I'm not trying to say that I'm smelling of roses

Hade tänkt blogga om det här tidigare, efter att Linna Johansson bloggat jättebra om förebilder, men fick en spark i ändan nu, efter ovanstående incident på Twitter. Inte för att det är en incident, incident - folk vaföljer mig titt som tätt och ibland FÅR jag tom följare pga av mitt något vulgära språkbruk. Jag är fine med båda, tycker man att det är gross så slipper man. Det är det fina med Twitter, no hard feelings.

Men, jag blir ibland konfronterad med mitt bajsbloggande, tramsbloggande osv och jag vill bara klargöra: jag är inte intresserad av att förmedla en bild av mig själv som inte stämmer. Jag är inte perfekt och tänker därför inte framställa mig så. Jag är äcklig, har kiss-och bajshumor och andra helt normala egenskaper. Jag trivs väldigt bra med det. Jag ser inget fel i att visa mina mindre fina sidor, tvärt om kan jag tycka att det behövs i en bloggosfär där perfektion och tillrättalagdhet är det man ser mest. Om man inte pallar med att folk är mänskliga så känner åtminstone jag att det är en follower/bloggläsare jag kan klara mig utan. Är man bara intresserad av mina bilder kan man följa RSS-flödet för dem enbart och slippa stå ut med mitt kön/mitt bajs/mina andra trivialiteter/äckligheter. Det går att sålla om man vill.

Jag har inget behov av att framställa mig som smartare och bättre än vad jag är och jag ser helst att folk gillar mig för hela mig än någon fejkad bild jag väljer att presentera på internet.

Exterminate, Regenerate.

Ok, i förrgår sändes Doctor Who julspecialen (som jag faktiskt måste säga var det den bästa hittills) , så därför tänkte jag lista 16 anledningar till varför DU borde börja kolla på Doctor Who, om du inte gör det redan dvs. Varför 16? För att jag gillar att anstränga mig lite extra*.

