Kära kropp,

egentligen ger jag dig för lite uppskattning, så därför skriver jag det här brevet. Du är ju trots alla nojor egentligen ganska bra, du gör det du ska och lyder oftast mina befallningar. ►Händer, jag vill börja med er. Tack för att ni samarbetar så bra med mitt huvud och förmedlar de bilder huvudet vill ha ut i fast form, ni är ganska fula och fulla av ärr, men ni skapar fina saker - jag kommer alltid att gilla er mest för det.

►Mun. Sneda tänder är inte så farligt, jag tycker mest att det är charmigt. Du har gett mig underbara smaklökar och därmed ännu en last, god mat. Jag vet inte vad som gick fel i min orala fas, men jag gillar sannerligen att fylla dig med saker, oavsett om de är bra eller dåliga för mig. Läppar.Ibland plågar jag er genom att sluta använda lypsyl - det är dumt och jag ska sluta med det och omfamna mitt beroende totalt. Ni är på tok för fina för att gå torra. ►Hår. Jag hatar dig oftast, du vill helt enkelt inte göra som jag säger. Då plågar jag dig genom att färga, spraya eller i slutändan raka bort dig. Vi har ett hat/kärlekförhållande och trots att du är en pain in the ass är du rätt tjockt och fint, men jag hatar att du krullar dig när det är fuktigt ute och att min hårbotten alltid är i total obalans.

►Ögon, er plågar jag också för mycket, med dålig belysning och för många timmars tecknande i rad. Hade jag fått ändra på er hade ögonfransarna fått vara lite längre, men man kan inte få allt man önskar sig här i världen. Ibland ser ni gröna ut och då gillar jag er mest. Ni är enorma, vilket fuckar till folks intryck av mig och de misstar mig för attraktiv, det är nice - men vi vet sanningen. Jag hoppas att ni inte tar illa upp att jag målar er hela tiden, men som sagt, ni är en av mina finaste kroppsdelar och ni förtjänar att synas.

►Hud. Förhoppningsvis låter du mig komma ur puberteten snart och slutar producera finnar. Jag menar, en enstaka då och då är väl okej, men damn, när du beslutar dig för att jävlas gör du det med besked. Jag försöker verkligen samarbeta med dig, jag vet att du blir torr lätt och smörjer dig därför frekvent, men oftast har du status fnöske och det gör ont i mig då. Snälla? Jag vet att vi kan leva med varandra om vi försöker båda två. Jag gillar att du ger mig fräknar de få stunder jag pallar att vara i solen och jag ser fram emot de närmaste månaderna då du kommer att ge mig fräknar i ansiktet. Tack.

►Fötter - vi har verkligen krigat. Jag ber om ursäkt för det. Det är inte så illa att ni är så stora, jag vet det. Jag är jättedålig på att klippa naglarna, så efter ett tag skär de in i tårna. Det måste göra ont. Igen, förlåt.
►Bröst. Mina tvillingar. Ni kunde ha varit större, men det kvittar. Ni är fina som ni är och ni kommer aldrig att börja hänga och bli fula. Ni kommer alltid att stanna på plats och penntricket är ett skämt för er.
►Ärade ben, ni tar mig alltid dig jag ska och ni ser helt fantastiska ut i högklackat, fastän ni skrämmer skiten ur mig då och då genom att göra ont och få mig att tro att jag lider av reumatism eller växtvärk.
►Röv. Du ger mig alldeles för mycket oförtjänad uppmärksamhet, men du är väldigt skön att sitta på.
►Private area... Ditt och mitt band kommer aldrig att brytas. Du är awesome.
►Hals. tack för att du är så lång och fin! Jag borde pimpa upp dig oftare med fina smycken, men jag tycker ärligt talat att du är skitsnygg i ditt naturliga skick.

Allt som allt, vissa dagar hatar jag dig, men för det mesta är du mer än OK och jag vill att du ska veta det.

TV for lovers

Om ni, som jag och M, har lite svårt att enas om vad ni ska se på TV tänkte jag tipsa om räddningen [förutom sånt som är personlighetsanpassat utefter parets smak, typ Peep Show eller Discovery] som borde funka för de flesta: Top Gear. Förklaring känns nästan överflödig; tre griniga, brittiska, vita medelålders män tar reda på hur bra olika bilar är. Kan man göra annat än gilla det?

Randomart/The Kooks

Min chef berättade om en tävling the Kooks har, där man ska designa en poster, och jag tänkte inte på det så mycket, tills jag satt och började kludda på jobbet [bad employee, very baaaad] och den här killen tittade fram.Meh.
Uffa. Upptäckte just att min oplanerade posterdesign inte ens går att lämna in, eftersom de vill ha den inlämnad i särskilda skivaffärer i Storbrittannien. Fuckall. Jaja. So much för mina insatser. Det gick ju ändå fort att göra. Men å andra sidan lyssnar jag ju inte ens på dem, även om låten på hemsidan är damn catchy, måste jag säga.

EDIT: Note to self; kolla inte upp detaljer för NÅNTING när du är trött. Då missuppfattar du allt och påstår saker som inte stämmer. Såklart kunde man maila in den, till deras svenska avdelning. Done and done.

EDIT2: Snabba svar från KooksSverige, de gillart! Får vi se om det blir nåt av det här, då. But I wouldn't count on it.

Coupling

Ännu en av mina stolta amazoner i norr har blivit en del av en tvåsamhet. Hon visar sig dessutom varit mest svåsnärjd, eftersom hon varit singel sen förra seklet, men även de starkaste skola falla.

När jag kom hem igårnatt från jobbet, trött som ett as, irriterad på alla fyllon på spårvagnen som tvinga mig att höja volymen i min iPod och slå in mig i en tät Artcic Monkeys-kokong, omfamnar jag min karl och inser hur jävla vuxna vi är nu. Jag frågar honom om han ätit, vilket han inte har eftersom han väntat på mig, förgäves, eftersom jag varit på buffé och han hade totalglömt det. Han plockar fram falukorven ur kylen, där den ligger brevid gubbgodiset[torkad frukt] och börjar steka. Jag sliter av mig behån och sjunker ihop i dörröppningen, i tron om att jag ser ut som en fransyska i en classy noirfilm med världens sängkammarblick. Synd bara att den här sängkammarblicken säger "Jag ska sova så jävla hårt nu. I kubik tamejfan" istället för "C'mere tiger". Vi lägger oss i sängen när M väntar på pastan, han kliar mig på ryggen, vi pratar om en massa saker, jag somnar i två sekunder och vaknar igen när M höjer en oktav. Han märker att jag somnar och mobbar mig lite för det, jag mörkar och säger att jag inte aaallllls är trött, nej, jag vill kramas och prata och få kärleksfulla ord viskade i örat. Sen somnar jag.

Jag trodde aldrig att detta skulle hända mig, att jag skulle bli en del av två och trivas så mycket. Jag trodde jag skulle förbli singel, för alltid, bli en grogghagga som lurar hem 20-åringar och ge dem grym ågren dagen efter, att jag sedan skulle bli en crazy catlady, med 13 katter i min vita villa vid kusten, där det blåser och jag sitter invirad i en sjal med min bag-in-box i hammocken på min stora veranda, med mitt vita, yviga hår blåsandes i vinden. Bli den tokiga mostern som ständigt påpekar för sina syskonbarn att de kan bli det de drömmer om, samtidigt som man vinner deras kärlek genom godismutor och berätta historier om the ones that got away, överdrivet såklart så det låter jättetragiskt och de på nån nivå förstår varför mosters liv i slutändan blev lika tragiskt. Haha, filmiskt, eller hur?

