ju dessutom syrran att flytta in i hennes nya lya, och... Den tjejen samlar på sig grejer utav bara helvete. Både jag och M harför vana att se till att rensa när vi flytta. Igårkväll slängdes 4 svarta sopsäckar full av gammal skit som jag samlat på mig det senaste 1½ året.
Det känns bra att slänga saker. Det renar själen.

Hsh, det tog strax över två timmar att flytta ut alla grejerna. Vi hade hyrt lastbilen i fyra timmar. Bråda dagar för de blivande sambosarna, mao. Vi kör till Ss nya lägenhet så fort vi bara kan och lastar in skiten på 30 minuter. Vi flyttade som en jävla tornado. Så fort den sista prylen var inne låste vi, kutade ut till lastbilen och körde fort som faen till mitt och Ms nya ställe. Min skit flyttades in på en kvart. Vi hann lämna tillbaka lastbilen med en minuts marginal. Vi borde vara med i Heroes, tamejfan.

M och jag har använt våra ömma händer till att skruva ihop tusen möbler från IKEA. Och vi bråkade inte:D
Om vi klarar av att tapetsera ihop gifter vi oss, tycker jag. Ikea och tapeter kan vara dödsstöten för förhållanden.