1. Doktorn. Du tas med på en resa med en av världens bästa och varierade karaktärer. Han är 900 bast, men slutar ändå aldrig att förvånas eller att bli uppspelt över saker. DET är en jävla bedrift i sig. Att han sen är hypersmart, rapp i käften och vurmar för mänskligheten på ett sätt vi själva sällan gör (inte så konstigt kanske, när han har två hjärtan) gör honom gjord av awesome.
2. Tidsresandet. Det säger sig självt att avsnitten blir mer spännande om möjligheten att dimpa ner var som helst i världshistorien ges.
3. Rymdaspekten. Ja, inte nog med att man kan åka fram och tillbaka i tiden (så länge doktorn inte korsar sin egen tidslinje eller ändrar fixerade tidshändelser) så är hans tidsmaskin även ett rymdskepp. Den sista i sitt slag even.
4. Det är camp. Jävligt camp. Men eftersom de som producerar serien vet det så är det jävligt camp med glimten i ögat.
5. Rasaspekten. I och med att det är brittproducerat får man se färgade personer som porträtteras precis som vem som helst. Inga token black-guys som dör först, utan vanliga personer som inte är vita som är allt från professorer till läkare till rättskämpar till bad guys. OCH blandförhållanden representeras.
6. Det är, helt ärligt, lite läskigt ibland. Mina favoriter; de gråtande änglarna (Med i bl a avsnitten Blink, The Time of Angels & Flesh and Stone) kan inte röra sig som någon ser dem eftersom de är kvantlåsta. Men så fort du vänder ryggen till eller blinkar så - BLAM! De rör vid dig och du skickas tillbaka i tiden. Doktorn sa en gång att de är den enda rasen som dödar en snällt: De skickar bara tillbaka dig i tiden och låter dig leva till döds. Dessutom manifesteras de genom avbildning eller, om någon skulle titta dem i ögonen, så bildas ju en bild av dem i syncentrat, och därigenom får dem makt över en mentalt, tills de växer sig tillräckligt starka för att byta sig ut ur din kropp och döda dig i processen.
7. Titellåten. Den är skum, läskig och helt fantastisk. En av de första elektroniska musikstycken som gjordes för teve och den gjordes av en kvinna. På 60-talet. DET i sig, bara.
8. Doktorn vägrar vapen. Det enda han använder för att ta sig ur jobbiga situationer är en skruvmejsel. Visserligen en sonisk sådan, men den kan inte döda någon.
9. Det är en serie som håller i längden. Eller kan du nämna många andra serier som klarat sig i 50 år?
10. Hans resekamrater. Klart som fan man blir ensam om man är hur gammal som helst, saknar hemplanet och är den sista av sin ras. Klart man tar upp liftare då. Liftare som ofta blir lite kära i en, såklart. Eller en robothund. (Tror det är därför jag gillat Donna Noble bäst, inget kärlekstjafs som kom i vägen. Men nej, jag är inte gjord av sten, jag grät när Doktorn förlorade Rose till ett parallellt universum och jag grät lika mycket när de "fick varandra" senare. Av glädje.)
11. Daleks. Alla behöver en nemesis och Daleks är Doktorns. Universums kackelackor med hybris. De vill döda allt som inte är Dalek och trots att Doktorn tott sig ha utrotat dessa envisa, känslokalla mördarmaskiner så har de en förmåga att dyka upp gång på gång.
12. River Song. Ok. Jag förnekar det inte. Doktorns kompanjoner blir lätt ensidiga i längden. ja, det är lite störigt att de ska gå och bli kära i honom typ jämt och bara rädda honom lagom mycket och att när de slutar resa med honom så är deras liv i princip över. Ett liv utan Doktorn blir aldrig detsamma för ingen man kan någonsin mäta sig med honom. Showen heter Doctor Who och det är han som briljerar. Det är därför det är så jävla skönt med River. River, även om hon romantiserar Doktorn ofta, sätter honom även på plats. Hon är lika smart, lika självständig och, även om hon inte är lika all-round som Doktorn, är bensäker på sin egen förmåga. Och hon kan köra TARDISen och landa henne ljudlöst. Dock är hon inte perfekt. Hon brukar kalla honom för rätt nedlåtande grejer och ärligt talat tycker jag att hennes karaktär är tillräckligt intressant och mäktig för att vara Doktorns jämlike, utan att hon ska behöva hävda sig med lillande uttryck titt som tätt.
13. Skådespelarna. Nog för att Storbrittannien är en ö och utbudet på skådisar är begränsat, men jag tycker det är skitmysigt att man får se stora, brittiska skådespelare i serien (Simon Pegg, Timothy Dalton, Bill Nighy t ex). Jag väntar bara på att få se David Mitchell & Robert Webb dyka upp nån gång. Det lär ju hända.
14. Den lär ungar att det är viktigt att ha the smartz. Doktorn värderar tänkandet högst hos sina kompanjoner (det råkar bara falla sig så att de är snygga kvinnor oftare än inte...ehum.), han är ju i princip vapenvägrare och ser sin hjärna som sitt främsta vapen.
15. Doktorn kan inte dö. Vilket är jäkligt goda nyheter för mig som är ett stort fan av att allt som jag gillar ska vara för evigt.
16. Gästförfattarna. Douglas Adams har skrivit för serien och nu nästa år kommer ett avsnitt signerat Neil Gaiman sändas!

*Detta är en lögn. Jag hade tänkt lista 25 anledningar, men det finns en bra anledning till varför de flesta listor är antingen i topp 5 eller topp 10. Det blir jävligt tjatigt och trögt att komma på grejer efter ett tag. Jag hade även tänkt posta det här inlägget den 25e, men eftersom jag jobbat hela julhelgen var jag, minst sagt, apatrött typ konstant. MEN jag gjorde iaf särskild fanart till inlägget! Som jag visserligen kunde spenderat mer tid på men...mjeh. Man ska vara glad åt det lilla, det får man inte glömma såhär i juletider.

#prataomdet

Ok. Andas. Nu bir det jobbigt personligt.