Onekligen skulle den här bloggen vara mer intressant, had I been single. Man blir liksom inte lika roligt bitter som par. Jag och M bråkar ju dessutom aldrig, så inte ens sånt kan jag berätta om och åtminstone få mina läsare på min sida. För efter snart två år är vi fortfarande kvar i kokongstadiet, vi gillar varandras sällskap utav bara helevete och skulle aldrig få för oss att börja bråka om något för att vi är vi. Jag har mina brister, han har sina. De tar ut varandra och det är inte så jävla farligt i slutändan. Det är också en såndär parmyt jag har gått på, att man ska bråka för att ha ett fungerande förhållande. Vad är grejen med det? En annan myt jag gått på är att det är mannen i förhållandet som ska vilja ha sex hela tiden. Jag är så arg på mig själv för att jag har gått på det här.

Jag har tvingat på honom mina laster, jag delar hans. Mitt enorma koffeinintag är numera ett gemensamt beroende. Jag kan inte längre titta på t-tryck utan att analysera och kritisera sönder upplägg, arbete bakom och fonter. Han glömmer alltid att sätta på tandkrämslocket och jag smackar i sömnen. Vi är inte perfekta och vi vet det. Men han verkar bra perfekt där han ligger, sömndrucken och tittar kärleksfullt och nyvaket med sina gröna ögon på mig.

Jag hoppas att du kommer att bli lika lycklig som jag är, J. Det förtjänar du.

Serieskvaller

Fick just höra att min gamle [han är inte gammal på riktigt, han är en ung och ståtlig karl] lärare Johannes Streith inte längre medverkar med sina serier i Gävletidningen Nöjesmix. Vafaaan? Enligt mina källor har tidningen fått in klagomål på att Betraktat är för vulgär. Ja, den där blodådern i min panna svullnade genast upp och började dunka, svetten började rinna och jag gav upp ett litet skrik.

Vulgär? Säger ni det? Vad är det med tidningar idag? Varför vågar ni inte satsa överhuvudtaget? Och just i det här fallet riktar sig inte ens tidningen till barn/äldre. Den heter för fan Nöjesmix och jag skulle tippa att den förmodade målgruppen är personer i åldrarna 18-45. Nu, det innefattar gruppen som växte upp med Pyton och MegaPyton, så något säger mig att deras toleransnivå för vulgäriteter är ganska hög. Samma sak med 18-25 åringarna; sex och bajsskämt går hem hos oss. Det säger sig sjävt.
Varför lyssna på ett par pantade individer som inte uppskattar kultur [fin eller ful] och bara fokuserar på hur många gånger det svärs/innehåller naket/whatever i en serie? VARFÖR?

Osökt börjar man ju tänka på Mike Diana, serieskaparen som åtalades för sina serier, som ofta innehöll våldtäkt och gammalt hederligt ultravåld och han straffades precis som att han varit sexförbrytare. För att han tecknat våldtäkt och våld. Alltså för att ha skildrat fiktion i bild. Han dömdes dessutom till 1300 timmars samhällstjänst och fick inte vistas inom 3 meter av personer under 18 år. För att han tecknat serier! FIKTION!!!!

Jävlar i min lilla låda vad sånt här gör mig förbannad. Sluta leka förmyndare, folk kan avgöra själva om de vill läsa något eller inte. Att dumförklara folk och tänka åt dem hjälper ingen, oavsett om det gäller barn eller vuxna.

På tal om isglass

Polaren Ms America skickade mig den här fantastiska länken till företaget Shibue Couture, som gör stringtrosor - utan band! Som man limmar på! Fantastiskt! Företaget själv påstår att de här trosorna är Perfect For:

• Form fitting dresses
• High Cut dresses
• Pole dancing
• Sunbathing
• Spas and salons
  
  Myyys för muttan och inga fula märken på tajta klänningar. Jag har redan beställt 50 par eftersom det här måste vara den bästa uppfinningen sen skivat bröd.

Jag är kavat, inte kawaiii.

Le sigh.
Nog för att Punkt se gör sig bäst för att göra sin hund rumsren och att det enda läsvärda i tidningen är Wulffmorgenthaler och Sonja Schwarzenberger, men bara för att vissa inte förstått att "manga är stort" är det väl ändå lite överdrivet med en mangaspalt en gång i månaden?

Jag säger inte att David Borgström är dum i huvudet, för det tror jag inte att han är, han har koll och det är nice, inte bara på manga utan på serier i allmännhet vad det verkar. Och ja, det finns hur många bra serier som helst från Japan. No contest. Jag hatar inte manga, men jag hatar mangahypen. Hur tecknar man manga? Vilka pennor behöver man för att teckna manga? Vilka är det som tecknar manga? Vilket papper tuschar man manga på? Blyertsmanga? Mangahästar?

Jävla skitmanga! Sluta fokusera på määänga[©forte Collantes] och teckna/fokusera på serien som form istället. Sluka allt som är inrutat, oavsett om det rör sig om Akira eller Tintin? Eller varför inte tyska serier? Eller italienska? Den italienska serien Skydoll är väldigt mangainspirerad och tecknat så underbart att man vill gråta. Varför all denna fokus på Japan, just? Titta runt på våra grannar i Europa också, för det finns balla grejer här med.

Och vill du nu så tvunget teckna mänga, gör en egen grej av det. Lusläs inte ' How to draw manga'-böcker tills du blir vindögd, blanda in dig själv for fucks sake. Vem som helst kan följa en mall, men att teckna som sig själv är lite roligare. Och svårare. Men ack, så mycket mer man får ut av det.

Blood music

Titelspåret, och What The Stars Have Eaten, Stop - I'm already dead och Dressed in smoke kickar ass och för er som inte hört det här Louisianabaserade bandet borde kolla in dem snarast.
Blues möter rock - lite av ett match made in heaven men lite krydda har ingen dött av, så de bjuder in gamle vännen countryn och folken och swingar hela natten. Nio månder senare ser Deadboy and the Elephantmen världens ljus och det är en vacker avkomma.

Dessutom älskar jag bandnamnet, eftersom jag konstant fantiserar om att någon ska komma fram till mig på vagnen, fråga vad jag har i min iPod och skriva ett helt uppslag om min fenomenala musiksmak. Det lär ju inte hända, så jag får låtsas här i bloggen helt enkelt.

En grej, som jag skulle vilja göra, om jag hade varit mindre socialt fobisk, är att åka spårvagn en hel dag, fråga alla med walkmans/iPods etc etc vad de lyssnar på just nu. Alltså just i ögonblicket jag frågar dem. Sen sätta ihop alla de spåren till teh ultimate Spårvagnsplaylist. Men, i verkligheten vet jag ju att det blir fail direkt, och att jag aldrig skulle lyssna på den pga all jävla R'n'B. Det är iallafall det som spelas högt på mobiltelefoner så fort mina batterier dött. Men NÅGRA guldkorn skulle man säkert kunna hitta, för jag kan ju inte vara ensam i min fenomenala musiksmak. Ni finns därute, jag vet det. Och ni skulle aldrig drömma om att plåga en hel spårvagn med Put the blame on me.

