Gör om, gör rätt

Peder bad mig göra en logga till Skelleftes flaggskepp Musikfabriken (det är de som styr upp Trästocksfestivalen, bl a) och eh... att designa loggor är SVÅRT. Grejen är den att alla tror ju fan att de kan det här med grafisk form och påpekar ofta hur bra de är, men faktum är att det är kuksvårt. För mig iaf, jag vet inte hur det är med er andra. Många faller i font-fällan, jag själv tenderar i att förlora mig i detalj-djupet... Det är en process, och det tar tid och det ska vara rent och tydligt, men ändå represtentera så mycket och vara iögonfallande och så ska det funka i både svartvitt och färg. Molnet här är ett av de tidigaste utkasten och - needless to say - it's not working. Men efter lite turer hit och dit blev slutresultatet ändå helt ok, tycker jag.

Don't like you (what the hell are we supposed to do?)

Hanna Fridén svarar på Calle Schulmans krönika om vikten av ta hand om sina gamla, och många kommenterar Hannas inlägg med att de minsann har blivit jävligt dåligt behandlade av sina föräldrar och kanske inte är så jäkla peppade på att stå över det när ålderns höst börjar ta ut sin rätt. Många kommentarer handlar även om folk som jobbar inom vården som gnäller över att anhöriga kommer och hälsar på tillräckligt ofta.
Jag känner mig naturligtvis trugad att säga mitt, iom att jag 1) Inte har kontakt med min ena förälder och 2) Har jobbat inom äldreomsorgen.

Vi kan börja med anhörig-situationen inom äldrevården. Då jag jobbade på ett demensboende (som jag trivdes jättebra på, f. ö) klagade ofta många kollegor på de anhöriga och deras brist på engagemang, vilket störde mig. Dels för att vi faktiskt får betalt för att göra det som de anhöriga inte har möjlighet till (Hur ofta kan man klagar över att nån annan inte kommer inte och gör ditt jobb, gratis? Va? Resonemang?) och dels för att även om vi får veta patienternas historia (det finns pärmar man kan läsa om patienterna, för att hålla koll på vad de kan referera till när demensen slår till lite för hårt) så tenderar de flesta att utelämna känsligare grejer, om de inte är nödvändiga för att förstå sjukdomsbilden som t ex eventuella familjedispyter, som patienterna i sin demens oftast förtränger och tror att allt är frid och fröjd, medans ungarna kanske inte har lika lätt att glömma. Och man måste vara medveten om det. Att de anhöriga inte känner patienten som du gör. Du ser den här gamla söta tanten med en förkärlek för kakor och hennes barn ser mamman som försummade dem, drack för mycket och stundtals glömde bort dem. Men man är olika bra på att separera på person/person i sin föräldraroll, antar jag.

Vilket leder mig till frågan hurpass väl jag själv skulle kunna separera på det där i framtiden. Å ena sidan har jag sett hur det kan bli, när föräldern väl dör och den sårade dottern står där vid kistan i ett enda stort, känslomässigt tumult av ilska och ånger (för historien har ju den lustiga tendensen att den upprepar sig, i det här fallet bytte det bara familjegren och hoppade en generation) och det verkar inte trevligt alls. Tvärtom. Å andra sidan kan jag känna att jag gjort vad jag kunnat och det verkar inte ha funkat ändå. Det är lite knepigt att slå sitt huvud kring hela begreppet just nu. Men; något jag vet är att för den sjuke så finns nästan bara tid för reflektion. Och den används, tro mig. Så om min mamma nu blev dålig på ålderns höst kan jag nästan känna att ett besök vore på sin plats. För bådas vår skull. Sen får man ta det därifrån. Är man såpass förbittrad att det inte går att lösa x årtionden senare, må så vara. Men att försöka har ingen dött av och man bör sannerliga prova just att försöka innan någon av dem gör just det.

(Alla borde faktiskt prova på att jobba inom äldrevården. Det är givande på så många nivåer att man knappt fattar det. Staten borde tamejfan sätta alla arbetssökande i ett enda stort roterande schema på landets alla pensionärsboenden. Skulle lösa så många problem. For real.)

Stopify

Exets bror hade visst lite att göra en dag. Vad vore världen utan typos?