Hela helgen har jag haft #prataomdet-taggen öppen i min Tweetdeck och det är ett så otroligt fantastiskt initiativ. Jag är jätteglad att folk vill dela med sig och ironiskt nog är jag tacksam över att den får mig att känna mig retroaktivt skamsen. För jag har aldrig blivit utsatt för något som ens skulle kunna påminna om ett övergrepp.

Däremot har jag nog själv gjort mig skyldig till ett par inskränkningar på den andres vilja.
Ansett mig ha rätten till det. Kom igen, bara lite? Tjatat, tafsat och trugat. Och ursäktat det med att han hade ju faktiskt stånd, även om han kroppsspråk tydde på att han nog inte alls var sugen.
Jag har blivit arg på ONS som inte fått upp den, jag blir arg över att jag, trots bättre vetande, går på myten om att killen alltid ska vilja, om och om igen. Tagit det som ett enormt personligt nederlag när de sagt nej. Straffat dem som sagt nej verbalt. Surat, tjurat. Manipulerat mig till sex med den andres dåliga samvete som vapen. Intalat mig att jag bara vet vad jag vill ha och därför SKA ha det. De gånger killens njutning ärligt talat har varit helt irrelevant, så antingen har jag struntat i den eller "tagit hand om den" av ren plikt efter jag kommit. Don't try this at home kids. Det här är inget sätt att bete sig på.
Och även om det har bankat i bakhuvudet så fort jag gjorde det, att det här inte är ok, så har jag borstat bort det. Tryckt undan. Glömt.

#prataomdet har gjort dem smärtfullt påminda igen och fan. Aldrig igen. Aldrig. Det är sjukt att jag inte visat folk jag åtrått så inni norden mer respekt.

Så av alla fantastiska blogginlägg som följt i #prataomdet-vågen har jag relaterat mest till de som många killar skrivit:

Simons "Törs knappt", eller Eriks "Ett slags utnyttjande", t ex. Sen finns otaliga inlägg på Prataomdet.se . Gå dit. Läs Tanjas inlägg om det med, för det är sjukt bra. Eller Gustavs.

You must be a limousine.

Ok, efter att ha sett På Spåret i fredags och typ bara klarat musikfrågorna, där en Prince-låt var med, så fick jag ett ryck idag att lyssna på Prince. För första gången på jä-hävligt länge. Börjar mjukt med Diamonds & Pearls, går vidare till Raspberry Beret, When Doves Cry. Allt är mysigt. Sätter sen på Little Red Corvette och kan inte sluta lyssna. Den är ju så jävla bra! hur kan jag ha glömt den?? Lyssnar och lyssnar (för jag är en sån där sinnessjuk repeat-människa) och sjunger med. Och hajar till när de här orden passerar mina läppar:

"'Cause you had a pocket full of horses,
Trojan and some of them used"

Vafan??? Lyssnar vidare och det slår mig som en käftsmäll att den här låten ju inte alls handlar om en liten, röd bil. Så sjukt att man inte reflekterar över låtar man gillar som ung, så länge de är catchy. De är ju inte första gången. Och jojo, precis som förra gången finns element av slutshaming även här:

I guess I should've known by the way you parked your car sideways
That it wouldn't last
See, you're the kinda person that believes in makin' out once
Love 'em and leave 'em fast
I guess I must be dumb cause you had a pocket full of horses
Trojan and some of them used
But it was Saturday night, I guess that makes it all right
And you say - "What have I got to lose?"

And honey, I say Little Red Corvette
Baby, you're much too fast (Oh)
Little Red Corvette
You need a love that's gonna last

I guess I should've closed my eyes when you drove me to the place
Where your horses run free
Cause I felt a little ill when I saw all the pictures
Of the jockeys that were there before me
Believe it or not, I started to worry
I wondered if I had enough class
But it was Saturday night, I guess that makes it all right
And you say - "Baby, have you got enough gas?"
Oh yeah!