Playpen [I leik to draw and peint]

Jag satt och tecknade för en stund sen, helt orelaterat till Mr Artikel 19s kommentar om mig/min blogg/s.k karriär och tänkte lite på det här jag pysslar med. Ni vet, man har sina bra dagar, man har sina dåliga dagar och man har de där dagarna då man inte kan sluta ifrågasätta om man verkligen gjort rätt val här i livet.

Nu är det ju inte upp till mig att bedöma huruvida lyckad eller misslyckad jag är, det visar sig sen. Och att försörja sig på tecknandet är sannerligen inte enkelt, på grund av flera olika faktorer som
1) Alla kan teckna, på ngt sätt och därför uppfattas det inte som särskilt speciellt. Alla känner nån som är hyfsad med pennan.
2) Folk har inte vett att betala tecknare för den faktiska arbetsinsatsen som ligger bakom den färdiga produkten och år av gratisarbete ligger i fatet, bara för att man ska få synas och på så sätt göra sig ett namn.
och slutligen
3) Sverige är litet. Marknaden är liten.

Jag är medveten om detta, och när man pratar om vad man gör med 'okreativa' personer som genast svarar med "Men är inte det svårt? Kan man verkligen försörja sig på det?" när man berättar vad man gör/vill så är mitt svar alltid: JA. Det ÄR svårt. Har jag TUR kan jag försörja mig enbart på tecknandet om kanske 10 år. Om jag har TUR.

Första dagen på Serie och Bildberättarprogrammet i Hofors sa vår rektor till vår klass på 30 pers
- En av er kanske kommer jobba med det här en dag. En av er.
precis som John Malcovichs karaktär säger i början av Art School Confidential [som från början är en serie av Daniel Clowes] och det var något jag var väl medveten om när jag sökte till utbildningen. Jag var medveten om det när jag inte sökte till estetprogrammet i gymnasiet och jag är ännu mer medveten om det nu.

Men jag tänker inte låta det hindra mig från att försöka. Och allra minst tänker jag inte låta en antifeminist som är helt clueless och förmodligen besitter så lite talang att en kråka skulle teckna alster som skulle göra honom grön av avund säga till mig huruvida "lyckad" jag är. Angrip gärna min feminism, men kom för fan inte och lägg dig i mitt yrkesval eller hur mycket talang jag besitter. Okej John? Awesome.

Artikel 19 presenterar: Orkidéfitta

Mitt i misäääären uppenbarar sig herr John Berg med detta. Det är ju så jag blir tårögd!:D Tack så mycket för den, posten gjorde verkligen min kväll. Men John, måste rätta dig på ett faktafel, i mina misslyckade försök till en karriär som serietecknare använder jag sällan blyerts. Jag är inte bara telehora, jag är en tuschhora också. Men i övrigt var det alldeles perfekt.

Misääääär.

Jag är så jävla trött. Trött på att vara pank, trött på att jag aldrig blir vuxen och trött på att jag måste oroa mig för pengar hela tiden, TROTS att jag jobbar tamejfan jämt. Då tror man ju att man ska tjäna hyfsat, om man jobbar så mycket att man knappt kan tänka, men icket. Jag saknar skolan. Och det vore så sweet att bara gå tillbaka och börja plugga igen. Ägna mina dagar 100% till att skapa saker. Nu säger jag inte att jag hatar att jobba, för det gör jag inte. Jag trivs hur bra som helst på mitt assistentjobb, men i kombo med telefonjobb blir det mycket. Rita, rita, rita. Vilket jag inte gjort tillräckligt på sistone heller, eftersom jag inte ätit ordentligt (läs: pank så det sjunger om det) och all energi jag faktiskt haft har gått till mina dayjobs. Storyboardat. Det har jag orkat. Varför ringer jag inte mina päron och berättar och tigger om pengar/hjälp? Kalla det stolthet, eller whatever, men det är ju inte första gången man gjort så heller och ärligt talat, de har inte så mycket de heller. Jag måste ju bli vuxen nån jävla gång och kan ungarna i 3e världen leva på enbart ris/ett mål om dagen så kan nog jag det med. Jag har gjort det ett bra tag nu och 2 dar till är helt klart doable, jag har inte fått skörbjugg än. Fast, jag skulle ha fått lön idag med, MEN icket. Naturligtvis blir jag putt.Telefonjobbet has to go. Det är för mycket tid som går in på för lite utdelning och ja, när man inte ens gör det för pengarna, vilken jävla motivation ska man hitta då? Att man gör sveriges män en tjänst? Att de inte skulle klara dagen utan mig? Pyttsan! De väljer bara en annan tjej att prata knulla med. Så enkelt är det. Jag är så trött. Fysiskt, psykiskt. Trött så det sprutar ut ur öronen på mig. Jag har migrän och ont i magen. Jag gnäller och tar ut det på ALLT som kommer i min väg. Och nu tar jag ut det här. Förlåt. Den som sa att pengar inte kan köpa lycka har aldrig levt på enbart ris/pasta i två veckor.

Förnekelse

Stéphane tog ingen medalj. Whatevah. Nästa år, chérie. Då sätter du den där trippel axeln och kniper guldet, yeah? Så rider vi ner i solnedgången tillsammans på två vita stolta märrar och lever lyckligt i Schweiz i alla våra dagar, med våra klockor och choklad. Et beacoup de sexe.

Och du Joubert. Sluta gnälla, tråkmåns. Du ska tacka gudarna att du fick medalj över huvud taget.

The Maple Leaf Forever

För att råda bot på THskriverierna tänkte jag nu prata om band jag faktiskt lyssnar på och en gemensam nämnare för dem, nämligen Kanada.

Jag fördrar manliga sångare, av någon anledning jag inte kan förklara men, de få kvinnliga artister som huserar i min iPod är till 80% kopplade till Kanada; Metric, Dragonette, Tegan and Sara osv. Sen finns ju Arcade Fire, Broken Social Scene och naturligtvis Sum 41. Nej, stryk det sista. Jag ljög där... MEN de är från Kanada!:D...Upptäckte just hurpass orelevant den här posten är, som att det skulle vara nåt särskilt. Om man hade ersatt Kanada med USA hade det varit free for all att kalla mig teh stupid, vilket ni iofs får göra ändå, men det är så lätt att man glömmer bort USAs siamesiska tvilling. Det är ju faktiskt jävligt bra musik.

orchidpussy pappa

Jag vet att jag dillar om sökord som en dåre, men jag har ett beroende, okej? Jag blir lätt beroende av grejer men jag försöker åtgärda det. Hursomhelst, topp 3 i min sökordslista:
orchidpussy
teckna tokio hotel[det tragiska är att jag gick om de här sökorden med mitt eget nick bara i förrgår] och
orchidpussy pappa
Vadan detta intresse av min pappa!? Jag blir seriöst kocko av att tänka på vem det är som vill nåt med min käre far. Så, speciellt för dig/er som vill veta mer om min pappa kommer här funfacts om honom, mycket nöje!