Also, I made this VIX; Självporträtt

Also, I made this VIII

I min frustration över världen, gjorde jag den här samtidigt som jag igårnatt såg Esoteric Agenda, och slet mig i håret över att ingen kommenterat min förra inlägg. Så det fick bli gammal hederlig pretto- OMG-teckna-slarvigt-och dra på lite gradients-så ser det sådärskithäftigt ut-grafik. Bra band dock, Navid Modiri & Gudarna. De gör mig glada när frustrationen över att folk inte reagerar på viktiga saker blir för stor och jag överväger att lägga upp bilder på hundet och berätta cutesy djuranekdoter som ingen jävel vill höra men generar typ 100 kommentarer i de stora bloggarna. Det låter gubbigt, jag vet, men vadfan - jag är en gubbe instängd i en 24-årig tjejs kropp och att folk inte engagerar sig eller orkar bry sig om viktig_skit gör mig asförbannad.

Förra veckan drog jag och syrran ut i skogen med hundet och plötsligt frågade hon mig om jag visste att tidelag var lagligt i Sverige. Jag svarade att jag har bloggat om det typ två gånger och uttryckte mitt missnöje över att hon inte tagit in informationen. Dock har jag överseende med henne, eftersom hon är min syster och tvingas höra på mig rätt mycket och kanske har tröttnat på mitt gnäll efter 22 år ihop. Phblä. Orka.

Men det är ju just det. Jag vill orka engagera folk, men jag når ut till alldeles för lite människor för att det ska märkas ö h t. Och det frustrerar mig att folk som NÅR ut inte gör något av det enorma inflytande de faktiskt har. Och i såna lägen frustrerar det enormt att de största bloggarna i sverige handlar om dagens outfit. Visserligen är jag inte mycket bättre själv, men jag försöker åtminstone då och då med den tid jag har efter jobb, bokjobb och annat. För jag är inte bara de bilder jag gör, jag är en tänkande, kännande person som intresserar sig för mycket. Kanske därför bloggen är lite spretig ibland, men hur kul är ensidighet?

Äh. Jag tror att vi kan avskriva det här som ännu ett case of the mondays.

Lissabonfördraget, Janne Josefsson och en stat som inte räds sin befolkning

I veckan gick Lissabonfördraget genom i vår riksdag, du kanske har hört talas om det? Janne Josefsson hade en panel i debatt som pratade om det i ungefär tio minuter innan resten av programtiden ägnades åt Alex Schulmans 'internetmobbning' and what not. Jag hoppas att det inte bara är jag, men tycker inte du att det är förbannat skevt? Att uppmärksamheten läggs på det istället för något som helt enkelt ger bort vår självbestämmanderätt till EU? Man kunde liksom lukta sig till att det kanske inte är så bra när Irlands resultat kom in, för de hade faktiskt den goda tonen att låta folket vara med och bestämma i det här - till skillnad från kära Svea - och inte godtogs eftersom "fel personer röstat".

Vi sitter här, häcklar USA för att de inte fattar vad som händer i sitt eget land när vi i grund och botten inte är så jävla mycket bättre själv? När vi faktiskt, tro det eller ej, är betydligt sämre.
Vi ifrågasätter inte vad pappa staten säger, vi sväljer allt med hull och hår och GÖR_INGET_ÅT_DET. Vi tror att vi förstår, men det gör vi inte. Ett ypperligt exempel på detta är t ex krönikan Cissi Wallin skrev i Metro om FRA, att staten GÄRNA får lyssna av oss, så länge vi inte gör något dumt så är det ju fine. Visst? Nu-uh. Cissi fick en drös med respons på sin krönika, folk förklarade vilket övergrepp FRA är, och Cissis följande krönika handlade om att 'ok, jag hade fel och hade kanske inte kollat upp vad det handlade om så jävla noga - MEN JAG MÅSTE JU FORTFARANDE FÅ HA EN ÅSIKT OM DET, fastän jag kanske inte orkat engagera mig nog i vadfan det handlar om'. NEJ! För om alla resonerar likadant har allmännheten till slut ingen koll på vadfan som är upp och vad som är ner, och du kan kalla dig okunskapsmartyr hur mycket du vill, Cissi - men sanningen är den att om folk börjar resonera som du så sitter vi i skiten sen. Så gör iaf mig en tjänst nästa gång du ska skriva något som når ut till större delen av sveriges befolkning - kolla upp lite vad det handlar om först, yeah?

Tillbaka till Lissabonfördraget, som knappt nån verkar ha haft koll på att det hänt - eller verkar bry sig särskilt mycket över att riksdagen -IGEN- körde över oss, med ett skrämmande röstresultat. Jag såg inga kravaller. För att citera en vän:
- Vi är alldeles för lurade om vår egen förträfflighet. Därför folk blir arga när isbjörnen Polly brutit benen inte inte frågar sig varför vi behöver inflation.