Vilket lördagsscoop! 20 år för sent. Ibland är jag bra trög alltså, eller åtminstone jävligt blåögd. Som jag sa till M när jag kom till insikt: "Det är som att få veta att tomten inte finns!"
M: - Vad förväntade du dig? Det är ju Prince.

Dagens bikt.

Igår outade jag på Twitter att jag, som synes, tycker att 2001 - Ett rymdäventyr är en rätt kass film. Naturligtvis fick jag stå till svars för mitt uttalande direkt, och innan ni dömer mig vill jag säga att den är vacker, stämningsfull, långt före sin tid och bla bla bla obvious statement is obvious... Jag gillar film med handling. Därför ser jag inte vad som är så jäkla bra med 2001. Den handlar inte om något, utan är helt enkelt en konstfilm som folk feltolkat som en vanlig film. (Måste dock tillägga att Hal är bra. Hal är i princip det enda bra i filmen, imo.)

Så jag tänkte fortsätta bikta mig lite, Det var skönt att få vädra. Ok, here goes. Jag har en rätt äcklig ovana, som jag gör utan att tänka på det. Det är som en mild form av Trichotillomani skulle jag gissa. Eller åtminstone liknande. När jag inte tänker på det så "skalar" jag bort mascara från mina ögonfransar med mina naglar. Efter ett par timmar framför datorn brukar vänsterögat vara helt mascarafritt. Och så måste jag göra det på högra för att få jämnvikt. Pretty gross.

Vi avslutar med ännu en filmrelaterad hädelse: Jag hatar David Lynch. Eller, hans filmer då*. De i sin tur får mig att hata honom. Vanliga reaktioner man får när man yppar detta faktum är att jag inte förståååår honom. Och det erkänner jag gärna. Nej, jag fattar fan inte ett skit. Och, det kanske är fel av mig att vilja titta på historier som jag förstår, kan relatera till etc UTAN att behöva läsa babiljarder analyser, bli expert på skaparens bildspråk och symbolik och - att slippa bli dumförklarad just för att jag inte förstår. Jag har svårt att tro att nån jävel egentligen förstår, utan att det snarare är en tolkningsfråga. Tolkningar som jag är för lat för att göra. När jag ser på film vill jag bli underhållen, jag skiter i att Lynch förmodligen blivit kidnappad av aliens at some point och använder bioduken som sin privata terapisession - jag vill bara fly från mitt liv i två timmar och få ta del av någon annans värld istället. En begriplig värld. Det behöver inte vara supertraditionellt berättat ens, jag är inte rådum. Bara någorlunda begripligt. Är det för mycket begärt?

(*Kejrå, första säsongen av Twin Peaks är väl...ok.)

Ska jag köra tre Ave Maria på det, eller gillar ni mig ändå?

Hänt extra

För ett par månader sen tragglade jag med arbetsprover till en reklamutbildning här i Gbg. Tiden gick, jag blev kallad till intervju osv, men eftersom jag var rätt övertygad om att jag inte skulle komma in så höll jag tyst om det här i bloggen. Under intervjun t ex, så frågade de vad som inspirerar mig.
Vad jag borde svarat: "Nittiostalsestetik, serier och science fiction blandat med art noveau, liksom?" Och med en dryg ton tillagt "Ni fattar? Ni fattar".

Vad jag faktiskt svarade: "Öh. Snygga tjejer, typ?"
Vi var klara på 10 minuter. Killen som var inne före mig var där inne i 40 minuter. Jag var inte särskilt positiv efter som mina sociala skillz varierar stort beroende på dagsform. Men igår ringde de och och sa att jag är inne! Börjar måndag nästa vecka redan. Mina förhoppningar är att jag blir AD och får ett riktigt jobb, mina rädslor är att jag kommer bli en reklamarhipster.

Pooper shooter.

M: - Elin, måste jag ta bajssnacket* med dig igen?