Han fyllde 50 förra veckan. Starkt jobbat, farsan! • Lördagmornar klockan 10 är heliga, då löser han Melodikrysset och det är inte ovanligt av att mina pojkvänner (nuvarande och dåvarande) vaknat på lördagmorgonen av att jag svarar i telefonen, är tyst en stund för att sen säga 'Marit Bergman', 'Sting' eller 'Alcazar' och sen lägger på. Då har pappa ringt upp, hållt telefonen mot radion och frågat vem det är som sjunger • På en finlandsfärja fick farsan en gång höra att han såg ut som Tom Cruise, något han fortfarande lever på, trots att han ser mer ut som Charlie Sheen i 2½ män • Han har en förkärlek för korpulenta kvinnor med fylliga rövar, Dawn French är ett bra exempel på en sådan • Han samlar på prylar från 50-talet • Han brukar popquizza mig lite då och då på vilka Bondfilmer Shirley Bassey sjungt ledmotivet till (Moonraker, Octopussy & Diamonds are forever- en av de få saker jag skulle kunna svara på direkt om du väcker mig) • Han, liksom jag, är frukstansvärt klumpig och har tusen ärr och alltid någon större sårskorpa • På ett av sina gymnasiefoton sitter han längst fram, men en svart kam under näsan och högerhanden rest. Inte något att vara stolt över, men att farsan imiterade Hitler på skolfotot säger ju att han är en ganska kul prick iallafall • Han äger och spelar på en Fender Stratocaster, men kan inga noter utan kör på gehör. Han är grym på Apache av The Shadows • Han lever efter regeln 'Bra musik ska avnjutas på så hög volym som möjligt'

Sådär. Nu. Please leave my daddy aloooone!

Keep it in the Zoo!

Jag har en arbetsskada, en grov sådan och den är inte rolig. Jag skulle kunna ursäkta de som söker på
• djurporr
• hundsex
• hundsex, film
• djur porr hot sexy
• porr hund fitta
• schäfer slickar fitta bilder
i mitt huvud med en massa grejer; hundsex tex, kan ju vara personer som ska till att avla sina hundar eller... Nej! Jag KAN inte det! För jag har pratat med er i telefonen, jag vet att ni finner människor som har sex med djur otroligt fascinerande och ni letar efter all djurporr ni kan hitta till er bästa kapacitet, dvs genom Google. Och varje dag är det någon som söker i zoofili-kategorin. Varje dag.

Och ja, fascinationer är det inget fel med. Fascineras på. Men samtidigt, trots att tidelag/homosexualitet [för de låg under samma kategori] varit lagligt i sverige sen 1944, så kan jag på moralisk basis inte finna nån ursäkt för er önskan att vilja ha sex med djur. Jag kan inte låta bli att tänka på djuren eller på de porraktriser som utsätter/utsätts för det.

I mitt huvud återspelas scenen från Linda Lovelaces självbiografi Skärseld, där hon berättar om hur hon under pistolhot tvingas medverka i Dog 1 [ä.k.s Linda & German Shepherd, Dog-A-Rama och Dog Fucker] och hur illa hon mådde av det. Sen återspelas scenen i samma bok, där hon nu är i the Playboy Mansion och Hef förväntar sig att få se henne i en live-favorit i repris, men den luttrade Linda har lärt sig att med små justeringar i kroppsspråket kan man bortmana hunden.

Efter x antal djurrelaterade samtal på jobbet, då jag var färsk och inte visste hur jag skulle säga nej blir jag nu lite arg när jag ser dessa sökord. Jag blir arg i efterhand på de kunder som när jag försökte komma runt ämnet, trots att de märkte det, inte ville lyssna utan ville prata woman on dog och projicerar min ilska på möjligtvis helt oskyldiga googlare, men det betvivlar jag. För det är oftast hundsex det rör sig om. Now, jag är ingen PETA-aktivist, vegetarian eller dyl men i mitt huvud jämställs tidelag med pedofili. Hunden/djuret finner sannolikt ingen njutning i att ha sex med en människa. Djuret gör vad den tränats till. Porraktrisen gör sitt jobb och hennes arbetshistoria vill jag helst inte tänka på, men jag hoppas att hon får betalt fett med cash.

Sex med djur är bara straffbart när djuret bevisligen tagit skada, förmodligen fysiskt, eftersom det då faller ner i djurplågeri-kategorin. Det känns fan inte kosher.

φ = 1.6180339887 [La divina proportione]

Bergsman said...
Det som stör mig är att han är en "kändis". Om du hade skrivit om den trådsmala killen på ICA hade jag inte brytt mig alls.

Skrivet ang min fanart på Tokio Hotels sångare, Bill Kaulitz. Varpå jag svarade

Elin J said...
Så man får inte teckna "kända" människor? Konstigt resonemang. Orsaken, tror jag, till att folk blir kända/igenkända över huvud taget är att de har ett utseende som går hem hos många. Skönhet är inget subjektivt, det finns drag som går hem hos en stor procent av hela jordens befolkning och jag tänker då fan inte be om ursäkt för att jag uppskattar att teckna något som jag tycker är vackert.

Jag tänkte skriva lite närmare om det här med matematisk skönhet, eftersom jag finner det otroligt fascinerande. Det finns alltså en formel för skönhet. En formel så går att applicera i naturen, på ansikten och i konst, som i vardagligt tal kallas Det Gyllene Snittet, Phi eller φ och är det förhållande som erhålls när en sträcka delas i en längre del a och en kortare del b så hela sträckan a+b förhåller sig till a som a förhåller sig till b. Eller såhär:Vilket vad var jag syftade på, men inte orkade utveckla i mitt svar till Bergsman, här. Som tecknare är detta naturligtvis väldigt behändig kunskap, något som man upptäckte främst under renässansen. Da Vincis Vitruvian Man är ett tydligt exempel på det. Jag tog mig friheten att applicera det gyllene snittet, med mallen överst på 4 kändisar som jag själv anser vara jävligt fine och jag inkluderade Tokio Hotels sångare. Resultatet blev såhär [klicka för större]

På Angelina Jolie passade mallen baserad på det gyllene snittet perfekt. Nästan så jag blev mörkrädd. För den tyske sångaren gick det lite sämre, trots att ögon, näsa mun och panna passade in är hans ansikte lite för smalt. Iofs är ju snubben bara 18 och har inte riktigt växt klart, så jag tycker att vi ger honom ett par år. Jude Law fick samma resultat, någorlunda fit i ansiktets mitt, men för avlångt ansikte. Och på Natalie Portman blev resultatet samma som hos Angelina. Lite sanslöst egentligen, att människor som ser så olika ut egentligen har samma grund för sin skönhet.

Jag hatar matte och har aldrig orkat intressera mig för det, men det här är jävligt spännande! Och nu fick jag dessutom känna mig lite smart såhär på morgonkvisten, vilket alltid är underbart. Vill ni läsa mer om det gyllene snittet kan ni gå till Wikipedia. Men är ni inte sugna på läsning gjorde BBC tillsammans med John Cleese en dokumentär om det här, i dokumentären The Human Face, som finns att se i sex delar på YouTube. Del 1, 2, 3, 4, 5 och 6. Och även om ni gillar att läsa tycker jag ändå att ni ska se dokumentären, för den är grym. BBC kan man alltid lita på.

P.S. Jag bloggar på tok för mycket om Tokio Hotel. Jag har ju aldrig bloggat om band jag faktiskt lyssnar frekvent på, typ Queen, Muse, Prodigy, Artcic Monkeys eller ja, de 100 andra banden som finns i min iPod. Fast, deras sångare är ju iofs inte lika snygga.

Jusstja! Världsmästerskapen i konståkning!

Som av ett under hoppas jag att jag hittar en femhundring på gatan de närmaste dagarna så jag kan se herrarnas final, live på Scandinavium, för att få se min storfavorit Stephane Lambiel. Har älskat hans isdans i säkert 5 år nu och jag hoppas naturligtvis på vinst. Annars får jag väl nöja mig med att titta på hans bedårande piruetter på tv. Inte samma sak, men... Grejen är den att jag jobbar jättenära Scandinavium, så jag hoppas att jag kanske springer på honom, ändå. Som av en slump.