Jag fattar att det kan vara mycket att ta in ibland, och att det då är enklare att vända sig till lättare information, som t ex vad som hände under Blondinbellas kryssning, MEN - allt politikerna behöver är ett folk som inte klarar av att fatta egna beslut, alltså är ett välinformerat folk det största hotet mot alla regimer. Snälla, förstå det.
USA har åtminstone ett juridiskt system som tillåter folket att gå emot staten och som ofta används med framgång. Här behöver vi inte ens ett hot om terror för att ge bort våra rättigheter...

The Motorsåg

Jag gillar Chris, Chris gillar mig. Den här kan man inom en snart framtid beställa från hans hemsida, oavsett om man är tjej eller kille! En unisex, alltså! Jag tycker om unisex, jag gillar inte att teckna saker utifrån en könsbenämnd köpgrupp, det känns otroligt onödigt. I min blogfolio finns en annan version av katt-med-motorsågkonceptet, en som personligen ligger mig närmre om hjärtat eftersom den har en massa bleeeud med. Men den här är rätt cool, den med;)
Du vill ha, visst?

Hört i sovrummet kl. 03:40.

-M... Jag drömde just att vi hade analsex. Vi var tecknade i art noveau-stil och vi var på ett gammalt tåg.
Analys (no pun intended) på det, tack.
(Jag har aldrig haft analsex, är inte så förtjust i tåg men älskar art noveau.)

Shartsy Fartsy

En väninna till mig berättade just en historia om sin pojkvän som fick mig att skratta så mycket att jag trodde att en nerv i hjärnan skulle brista och inget skulle nånsin verka kul igen.

Väninnan hade under en av sina eskapder med att städa badrummet hittat en påse inklämd bakom toastolen, varpå hon frågar sin sambo - eftersom det inte var hon som lagt den där - vad fan dte var för något. Sambon säger att det inte är ngt särskilt, men han tar hand om det sen.
Vänninnan låter därför påsen ligga, tills NÄSTA gång toan ska städas då påsen kommer på tal igen, varpå sambon - igen- säger att det inte är något särskilt. Väninnan vägrar ge upp. Påsen är hårt igenknuten och hon kan inte för sitt liv gissa sig till vad som finns däri.
- Men, säg bara som det är! Är det en handduk med bajs på?
(jag älskar att mina väninnor resonerar exakt som jag skulle gjort i det här sammanhanget)
- Neeeeej...
- Men det är nåt med bajs??
- ....ja....
- Men vadfan är det då???
- Alltså, en morgon så... Jag shartade i mina jeans, ok? Det är nerbajsade Acne-jeans i påsen. Jag skulle släppa en morgonfjärt, men det var bajs först och prutt sen och jag kände inte bajset och det kom mycket. Det rann längst benen och...Jag fick panik.

Äh, jag vetne...

Ibland går jag in på bloggtoppen och kollar in de illustrationsbloggar som finns och ... Jag kan inte, hur mycket jag än försöker, sätta fingret på vad det är, men majoriteten av allt man ser i illustrationsbloggarna ser svenskt ut.

Stora, runda, synliga näsborrar, tydlig snorränna, ingen skillnad i linjetjockhet, lite sneda proportioner och helst en nästan fyrkantig kroppshydda. Och ja, jag tycker oftast det är fint, men det är ju så förbannat enformigt. Det är liksom den satta tecknarnormen, vad det verkar och, inte för att det behöver påpekas kanske men, jag platsar inte riktigt in, känns det som. Inte för att det stör så himla mycket, men på något sätt så känns det som att sättet jag tecknar på är något som tilltalar de redaktörer för landets alla tidsskrifter. Jag har aldrig sett något liknande, iaf. Och det känns ju förbannat trist, om ni förstår?

ELLER så är det så att jag helt enkelt befinner mig i nån sorts brytpunkt, där jag är för dålig för att få jobb som grafiker men är för "bra" (/grafisk/ren/osvensk/inbilsk) för att tidningar ska vilja ha mig. OCH - iom att tidningar är, vad jag gissar, frilansarens största inkomstkälla... I'm just trapped. Kanske skulle utbudet bland illustratörerna breddas om folk lade märke till illustrationerna, men iom att allt ser likadant ut kanske folk inte lägger märke till dem alls?
Och ska man då kompromissa för att göra ett namn för sig?