*inser att jag bajsade för en stund sen och att det var rätt explosivt, men att jag börjat klämma finnar så jag kollade inte riktigt in förödelsen utan spolade bara*

- Jag tar bort det! Förlåt!
M: - Nej, jag har redan gjort det, men jag fattar fan inte HUR du bajsar! Det hade nästan kommit längst upp på porslinet!
- Du vet... Ibland går det fort! Och så blev jag distraherad av en finne...
M: - Elin...
- Jaaa...
M: - Du är en äcklig kvinna!
- Jag veeet. Ferlåt.


*Vikten av att lämna en ren toastol efter sig.

Day 30 – One last moment

Ni vet, när man blivit ovän med någon och man bett om ursäkt och det verkar som att det är ok mellan er, men så går det ett par veckor och man är den enda som hör av sig och när man talas vid svarar ens trätobroder enstavigt och ger en ingenting tillbaka?

Dagens ögonblick får bli insikten som är konsekvensen av trätobroderns beteende. Ögonblicket när man säger till sig själv att: Nej, vet du vad? Vill hen vara sur så får hen väl vara det då. Tills korna kommer hem om det nu ska vara på det viset. Jag har fan gjort mitt, räcker inte det så kan det lika gärna vara.

Day 29 – Your aspirations

Ojoj. Vilken fråga. Just nu är det typ att ta mig i kragen så jag kommer ur min tecknarsvacka (jag har väl nämnt tidigare att det tydligen finns bara tillräckligt med kreativ energi i vår relation för att hålla en av oss kreativ. Båda samtidigt går inte. M tecknar inte ofta numer, men för ett par dar sen satte han igång med en grej. Och jag sitter och försöker få saker gjorda men inget händer. Det är sjukt, men det är det som händer. Frustreande to teh max. Särskilt när man VILL teckna.)

I övrigt har jag inga direkta mål så (Blondinbella skulle väl slå mig på fingrarna för det) utan vill mest få jobba med något kreativt på heltid, helst på timmar som passar mig men funkar inte det så funkar det inte, då får jag göra't när det bjuds istället. Rita coola grejer for moniez. Typ så.

Day 27 – Your favorite place

Jag har favoritplatser på alla ställen jag varit, men här i Götet är en av favoriterna Brännö. Ms pappa bor där. Bilar är inte tillåtna på ön (det finns en, för handikappade och äldre, men that's it. I övrigt är det flakmoppar och cyklar som gäller.) Den är liten, mysig och man blir avslappnad så fort man stiger av båten. Hade jag haft svinmycket pengar hade jag skaffat hus där. Men det har jag inte, så i nuläget får jag nöja mig med att besöka ön som gäst och njuta av havsluften mer sporadiskt.

Insikt.

Idag kom jag på att jag typ inte använt behå på över två år, förutom en gång i spetember senast, då jag tog på mig en av hänsyn till mina medresenärer på tåget. Inget tissefräs så långt ögat kan nå på SJ inte. Hsh, jävligt skönt att slippa. För, på riktigt, jag lurar ingen - mina bröst är så små att de behöver inget stöd. Utom möjligtvis ett känslomässigt sådant.

Day 28 – Something that you miss

Missförstå mig inte nu, jag älskar M så mycket att jag knappt fattar det själv ibland. Det vi har är det finaste jag varit med om och innehåller hela paketet: attraktion, tillit, intimitet - både känslomässig och fysisk - och en rolig och stimulerande jargong. Jag kan prata med honom om allt och han är ett enormt stöd. Och även om allt det där borde trumfa det mesta så kan jag ändå önska ibland att jag fick bli kär i honom igen.

Jag saknar att vara galet nyförälskad och det känns trist att jag aldrig kan få bli det igen i honom. Det är ett one-time offer. Jo, nog skulle vi kunna göra slut och kanske hitta tillbaka till varandra, men varken jag eller M tror på det konceptet. Bytt är bytt, kommer aldrig igen.

Så ja, jag saknar att vara nyförälskad i M. Ni vet, då man är så kär att man blir lite fysiskt illamående, då man inte kan koncentrera sig, då man håller tillbaka lite för att om man släppte ut allt så skulle man skrämma bort honom. Innan man kysst varandra och kyssen hänger i luften och de där underbara sekunderna INNAN första kyssen. DET saknar jag. Men inte så mycket att jag skulle byta bort det vi har nu för det.