Ärligt talat så bryr jag mig inte om hur det går för Berntsson och Schulteiss, eftersom jag bara brytt mig om Lambiel, Pluschenko [som var den som tände min kärlek till sporten] och Joubert de senaste åren. Och lokalpatriotisk har jag aldrig varit. GO SWITZERLAND:D! Ja, i filmen ovan får man se Lambiels lång program, från EM i Zagreb, där han kom tvåa.

"Jag pratar engelska flytande."

En mening som säkert 80% av sveriges befolkning skulle kunna skriva i sitt CV, men hur sann är egentligen den meningen egentligen? Svenskar är över lag förbannat bra på engelska, och jag tror att vi måste tacka det faktum att vi inte dubbar utlänsk film för det, men kan vi verkligen prata engelskan [det är ju det vi får lära oss i skolan och till högsta grad det vi får höra på TV/bio] flytande?

Jag anser mig själv relativt flytande i engelska, eftersom jag sällan/aldrig behöver översätta den engelska mening jag vill ha sagd till svenska först, eftersom det faller sig naturligast. Mitt svenska resp engelska ordförråd är ungefär lika stort och när det kommer till att hitta inte så vardagliga enegelska ord, som är vanligare att kunna på svenska som...ja, läktare till exempel!

Hur många som talar engelska "flytande" skulle kunna säga det engelska ordet för läktare utan att blinka? Jag vill inbilla mig att det förmodligen inte är så många. Och visst, vi svenska har dessutom hyfsat uttal, även om den oftast är på amerikanska eller den hemska svengelska dialekten [som oftast är starkast hos stockholmare av nån anledning som jag inte förstår...] Min syrra, som utbildar sig till engelskalärare, brukar mobba mig för att min engelska brytning ligger åt just det engelska hållet, så där hon säger banäääna säger jag banaa[r]naa. Vilket jag personligen tycker låter bättre.

EDIT:
I min favoritfunktion på Google, nämligen sökord, hittar man många exempel på horribel svengelska. Vad sägs om
• Teen bebis
• Sexy fötter
• Syster and brother sexy

Våga vara lite alldaglig också

När man lever i en tid där att vara tråkig är den åttonde dödsynden, där man ska vara snygg, smart, förbannat kreativ och att tillåta sig drömma om något så trivialt som att bli sjuksköterska när man blir stor uppfattas som ett så stort nerköp att allt som är lite udda plötsligt blir något som är värt att uppmärksamma. Och alla inbillar vi oss att vi är someone special, whoa. Alla ska blogga idag, och bloggar man inte ska man ha en hemsida. För att vi är ju så jävla intressanta hela bunten. Har man varken blogg eller hemsida ska man ha sociala kompetenser så det sjunger om det.

För man ska vara allt. Man ska ha varit överallt och vem har tid att tvätta egentligen? Och så ska man vara modeintresserad och snygg. När jag var yngre var att vara "egen" nånting man såg ner på. Något som det pratades bakom ryggen på. Men nu, som en up and coming twentysomething är det något attraktivt. Man ska skilja sig från mängden, nischa sig - vara unik. Det är inte lite press man har på sig. Tidningen jag skrev en krönika för ville att jag skulle berätta om Hur vågar jag vara egen? Jag försökte undvika att skriva om det, eftersom jag i grund och botten inte ser mig själv som särskilt egen, faktiskt.

Såklart är jag egen i ordets rätta bemärkelse, dvs, ingen äger mig. Men egen? Njae. Jag skulle vilja säga att jag är produkten av min generation, att jag i stora drag är en ganska normal 23-åring med tämligen normala intressen. Mina jobb är lite egna, det kan erkännas. Serietecknare och telefonsexförsäljerska hör inte till normen direkt, men de är också produkter av en serie tillfälligheter som utspelat sig under min uppväxt. Jag gillar att teckna och har någorlunda talang, beslutade mig för att satsa och nu är jag serietecknare. Jag var arbetslös och behövde jobb fort som fan; Hej telefonsexjobb! Oftast behöver det inte vara svårare än så och inte heller mer speciellt.

Okej att jag har ovanliga jobb, men resten av mig är ganska jävla alldaglig. När jag sitter med telefonen i handen och guidar Mr X genom upphetsningens olika stadier gör jag helt vanliga grejer: sorterar tvätt, skriver tyst med en polare på msn, dammtorkar, betalar räkningar, läser serier/tidningar, väntar på att kaffet ska brygga klart och planerar vad jag ska äta till middag. Eller tecknar, men eftersom det också hör till den ovanliga kategorin räknar jag inte med det.

Jag är en en vacker och genomklok och lagom tjock brud i sina bästa år som har dåliga hårdagar, gillar att rensa ogräs och inte alls är så jävla egen som jag skulle vilja vara. Men vet ni? Det är faktiskt inte så jävla illa.

bög -en, -ar [bøːg]

This is why I'm bög:
• Mats Strandberg/ Rickard Engfors/ Stephen Fry/ Ian Mckellen/ Oscar Wilde
• Skor som ser ut att höra hemma på strippklubb/bordell
• Glittersmink [ tillsammans med mottot "More is more" ]
• Tom of Finland
• Top Model

Äh, vem försöker jag lura? Jag gillar ju varken att få den i rumpan eller spandex. Tänk om man fick vara the only gay in the village, bara för en dag. Ack, mina drömmar äro för evigt krossade.

"Det är som att Live trace for till helvetet och kröp tillbaka genom avloppet"

Såg en annons för denna styggelse till t-shirtsajt på Facebook och tänkte att Nej, nu är det kokta fläsket tamejfan stekt! Har folk verkligen såhär dålig smak? Bilden till vänster är hämtad därifrån och är designad av en viss Graf. Vem hn är vet jag inte, men jag gillar henom inte. Inte deras andra designers heller, för den delen.

Nu vet jag att jag är jävig, iom att M designar t-tryck och är i startgroparna för att lansera t-företag, men en viss smak har jag ändå och jag bara undrar när folk ska lära sig att en ordvits inte gör ett bra tryck? Eller som i 99% av fallen hos BeastWear; att man bara tagit ett foto - pillat med kontrasterna i Photoshop - importerat till Illustrator och valt det mycket behändiga verktyget Live Trace för att enkelt vektorisera bilden. Jag använder själv Live Trace hela tiden, men skillnaden blir knapp och jag använder den mest för att snabbt rengöra original i datorn.

Det värsta är mina egna fördomar om folk som faktiskt köper t-tröjor av det här slaget. Min bästa vän dejtade en kille som hade den här vedervärdiga smaken. Han var fordonare, lagomt dum i huvudet och skrattade sådär med hela huvudet/hals/munnen såg ut att äta upp hans ansikte. Jag tänker kopiösa mängder snus, ordvitsar, taskig kvinnosyn, vardagsrasism och hembränt med en praktisk gymnasieutbildning i ryggen. And ugly shoes to match.

FAST. Det finns ju ett kryphål i t-shirtdjungeln, om man ponerar att man på någon nivå attraheras av den här sortens humor/estetik. Man använder sina jedi mindtricks på nån polare, får henom att köpa tishan åt dig, och sedan, om du är tillräckligt cool och har lagoma doser självdistans - bära plagget under föreskriften att det är ironiskt. Det är en svår konst, en som jag inte bemästrat själv än, men kombinationen kan bli förvånansvärt lyckad. Faktiskt.