Also, I made this VII

Come on kids! History is FUN! Anyway, jag älskar mytologi i alla dess former (dock ligger den egyptiska mig närmast om hjärtat) men, jag satt och klottrade i väntan på att Gossip Girl skulle börja och Medusa tittade fram. Hon har fötter i orginalversionen, men...de kändes inte helt 100, dels för att de, i orginalskissen, var beklädda i högklackat (Hello!? Liksom, de hade ju inte det den tiden. Kulturkrock! Vad tänkte jag?) och för att...fötter is a bitch to draw, basically. Så jag beskar bilden eh, jättemycket. Min stilla önskan, dröm, förhoppning med den här är att nån historienisse/nissa med bloggintresse ska se den här och be mig illustrera en mytologibok. För de är alltid så fint illustrerade och jag skulle absolut inte ha något emot att göra något sånt. Det vore askul.

Monday's no fun

Mitt i natten vaknar jag av att jag råkar släppa mig lite. En harmlös en, t o m kanske charmig. När jag vaknar är det dock annat ljud i skällan...
M: - Fy satan vad du fes i natt! Varje gång du vände på dig pruttade du!
Jag: - Du ljuger! Jag fes ljudligt EN gång, för jag vaknade av att du sa till mig.
M: *börjar återskapa flickvännens ljudliga eskapader i ett utstuderat skådespel*
Jag: -Säg som det är istället - du vill bara sätta på mig i min tajta tvåa!
M: - Ja, men bara när du sover.

Stolt storasyster

På tal om Kenza/Jared Leto och annat gubbslem så blev jag asstolt över min lillasyster när hon förra veckan berättade hur hon tagit itu med en tafsare på spårvagnen;

Slemmet hade suttit med en asstor låda i knät, och i sitt grepp om den lyckats komma lägligt nära min systers ena lår, vilket han började stryka på med ett finger. Syrran tänder till direkt och ber honom argt att sluta. Vilket han gör en stund, men återgår sedan till att uppvakta hennes lår med sitt finger. Nu, tålamod är något min syster saknar och är det något hon avskyr ännu mer så är det att bli ignorerad, så Slemmet får än en gång, denna gång ngt högljuddare, höra att han minsann ska hålla sina labbar för sig själv. Det går en stund, och när Slemmet för tredje gången tar sig friheter med syrrans lår, ställer hon sig upp och säger
- Nej, nu får du fan ta och sätta dig nån annanstans! Jag satt här först och jag har rätt att få ha mina lår ifred när jag åker hem! Hör du det??
Varpå Slemmet snabbt som attan kliver av med huvudet mellan benen vid nästa hållplats.

Nästan så man önskar att mna blev påtafsad på vagnen, så man kunde göra samma sak. Tyvärr verkar inte jag vara så molestor-friendly... Jag kanske ser för argsint ut, eller gud bevars...Jag kanske blivit för gammal för att bli påtafsad?=/

Make me feel tiny if it makes you feel tall - but there's always someone cooler than you

Det finns människor i ens närhet som har ett otroligt vidrigt personlighetsdrag som jag börjar bli mindre och mindre förstående med, just för att det är så genomskinligt och FULT. Det är ruttet, ogint och elakt. Jag är inte den som är den, jag bjuder gärna på mig själv och i vissa lägen kan jag ha större acceptans till varför hen gör det - but that still doesn't make it right.

Att förminska vänner och bekantas prestationer/egenheter enbart för att sätta dem på plats och få sig själv att framstå som bättre/snyggare/lite coolare/smartare.

Säg att du träffar en polare som du inte sett på länge, ni står och småpratar och plötsligt kommer ett hugg i magen från ingenstans och du undrar vadfan som hände? Hur kunde en anekdot om polarens kollega bli en pik om att du använder för mycket smink?

Eller, det är fest och plötsligt dyker en av dina väninnors romantiska intressen upp och det blir en dyngkastarfest utan dess like, där du får agera som huvudperson för 'så jäla pinsamma grejer' som, hur comic relief det än må vara, fortfarande inte känns helt ok för det är på din bekostnad, men väl får gå an eftersom...Hon vill visa sig rolig inför snubben hon är ute efter. Jag har gjort så själv mååånga gånger, men såhär i efterhand fattar jag ju att det finns en anledning till varför det aldrig funkade: istället för att utstråla 'rolig brud', utstrålar man istället 'osäker brud som roar sig på sina vänner bekostnad' och ärligt talat, vem vill bli ihop med någon som håller på så? Det är ju inte ett sympatiskt drag, direkt.

Kanske träffar du en väns bekanta, och en tid in i samtalet om världspolitiken sticker din vän åt dig en replik, helt appropå isglass, i stil med; "För Sverige är ju faktiskt med i EU, Elin", TROTS att det är helt oprovocerat och vännen minsann vet att varenda snorunge som haft någorlunda koll de senaste åren VET det och när man säger något sånt till en person som i många år dessutom varit betydligt mer politiskt engagerad än personen som just fördummade dig...