(Ursäkta det känslomässiga kletet. Det blir så ibland.)

____________________________________________________________________
Edit. Men helvete. Jag har ju felpostat. Det skulle ju vara Day 27 – Your favorite place idag. Den får ni imorrn då.

Day 26 – Your fears

Precis som med de saker som gör mig upprörd vore det typ enklare att lista saker jag inte är rädd för. Jag är rädd för det mesta. Om någon jag älskar glömmer höra av sig när de är på väg nånstans är jag övertygad om att de dött (bilolycka, flygplanskrach, freak train accident) och varje gång jag använt min plattång (fastän jag vet att den stänger av sig själv om den står oanvänd) så VET jag att jag då kommer komma hem till en lägenhet som är helt utbränd och att jag kommer hitta hundens kropp, vesuvius-style, som ett utbränt skal på golvet.

När jag är på väg hem är jag inte rädd för att bli våldtagen, utan att bli skjuten i en drive-by. Eller överkörd. Går jag nära ett spårvagnsspår tror jag att jag kommer halka, hamna med huvudet PÅ spåret i fallet och få skallen krossad av en spårvagn. När jag var ny i stan var jag rädd för att bli elektrifierad om jag nuddade spåren med fötterna.

Jag är livrädd att hunden kanske en dag ska bita ett barn eller annan hund illa (så när jag knyter fast honom då jag handlar får han ha munkorg på sig, så folk tror att han är farligare än vad han är och lämnar honom the fuck ifred för folk här nere fattar inte att det kan vara farligt att hälsa på hundar man inte känner) Jag är rädd för att någon ska sno min hund då han är fastbunden utanför affären. Jag är rädd för att drunkna. Jag är rädd för alger, blodiglar stora som flygplan och jättebläckfiskar. Ja, det här var bara ett smakprov.

Livrädd med stil.

Day 25 – A first

Idag gjorde jag en jordnötssås för första gången. Höftade fram en. Blev sjukt gott faktiskt.

Day 24 – Something that makes you cry

Det här.

Day 23 – Something that makes you feel better

Det här.

Day 22 – Something that upsets you

Det vore typ enklare att räkna upp saker som inte gör mig upprörd, ärligt talat. Jag blir arg 114 gånger om dagen på både stora och små saker. Så vi kan dela upp det i kategorier kanske.

I vardagen upprörs jag av: folk som inte plockar upp hundbajs, eller ännu värre - folk som plockar upp hundbajset i en hundbajspåse och slänger det nonchalant i närheten av där hunden bajsat istället för att gå de 60 meter det är till närmsta skräpkorg. Folk som har långa telefonsamtal som inte är nödvändiga när de är i någon annans sällskap. Folk med ljudliga tics på vagnen (hamnade brevid en smackare igår. 25 minuters konsekvent smackande är inte kul.)

På Internet upprörs jag av:Se ovan. Jag rantar i min statusrad så fort jag får såna mejl. Och, som ni ser, svarar jag rätt fittigt på dem med. Jag är en surfitta. Genusnytt och/eller det mesta som opålästa nötter skriver om feminism på nätet, när antifeminister använder aftonbladets Wendela som källor till inlägg där de gör "analyser" på mansföraktet i samhället för att sedan klumpa ihop feminister och kvinnor till en homogen grupp som de sedan spyr hat över.

I min egen tysta neurotiska hjärna upprörs jag av: Mina egna misslyckanden, att ingen raggat på mig sen typ september, att mitt hår växer för långsamt, att jag är totalt obegåvad, tråkig, ful och att jag typ behöver ett visst mått vemod i livet. Kan jag inte bara vara glad nån jävla gång? Nöjd. Stolt. Tillfreds. Nejdå. Så roligt ska vi inte ha det.

"You love me! You really love me!"