Randomart # eleventyseven

Pastiche på min gamle klasskompis Joel Thorns Just one kiss. Det är en av mina favoritbilder evah, och all cred går till honom. Förlåt Joel, jag var tvungen. Kollade min deviantart för första gången på 1000 år och blev superinspirerad. Kunde inte hjälpas. Hans är naturligtvis hundra gånger bättre, och vill ni se mer av Joels grejer föreslår jag att ni går hit. Öh, jajusste. Det ska föreställa mig och M, naturligtvis.

Jag måste blogga om de här ämnena.

Och då blir det fakta om nice som i najs. Inte som den franska staden. Men viktigast att blogga om är ju naturligtvis #51.

3 snabba: Blondinbella™, hunden och PDFer.

Gårdagens Debatt feat. Blondinbella™, Ebba von Sydow och Maria Wetterstrand sågs av mig, eftersom jag har en pervers fascination vid fenomenet Blondinbella™. Debatten var ju ett skämt, i grund och botten och även om det var dåligt av fröken von Sydow att inte hålla sig från skratt under spektaklet förstår jag henne. Debatten gick inte att ta på allvar, dels för att man fokuserade på Blondinbella™ som roten till allt ont [köphets, dåligt självförtroende osv]. Den enda som gick därifrån med huvudet högt var etikvetaren Heberlein och möjligen Wetterstrand, som också verkade uppfatta det hela som tjoller, men ansträngde sig ändå och försökte få upp diskussionen på en rimlig nivå, istället för att beskylla skyltdockorna, [läs: Blondinbella™ och von Sydow. Well done, Tobias Persson, din poäng gick verkligen fram där. Inte.] och på så sätt lilla och fördumma 90% av Sveriges tonårstjejer för sina intressen. Mer om detta senare.

Min krönika har kommit ett steg närmare tryck, tillsammans med div bilder, ska skicka in dem till tidningen alldeles strax i PDF-format. Det kanske bara är jag, men M håller med, vad är grejen med tidskrifter och synen på PDF som det ultimata formatet? Det skulle förmodligen skulle gå lika bra att skicka iväg en högupplöst .png, eller rena photoshopfiler, för jag antar att de flesta använder InDesign these days? Jaja, pdf it is.

Efterbörden av hundens ankomst skötte jag med galghumor och ordvitsar långt in på natten. Jag hade verkligen inte räknat med att bli hundägare nu, det är ju ett stort steg och jag tror jag gjorde jämförelsen "det är som att någon väcker en på morgonen och säger: Jo, jag gjorde dig på smällen i smyg för ett tag sen, och nu under natten gjorde vi ett kejsarsnitt och tog ut ungen. HÄR! Den är din! Lycka till!" och ja, jag är en kattmänniska helt enkelt, trots att jag växt upp med hundar.
- Du är rolig du, säger M.
- Vadårå?
- Du gillar ju hunden, men du beter dig ändå lite trubbigt mot den bara för sakens skull.

Klart jag är lite trubbig, jag har ju principer ändå och tyckte att det var stort nog att flytta ihop. En hund tar steget till en annan level och jag föredrar att ta det piano. Varför stressa när läget är awesome? Men, jag gillar djur jättemycket och när det lilla monstret följer efter mig och lägger sig i knät på mig som att det är universums skönaste plats är det klart att mitt hjärta smälter. Även om den luktar hund och kissar under skrivbordet.

Från zero till Nero

Klockan är 23:45 när jag kommer hem från en öl med Pyyny på Dancin Dingo. Väl i hallen ser jag M med en liten schäfer i soffan.

- Beybe, varför är det en hund i lägenheten?
- Please, love me.
- Beybe, är vi hundvakt? Var är Gustav? Har han lämnat sin hund här?
- Please, love me!
- Ska hunden stanna här? Har vi hund?
- PLEASE LOVE ME!
- Har vi hund?

Vi har hund. Han heter Nero. Jag vet inte vad jag ska säga. Detta var en jävla överraskning. Och, inom loppet av 10 minuter efter min hemkomst hann Nero kissa på vardagsrumsmattan och bajsa under skrivbordet. Som tidigare taxinnehavare måste jag säga att schäfrar bajsar mycket mer. Säga vad man vill om M, men förmågan att överraska har han iallafall kvar.

4 A.M

Det är ju helsjukt att man är som mest kreativ klockan fyra på morgonen. Att man ska sköta jobb och tecknande på detta sätt utan att hjärnan tar skada går ju bara inte ihop. Jag blir galen. För, jag har iallafall inte sån tur att jag kan försörja mig uteslutande på mitt tecknande än, så jag nån dag kommer jag att gå sönder, om det fortsätter såhär. Alternativet: Marry rich or die tryin'.

Jag somnade 05:15 imorse. Jag steg upp 06:15. En jävla tur att jag är så trött just nu att jag blir lite dum och inte fattar det själv. Nu ska jag sussa en timme, eller två, om ni ursäktar. Sen sätts det igång igen. Whoppeee!

700 ord sa du?

Jag vill nog säga att det är bäst att jag slutar skriva nu. Bara för att se om något ballt händer. Öh, jo. Det är typ en krönika. Om mig, bloggande och bloggen. Yeah! Mer om detta senare, men ja. Det var naturligtvis svårare än jag trodde. So much för Sex and the Citydrömmen.

Sanningen får man höra från fyllon och min lillebror

Styvmor står och duschar, samtidigt som lillebror är inne i badrummet.
Lillebror: -Mamma, har du en bebis i magen?
Styvmor: Nej, mamma ser bara ut så här.
Lillebror: -Näääee, hahaha, men du MÅSTE ha en bebis i magen!

Message From Oscar Wilde and Patrick The Brewer

Orchidpussy kan tyckas som ett konstigt bloggnamn, och ett ännu konstigare smeknamn. Så varför?

Jo, för att att jag har en liten tendens att kläcka ur mig obsceniteter vid olämpliga tillfällen och dessutom har en faiblesse för att lära utomlandsfolk att göra detsamma. Fast på svenska. Vännen K [kodnamn Carrotcock] och jag gjorde vårt yttersta för att ge vår gemensamme vän D ett så färgglatt svenskt ordförråd att svenskar skulle bli helt till sig i linningen av hans språkkunskaper.

En dag, slank ordet Orkidéfitta ur K. Jag kontrade med "geggveck". D uttalade båda med stor bravur och sen dess fick även jag bära det namnet, som ursprungligen har med Oscar Wilde att göra. Och vem älskar inte Oscar Wilde? Tydligen togs den store författaren och citatmaskinen till en prostituerad när han var i plockningåldern av sin far.
Den prostituerade visade sitt sköte för den unge Wilde, och han ska tydligen ha sagt något i stil med It looked like an orchid. Since then, I don't want anything to do with orchids, or pussys, om händelsen.

Jag tycker om att vara lång, pling plong

Särskilt det där med att inte kunna ta patriarkatet på allvar. Det är det som är det sköna med internet. När man bli lillad. Jag småfnissar alltid förnöjt, för jag vet att det aldrig skulle hända om man stod upp och diskuterade. Att vara lång inger omedelbar respekt. Serien är signerad Sofia Olsson, förresten.