Jag vet inte. Jag är för snäll, helt enkelt. Den här lilla egenheten driver mig till absolut vansinne men samtidigt känns det otroligt taskigt att replikera på det, uppmärksamma personen på vad i helvetet de håller på med och därmed, oftast, få dem att se rätt dumma inför de folk hen vill verka lite coolare inför. Jag vet ju var jag har mig själv, jag vet varför personen håller på så.

Ska man syna personens bluff eller bara hålla käft och trösta sig med att den här människan, vi säger hon hädanefter, för ärligt, jag har aldrig träffat en kille som håller på såhär, förmodligen har lite större problem med sig själv än vad du nånsin skulle kunna ha med henne? Vad är rätt?

FRÅGESTUND! Häpp!

Jag vet inte om det bara är dumdristigt av mig att härma de större bloggarna i det här fallet, men mitt ego tvingar på mig så jag tycker vi kör. Är det något jag vet om mina läsare så är det att ni är lojala iaf=) Om än, kanske lite för få än vad jag själv skulle önska, men det är ju faktiskt en bisak. Så - fråga mig
VAD_ NI_ VILL!
(Dock kan jag förvarna och säga att mina bästa ämnesområden är; mig själv, serier, saker som har med tecknade att göra, musikintron från sent 50-tal och framåt, egyptisk mytologi, populärkultur i stort, I guess, telefonsex, smink, historia, allmänna grejer om Västerbotten, matlagning och relationsråd som jag oftast oblygt brukar tvinga på folk oavsett de vill höra det eller inte.)

Any takers?

Me link you long time

I min numera sällan besökta Google Analytics har jag upptäckt ett par nya själar som länkar till mig, och det vill jag tacka för och naturligtvis återgälda genom att hollaback till Saturnine och Master Erzonë. Tackar!!
Och mitt sista hollaback kommer till den kanske mest otippade länkningen, som kommer från eh... Porn Gallery Digest (i vilket sammanhang jag länkats har jag ännu inte lyckats klura ut. Men det visar sig, jag måste bara bli lite mer internetsavvy först.)

På tal om onani och dyl.

Så har ju Towa (som var med i Sanningens Ögonblick när det nu var) en sexblogg. Och, kalla mig old fashioned eller fin i kanten eller whatever, men vadfan ska det föreställa? OM man nu vill starta en sexblogg så krävs det ju lite mer än att man smäller upp lite bilder på porrfilmer/strapons/nakenbilder på sig själv. Eller lite förutsägabara/andefattiga sextips då och då. Det är lite som, på den tiden jag hade Helgon, man då och då snubblade över en profil där intresset som var listat var "Sex". Det kanske bara är jag, men har man verkligen sex som intresse tycker jag att det bör sträcka sig utöver..."Det ä la gôtt å knûllah".

Vill jag ha förutsägabara sextips läser jag Frida/Veckorevyn/Cosmo. Vill jag läsa intressanta saker om människans sexualitet/faktiskt läsvärda sexandekdoter från en riktig människa nostalgiläser jag PhonePhucker eller One D at a Time. (Att Towa dessutom bemötte bloggkommentatorernas moralpanik över hennes nakenhet i bloggen med att de ska göra upp en dildo i röven....Samt orginellt gissa sig till att att de inte fått något på länge - för den har man ju aldrig hört förut - så fort man har problem med nakenhet är man alltså frigid eller sexdepraverad, inget annat... får mig att undra hurpass öppen hon EGENTLIGEN är när det kommer till sex. Det ringer förbannat fördomsfullt och dammigt i mina öron iaf.)

Also, I made this VI

Eftersom jag haft fullt upp med mitt dayjob har tecknadet fått komma lite i andrahand, men, idag är jag faktiskt HELT ledig, så jag tänkte mjukstarta med en onanibrud, skamlöst inspirerad i färgskala efter en bild Acke skickat till mig på msn igår medan jag var på jobbet.Och, den här bilden känns också, i mina ögon iaf, mest realistisk och porrig. Jag vetne, i min fantasi står det en snubbe och gör dito framför henne, men jag var för lat för att faktiskt teckna in honom. Kan vara på en toalett eller i en gränd eller något, men skitigt måste det vara. Lite nostaligisk känns den med, brings me back till mina översexuella tonår då jag ibland inte kunde hålla mig och drog en snabbis med mig själv på skolans toalett. Ja, vaddå, som att du aldrig gjorde det? Pffft. You lie and you know it.

Also, there's this:

Dokumentären The Mindscape of Alan Moore.

Självbild, självförtroende och sjävutlämnande

Har läst Tanjas inlägg om framgång, stress och priset man får betala samtidigt som många (kanske även jag) vill få det att verka som att man gjort det med en axelryckning ett antal gånger nu, och har varit på vippen att kommentera typ 5 ggr, men avrått migsjälv till att vänta med det tills jag kan kommentera med någon sorts struktur, vilket jag inte tror att jag kan, så jag tar det här istället.

För det första är det ett väldigt bra inlägg, bristen på kommentarer känns konstig, men samtidigt tror jag att det kanske slår snäppet för too close to home. Det kanske är en generationsfråga, att vi 80-talistbrudar vill ha allt och få det att verka easy, breezy, beautiful medans, nu vet jag inte om det bara är jag (förmodligen är det så), jämnåriga killkompisar mest verkar ta det lugnt, eller för det mesta vara helt jävla clueless när det kommer till mål i livet - majoriteten av killarna jag känner iaf, de enda som inte bekräftar den regeln är de jag träffat på högskolan. Precis som Tanja förutsätter även jag att det finns avgrundsdjupa mörka hål, fyllda med förtvivlan bakom många av de brudar jag själv ser upp tills framgång. Harregud, det är ju bara att se till sig själv och föreställa sig det x20. Dock upplever jag själv, trots att jag vet att jag har del i min "framgång" (jag ser det inte som framgång eftersom jag inte ens nått halvvägs av dit jag vill än) som något tillfälligt, och faktiskt ren tur most of the time. Jag har skitsvårt att ta ett steg tillbaka och klappa mig själv på axeln. Jag försöker bättra mig.

Och när tjejer som Tanja, eller Hanna Fridén, vågar släppa in en och säga rätt ut att; Ok, jag är inte mina prestationer, jag är det här och det här också och jag har mått dåligt och inget är gratis men jag kom över det, så är det så fint. Fint för att man kan relatera och tänka att 'kan de - kan jag' och just för att det gör dem mänskliga. Jag är också mänsklig men har lite svårare att öppna mig. Jag börjar bli bättre på det och det är nog bara nyttigt att köra med öppna kort. Man dör faktiskt inte av det.

Men ja, jag får väl outa mig då: Jag sliter häcken av mig just nu. Inget är lätt och jag vill göra så mycket. Jag ska göra mycket. Jag FÅR tecknarkramp och för arje klar bild finns det kanske i snitt 2-3 betydligt sämre versioner. Jag snoozar i snitt 4 gånger varje morgon för att jag varit uppe för sent, antingen från jobb eller från pill med bilder. Ibland duschar jag inte på 3 dar för att jag inte känner att det finns tid/är så jävla viktigt. Samtidigt som jag försöker vara en skön flickvän blir jag ett rabiat monster om jag inte känner mig tillräckligt älskad. Jag har dålig eller ingen kontakt med mina föräldrar och jag har nästintill inget socialt liv. Tackolov är jag säker på att (de flesta av) mina vänner har tålamod med mig. För jag ska vila. Snart. DÅ kan vi hänga.
Jag säger att jag kan vila när jag är död och ibland är jag rädd att det kanske är det enda alternativet. Men det ska det fan bli ändring på.

He/She

Konst är svårt och jag är den första att erkänna att jag oftast inte fattar nåt. Jag kan inte heller påstå att konst är något jag är intresserad av, eftersom den konst jag själv uppskattar är så enkel att den typ oftast lika gärna bara kunde påstås vara illustration. Men jag avundas folk som verkligen KAN måla, som kan vara superkonstnärliga, för som jag själv ser det är jag ingen konstnär. Jag ritar. Det är inte svårare än penna mot papper. Men ibland upptäcker jag något, i konstväg och i nutida konst, nonetheless (oftast är det typ renässansgrejer som tilltalar mig mest) som bara tar andan ur mig. Nu senast var det när jag fick höra talas om Tim Noble och Sue Webster, ett brittiskt konstnärspar vars subjekt uteslutande är dem själva. (Som ovan, där de, på nåt sätt som jag inte begriper, lyckas avbilda sig själva i skuggorna av random metallskrot. Och de pissar! Och det är vackert! Eller som här; där de sparat sina sopor i ett halvår och igen, avbildar sig själva , bara chillandes, GENOM soporna. Amazing.)

Ni måste kolla in deras grejer. I övrigt är jag en enkel själ i mitt konsttycke, förmodligen väldigt förutsägbar med, eftersom mina favoriter är Warhol, Basquiat och Clemente. Men sån är jag. Varför krångla till det?