Annika Marklund skriver om vem hon vill vara, och om Lagomtjejen. Jag har också drömt om att få vara en Lagomtjej, men först och främst...att få vara lite kortare. Som Lagomtjejen oftast är, naturligtvis. En såndär behändig tjej som man kan rädda ur brinnande hus eller skeda på ett fullkomligt omhuldande sätt. En tjej som kan bli upplyft på axlarna under konserter, TROTS att hon är vuxen. En tjej som ibland måste stå på tå för att kyssas. Som med gott samvete kan vara sådär sårbar och krypa upp i knät på folk och bara släppa ut allt.

Ibland inbillar jag mig att min längd tvingat mig till att bli lite hårdare än vad jag egentligen skulle vara. Men det är klart, att vara lång har ju sina fördelar det med. Jag behöver oftast inte nån som lyfter upp mig på konserter t ex, jag ser bra ändå. Och eh...Ja, det där med omedelbar respekt. Sen att man måste respektera folk PÅ GRUND AV längden är ju en annan femma. På bio sjunker jag ihop extra mycket t ex. Eller i stora folksamlingar, när oompaloompafolk står bakanför och vill se, men kan inte för att man är för lång. Då skäms jag lite. Att flygplanssäten, tågsäten, buss eller spårvagnssäten inte är byggda för min sort är ett jävla helvete. Att modeindustrin, som ironiskt nog skyltar sina verk på kvinnor av min sort inte gör resten av kollektionen så den ska passa oss vardagslånga tjejer är löjeväckande.

Jag vill inte påstå att jag har komplex, för det har jag inte. Har man varit ett huvud längre än alla sina jämåriga sen mellanstadiet lär man sig komma över det. Och jag gillar att jag får epitet som amazon eller modell tillämpade på mig. Men bara nån gång, skulle jag vilja känna mig sådär jävla lagom. En meter och 70 centimeter typ. Det var över tio år sen jag var så kort. Bara för en dag slippa se ner på folk [och bara i dess fysiska mening, då] och krama någon utan att mina bröst sticker in i ögonen på dem. Det vore så jävla soft, bara.

Värdelös dröm

Jag drömde inatt att någon hade kommenterat inlägget nedan, anonymt förstås och skrivit: "Jamenslutaförfantjollerblogganånjävlagång. Det är ju bara trams du skriver." Och jag bara svarade " Well...DUH!" För jag vet ju att det är så.

EDIT: Hoho, såg just att nån googlat hit sig med sökorden "vidriga bilder på levern". Och "orchidpussy pappa". 3 gånger. Now, that's just freaky.

Life is really sexy when you're covered in fur

M: - I love you, my beautiful mate!
Jag: - I love you too, my beautiful PRImate!

Höhö. I made a funny. Till saken hör att jag brukar kalla M för "Mr Monkeyman" eller bara "Monkey". Om Martin Kellerman hade polat med M skulle han definitivt teckna honom som en apa. Det är jag bombsäker på. Han kallar mig för "Donkey", så det är inte bara jag som ger min älskade animala smeknamn. Och ja, konstigt nog pratar vi engelska med varandra kanske 70% av tiden. Ofta med afroamerikansk brytning. Varför? För att vi kan och det är roligt.

Mirrors on the wall, mirrors on the ceiling. Mirrors on the floor, mirrors are appealing:D

Självporträtt är inte det enklaste. Man kan antingen teckna verklighetstroget [snark] ELLER så tecknar man sig som en karikatyr i cartoonform. Jag föredrar det sista, då jag kan teckna mig smalare än vad jag egentligen är och snygga till migsjälv lite. Det ska man ju egentligen inte göra.

Som serietecknare är det ju nästan kutym att rita sig själv fulare än vad man är i verkligheten. Johan Wanloo är typ två meter lång, men tecknar sig själv som en långhårig oompaloompa medans min gamle lärare, Johannes Streith, tecknar sitt trådsmala anlete som en svettig köttbulle. Daniel Clowes ser sig själv som rätt menlös, och Lisa Medin tecknar sig själv som ett litet penntroll.

Sin egen feja har man ju alltid nära till. Jag speglar migsjälv 5000 gånger om dagen i snitt och borde känna till mitt ansikte bättre än något annat. Men så är det inte. Jag glömmer alltid bort vilken jävlig näsa jag har, t ex. Den är inte för liten, eller för stor, men jag har ett fett jävla näsben som sabbar när man vill teckna näsor relativt enkelt. Något annat som jag totalignorerar är mina ögon. De är stora och fina, men sluttar lite neråt, så jag ser alltid lite lessen ut. Jag ser migsjälv som en rätt glad jävel, så det stämmer inte alls överens med min självbild och går därför bort. Brösten brukar jag teckna i dess rätta storlek; dvs stl small. Varför ljuga? Små bröst är dessutom ovanliga i serier och jag försöker göra min del. Något annat som jag dock förstorar är mina öron. Jag har supersmå öron i verkligheten och drömmer om att få se ut som en apa.

Sen har vi de där "bristerna" som jag älskar att teckna. Ringar under ögonen och putmagar på kvinnor. Lovely. Det är nog de gamla egyptierna som påverkat mig tror jag.

Ny tid, ny strid

Dags för en ny banner till min serieblogg. Jojo. Satan. Jag tror jag måste pilla med htmlen och skit. Ni får iallafall se den först. Om den är särskilt bra vet jag inte, men något bättre än min förra iallafall.
Cheers!

EDIT: JAG FICK UPP DEN! Helt själv, TROTS att jag är cpdålig på html och M hade varit och pillat där in absurdum, så fick jag bannern att passa! Jag RULAR internet! Ska man fira med en dusch kanske? Jag luktar...intressant, just nu. Jo, intressant är ordet. Med toppnoten "lök", efter att ha tillagat köttfärssås.

Män som gillar barn. Och Jesus.

Naturligtvis är vuxna som utnjyttjar minderåriga fruktansvärt. Det säger sig självt. De få pedofilisamtal jag haft är allt annat än trevliga och strafftiden för sexuellt utnyttjande av minderårig ska vara högt. Men, när jag tittar på Dateline - To Catch A Predator, eller som 5an kallar det; Jakten på nätpedofilerna är det inte de s.k pedofilerna som förargar mig.
Det är Datelines brottsprovokation.

I flera fall tänker männen inte genomföra träffen, men the decoy, i det här fallet NBC och Perverted Justice, som poserar som minderårig pojke/flicka tjatar och tjatar tills "pedofilen" dyker upp i the decoys "hem". Där de möts av herr programledare som läser upp chattutdrag och frågar varför. Varpå de svarar att de minsann inte tänkte göra det, att de är dumma i huvet och att de tror på Gud typ jättemycket.

Internet gör det så mycket enklare för pedofiler idag, och att träffa barn som är nyfikna på sex torde vara busenkelt. Men brottsprovokation får det att krampas i nacken på mig. Tackolov är sverige klokt nog att inse hur fel det är, men det har ändå varit på tapeten att i vissa fall göra undantag. Den dagen, den sorgen. Jag gör det jag kan, nämligen rapportera de pedofilisamtal jag haft till min chef men över min döda kropp att jag skulle börja sänka min yngstas ålder bara för att sätta dit eventuella sexförbrytare.

Istället för att brottsprovocera på det här viset borde man istället ägna sig åt att sätta sig ner, prata med sina barn och få dem att inse riskerna som finns därute på internätet. För läskigt folk finns det gott om och man behöver knappast ta till med sensationsjournalistik och andra oetiska grepp för att förklara det.