Vem behöver fiender när man har vänner som mina?

av: Dan 'Zubr' Öhlund. På Facebook.

Also, I made this V

Varannan herrarnas, alltså. Av någon outgrundlig anledning är det något i mig som protesterar mot att lägga upp kukar här i bloggen. Jag resonerar mig till att det är för att man är så jäkla van vid att se nakna kvinnor överallt, att det är så inpräntat att det motsatta då borde bli något man inte helst ska göra och just därför borde jag göra det. Men en annan del av mig tänker att det har med könets känslighetsdelar att göra och att jag skulle känna samma aversion om jag tecknade fittan, uppfläkt och med synlig klitoris. Och jag känner nu när jag skriver om det att det förmodligen stämmer.

Jag har vissa problem med manlig nakenhet, måste jag säga. jag har aldrig sett min pappa naken, t ex. Det har liksom inte varit naturligt infasat utan något problematiskt och awakward som jag aldrig hanterat väl.

Och ja, eftersom jag är upptagen med mycket och jobbar...arslet av mig så blir det bara line-art idag. Jag kanske färglägger nån dag, vi får se.
Dock måste jag säga att det är jävligt bekvämt att rita folk utan kläder, en mindre sak att tänka på, liksom. (Och det här är inte Damon Albarn-bilden jag nämnde. Den här unge herrn är ett eget fantasifoster.)

Och prinsessan sov i TUSEN år

Veckans lediga dag inträffar just precis nu. Jag vaknade 12:35 och hade sovt betydligt längre om det inte varit för att mitt dåliga samvete tvingat upp mig. Och eh, hundet behövde ut med. Tillbaka till gårdagen och alla betydelsefulla grejer som hände då:

Presidentvalet. Ja, det är tamejfan på tiden att USA får sig en svart president och även om Obama kanske förefaller vara det vettigaste valet (för det är det ju, för dem) så är han ju likförbannat en borgare i mina ögon. Och ja, jag kanske har blivit liiiite Infowars-skadad kan inte låta bli att tänka "Jahapp. Så var det med det. President som president, oavsett vem de väljer så kommer det barka iväg åt helvete." Tyvärr. Jag känner mig förbannat tråkig, men vadfan. Förhoppningsvis blir jag överbevisad.

Proposition 8. Vilket, i korthet, innebär att Kalifornierna ångrat sig ang. homoäktenskap och numera bara erkänner äktenskapet i form av en man/kvinna. Vilket är totalt jävla ologiskt i mina ögon till varför folk vill skrota. Och reklamfilmerna som gått för att få folk till att rösta ja/nej till förslaget är både underhållande och eh...jag vill säga urbota idiotiska, men istället får jag kortslutning och orden "Kristdemokraterna" upprepas OM och OM igen i huvudet:
Dum, dumt, dummare, dummast. Och..Eh.What?

Liksom, så om en hon och en hon får gifta sig så betyder dina äktenskapslöften plötsligt mindre? Eller du börjar älska din fru/man mindre? Eller.... Gah. Det är ju bara idiotiskt, särskilt när det blev tillåtet för homon att gifta sig för bara typ ett halvår sen. Hände det något katastrofiskt under den tiden? Nej, ingen blev skadad och många blev glada. Missunsamma jävlar, det är vad de är. Metros Stefan Wahlberg uttryckte det väldigt bra i en kolumn för ett tag sen.
Men ja. It sucks ass. På riktigt.

Remember, remember the 5th of November

USA har en ny, svart president och mannen jag älskar över allt annat fyller 25. Milstolpar, kallas det.
(Jag är så jävla nyvaken att jag trodde att McCain vunnit, eftersom det första jag ser i nyhetsväg är Meidi i min RSS där hennes "Jag saknar ord" direkt förknippas med hennes/min reaktion på FRA (I min RSS ser man inte bilderna till inlägget.) Så går det när man jobbar kväll en dag och morgon dagen därpå. Då blir det fan kortslutning. Men jag är glad att det BARA var en missuppfattning från min sida den här gången.)

Lycka till nu U.S and A och GRATTIS BEYBE!

Coffee unt comics

I och med det stundande uppropet på HDK där några vänner och bekanta ska gå Seriekursen (som jag tänkte söka till men snabbt insåg att det får vänta, dels pga av bristande hopp till att fixa alla nödvändiga dokument i tid, dels pga av att jag egentligen inte har tid - så det får bli nästa år) styrde jag och Uvett kosan mot Tintin för att fika med fröken Jenny 'Too cool for school' (hon är faktiskt det) B och Lisa 'Har har sånt talangöverskott att det sprutar ur öronen på henne' Medin.