Föräldrar som inte gillar sina barn.

Det händer då och då, men inte särskilt ofta, att man kommer över böcker som man skulle kunna skrivit själv. En av de böckerna för mig är Åsa Grennvalls Ett Familjealbum.

"Ett familjealbum handlar mycket om Mari. Men det är inte hon som talar. Historien förs framåt genom att människorna runt henne får berätta om hur de ser på sig själva och på relationen med den dreadlockiga tjejen. Granngubben som tog henne på brösten när hon var 18 år. Mamman som hon inte längre talar med. Den känslomässigt frånvarande pappan. Och så den ordentliga lillasystern Stina som står för motsatsen till allt det mörka hos Mari." /Optimal Press

Det knockade mig hårdare än Mike Tyson. Att jag inte var ensam i situationen med min mamma. Vi har inte haft kontakt sen jag var 16. För att göra en lång och tråkig historia kort sammanfattar jag det såhär;

skilsmässa → föräldrar skaffar nya partners → obstinat tonårsdotter kommer inte överens med sin mors nya partner → modern ignorerar problemet och hoppas på det bästa → tonårsdotter blir deprimerad → moder ber dotter flytta → dotter flyttar ut, fort och sårad → tiden går, dottern sväljer stoltheten och försöker försonas → inget händer → tiden går, dotter försöker försonas → inget händer → 7 år senare, läget är oförändrat.

Hela familjen har naturligtvis blivit indragen på något sätt, allt från morföräldrar till mostrar och ingen lösning har kommit. Det har tärt som fan på mina syskon, och de beskyller mig till stor del för hela situationen. Och självklart har jag del i skulden, det kan jag inte förneka. Jag kan vara förbannat omogen, envis och i de konfrontationer jag sätts i ställer jag mig direkt i översittarposition. Men, till saken hör ju naturligtvis att när det här började var jag sexton och min mor 38. Trots det har det alltid varit jag som sträckt ut handen till försoning, och gång på gång fått kalla handen tillbaka.

Hur det har påverkat mig som person? Jotack, nog har jag haft närhetsproblem och en ständig rädsla för att bli övergiven, men det kommer man över efter åratal av navelskådande. Grejen är den att man aldrig berättar om sånt här. Det känns liksom pinsamt. Min egen mamma gillar mig inte. Hur skulle nån annan kunna gilla mig då, om inte ens den som ska älska mig villkorslöst kan det? Mina systrar tycker att jag gott kan svälja stoltheten en gång till och försöka reparera relationen med min mamma. Jag känner ärligt talat ingen stress i den frågan.

Efter all den här tiden har jag kommit till insikt om så mycket. jag har slutat beskylla min mors pojkvän för att ha försatt mig i den här sitsen. Hans roll är ganska liten i det stora hela. Han har egentligen inte gjort mig något. Att min mamma svikit mig är egentligen summan av kardemumman. Det är det jag har problem med. Att hon tvingar mig till att vara den vuxna i en barn/förälderrelation, att hon inte ens frågar hur det är när jag ringer hem till henne för att få prata med min syster och främst... att hon låtsas som att allting är lugna gatan.

Jag kommer från en liten by. 2000 personer i ett litet samhälle i Västerbotten. Alla känner alla och alla pratar. Jag ser dessutom ut som en karbonkopia av min mamma. Jag har sommarjobbat på samma ställe som hon jobbat, bara en våning bort, med gamla kolleger till henne. Förra sommaren träffade jag en kollega/gammal vän till henne, när jag skulle avlägga kvällsrapport.

- Nejmenhej! Gudndå vad stoooor du har blivit! Bla bla bla, nej, nu ska jag ta över natten för dig så du får gå hem till mamma! Hur är det med henne förresten? Du bor väl där?
- Alltså, nej. Vi har inte haft kontakt på typ sex år.

Om hon vill låtsas som att jag fortfarande är en del av hennes liv är det hennes huvudbry. Att hålla reda på lögnerna och hålla skenet uppe är hennes problem, inte mitt. Jag tänker inte låtsas. Men frågan är, om vi trots allt skulle få till ett möte där vi faktiskt går med på att göra ett försök båda två... hur det skulle gå egentligen? Hur ska vi nånsin kunna fungera som mor/dotter, när vi egentligen inte gillar varandra som personer? Jag fattar att vissa blir stötta av mitt resonemang här, men familjen väljer man inte. Den får man bara. Och om den gör mer skada än nytta, varför ska då skammen av att avsäga sig den vara så stor?

Jag tvingade min familj att läsa Ett Familjealbum. Och alla kände igen sig. Det finns bara kvar en familjemedlem som inte läst den, och det är den det berör mest, ironiskt nog. Kanske skickar jag henne ett ex nån dag. Kanske.

Förklaring känns överflödig

Kenzas föräldrar är syskon. Kenza äter snor. Blondinbella kissar i duschen och bröderna Schulman är veckans Får i Fez. Ord räcker inte till för att beskriva hur ovärdiga dessa sandlådeparasiter är någon sorts form av uppmärksamhet. Jag besökte deras blogg idag, första och enda gången och jag kommer inte återvända. Eller nämna någon av dem igen.

Say "baaaaah".

Alltså, det här med krönikor

På listan över Saker Jag Vill Bli När Jag Blir Stor har det genom åren stått;
• Arkeolog
• Kock
• Krönikör
• Radiopratare
• Serietecknare

Jag brukade ligga där i mitt rum och läsa krönikorna i Veckorevyn och Cosmo, och resonera mig till att: I COULD DO THIS! Slänga ur mig struntprat med vaga moralkakor i slutet om kärlek, ilska och killar/smink/viktnojor. Piece of piss, verkade det som. Och jag kan fortfarande bli så inbilsk när jag läser Metro på morgonvagnen, eller Punkt.se för den delen, där Carolina Gynning spyr ur sig veckans babbel, utan någon egentlig struktur eller punchline.

Visst fan lever Sex and the City-drömmen kvar, där jag ligger på min säng i ett skirt nattlinne, med ena handen på laptopen och andra handen vid munnen, slentrianrökandes en cigg, där jag i voice over återigen säger I couldn't help but wonder... Och M kommer in med mitt kaffe med soyamjölk [vad är dealen med det egentligen? Jag är laktosintolerant, och jag tar låglaktosmjölk any day!] och pussar mig förälskat på pannan, frågar mig vad jag skriver om och jag ler hemlighetsfullt och säger Baby, det får du veta när tidningen kommer ut, silly!

Nu fattar ju jag naturligtvis att verkligheten inte riktigt ligger i närheten av det jag föreställer mig, men drömmen dröjer sig kvar. Kanske för att det är en av sakerna på listan jag inte betat av. Det och arkeolog. Och drömmen sätts i brand när jag tvångsmatas med dåliga krönikor av pseudokändisar eller krönikörer av typen morsor på stan.

Jag väntar fortfarande på erbjudanden. Förgäves antagligen. Men, jag har ju iallafalla er, mina 70-nånting läsare som kommer hit dagligen. Och allvarligt talat, jag är förbannat nöjd med det. Jag modebloggar inte, pratar inte om hur mysiga fruktsallader är eller att du minsann duger som du är utan skriver faktiskt mest för mitt egna kära nöjes skull - och ni gillar det ändå.

Så nu ska jag bara fota en ashäftig byline-bild och låtsas lite till.