Jag vet inte hur det är med andra, men jag känner mig alltid überhäftig när jag får sitta med ett gäng sköna brudar och prata om något vi alla brinner för. Och inte nog med att de/vi är sköna, vi är förbannat drivna och för att inte glömma Lisa - så jävla driftiga. Såhär i höstmörkret är det precis den energiinjektion man behöver när man har 1000 grejer att göra med helst av allt vill ligga på soffan och glo på The Hills eller något equally mindnumbing.

Och jajustdet: Hundet.

Någon som har tips på hur man ska få sin hund att fatta att folk som inte känner honom inte alls uppfattar honom som den dampiga mys-och kramschäfern han är för sin husse och matte? Han är ju så dum i huvudet, det lilla livet, att han älskar alla, men eh... Alla älskar ju inte honom. Jag önskar att han vore lite mer hatisk ibland, eller att hans idiotsensor var lite mer finstämd åtminstone. Igårnatt, t ex, under gonattpromenaden var det ett gäng fulla, glada ungdomar utanför huset. Eller ja, ett gäng minus en. En snubbe som uppenbarligen fått i sig för mycket och på det där charmiga sättet uttryckte det genom random hatred towards allt i sin närhet. Inklusive hundet, som egentligen inte gjort något.

The facts were these: Utanför vår crib finns en liten gräsplätt där hundet alltid inleder med att snabbt tömma blåsan, det var även där Mr. I Can't for the life of me control my temper, stod och skrek till någon stackars själ i sin mobiltelefon, samtidigt som random brud (flickvän?) försökte lugna honom. ANYHOO, samtidigt som han skrek i mobilen tittade han på Nero, varpå Nero blir orolig och börjar skälla (tycker inte jag är så konstigt, iom att han förmodligen uppfattar snubben som ett hot gentemot mig/sigsjälv) och jag försöker snabbt ta honom bort från platsen men tror ni Mr. Ilsk nöjer sig med det? Nej, han fortsätter skrika efter hundet och... jag vet inte. För en bråkdel av en sekund övervägde jag faktiskt att släppa hunden på honom. Bara för att få honom att hålla käft och inse att det han är så förbannad över kanske inte är så jävla farligt ändå, samtidigt som han långsamt förblöder till döds, i brist på bit av halspulsåder.

Dumjävel.

Also, I made this IV: Processen

Att multitaska är kanske en konstform för vissa, men för mig är det bara mitt sätt att få saker gjorda. Jag är alltså typen som diskar och borstar tänderna samtidigt, klär på mig medans jag käkar frukost och klipper tånaglarna när jag skiter. En av mina favorit-supereffektiva grejer är att borsta tänderna i duschen, för att det känns som att man sparar tid samtidigt som tänderna blir extra rena, eftersom man kan borsta som en jävla virvelvind och det kvittar om man får tandkrämslödder över hela kroppen - det duschar man ju ändå bort sen!)=D

Bilden ovan är ett exempel på multitasking: Jag gjorde den samtidigt som jag lagade mat. Jag är inte den som står och hänger tandköttet vid ugnen för att SE när min jävla fisk är klar, jag har ju ett hum om tidsramarna och när såser och potatis kokar så gör jag grejer (Har jag damp, eller nåt? Det kanske verkar så, inser jag nu) så igår gjorde jag en Suicide Girl. YEAH! Jag har haft en idé om att göra en serie bilder med snyggingar som onanerar, bara på kul och för att ja, nakna människor är fina så det där fick bli en mjukstart. (Värdelöst vetande för er som verkligen finner mitt liv intressant kan jag även avslöja att det jag lagade var: Paprikatorsk med potatismos - gjort från scratch såklart - med en peppar/blodapelsingräddsås. Jag kan vara så förbannat kulinarisk ibland att jag faktiskt överväger att lägga ut recept i bloggen...)

Och när jag färglade henne lite snabbt tänkte jag att jag kanske skulle ta och visa hur det ser ut från skiss till färdig naken babe, eftersom några av er tidigare undrat om jag gör allt i datorn. Ovan har ni beviset: Nej, jag är en väldigt analog brud. Papper ska det vara och det är i princip bara färgen som är digital. Frågor på det?
Och, min fråga till er - onanibilder på snyggingar - är det något ni vill att jag lägger upp här?(För när jag såg på den värdelösa filmen Devils's Diary inatt påbörjade jag en runkbild med Damon Albarn som förebild, låta ligga eller lägga upp?)