Malin gav mig en Beautiful Blogger-award och med det uppmanas man att lista 7 saker om sig själv. Eftersom jag både är smickrad och gillar att prata om triviala detaljer om mig själv så blir det som följer:

1. Jag har en nytt tidsfördriv när jag åker kollektivt. Jag försöker förstå mig på sudoku. Jag brukar lösa Metros korsord för att fördriva tiden på vagnen, men det är snabbt gjort och inte särskilt utmanande, så nu har jag gett mig fan på att lösa sudoku. Jag har supersämst sifffersinne, så det är kämpigt och det tar lång tid men hittills har jag lyckats lösa tre! (har hållt på i två veckor) Så ja. Framsteg.

2. Mitt senaste favoriserade YouTube-klipp är detta:

3. Ett av mina största i-landsproblem just nu är att hitta en mascara som inte börjar smula efter halva dagen om man råkat få ögonskuggsprimer på ögonfransarna. Och den får inte vara vattenfast. Eller testad på djur. Eller vara hutlöst jävla dyr.

4. Just nu sportar jag ett fett sexigt köttsår på min högertumme efter en rivjärnsolycka. Gjorde morotskaka. Jupp. Tha's me. Livin' on the EDGE!

5. Inte nog med köttsåret, mina knän är helt blåslagna efter ett framstupafall i vinterkylan. Eller blå är att överdriva, de är mer bruna nu.

6. Jag tycker själv att jag har oförskämt bra musiksmak för det mesta, men ibland är den lite sämre.

7. Och eftersom jag delat med mig av skämsmusiken kan jag lika gärna ta det ett steg till, med skämskonst. Där såna här bilder hamnar (inte på grund av utförande eller så, mest typen av motiv. Men jag kan inte hjälpa att älska det. Tanken på att få hångla med en ung Snape. Drömmen. Hans innerliga blick! Jesus.)

(klicka här för att komma till upphovspersonen)

Passar på att skicka vidare priset till Micke, Tuggmotstånd, Kalle, Lisa, Like a bad girl should, syrran & Lina.

Day 21 – Another moment

Med tanke på vilken dag det är idag, så tänker jag osökt på några av de längsta ögonblicken i mitt liv; nämligen då man HIV-testat sig och väntar på svar. Jag har testat mig ett par gånger, och jag skämtar inte - alla gångerna har mina provresultat tappats bort. Första gången jag testade mig och resultaten aldrig kom, så gick jag till VC varje dag för att se om de kommit in och efter typ 4 besök hade de förstått att de tappat bort mitt test. Jag gjorde om testet, de skickade in dem på superultrasnabbundersökning och två dagar senare fick jag veta att resultatet var klart och blev inkallad. Varpå sköterskan svarar att det är positivt. Jag bryter ihop och hon ändrar sig snabbt och säger:
"-Nejmen, jag menar att det är positivt, för det är NEGATIVT. Du har inte HIV!"
Hade jag varit vid en annan sinnesstämning hade jag skällt ut henne efter noter, men den känslomässiga karusell jag just klivit av hade gjort mig... jag kunde inte säga nåt. Jag sa typ tack och gick.

En annan gång testade jag mig och de sa att om de inte hört av sig inom två veckor så är man fri från det jag testades för (HIV, Hepatit C och syfilis). Två veckor går. Jag andas ut. På den 15e dagen ringer min telefon.
"-Ja hej, ringer från könsmottagningen. Jag tänkte bara säga att vi har fått dina resultat. Du har inte Hepatit C. Du har inte heller syfilis... Men det fanns visst inte tillräckligt med blod för att kolla HIV så vi ser helst att du kommer hit och gör om provet."
Tankarna rusar och jag blir såklart HELT övertygad om att de visst har mina resultat, de vill bara inte säga att jag har HIV i telefonen. Går dit nästa dag och får träffa sköterskan. Sätter mig nervöst på bristen.
- Ja, det är verkligen underligt att det blev såhär, säger hon.
- Så det här är inte en ursäkt för att få hit mig så du kan säga att jag har HIV, alltså? säger jag.
- Nej, gud nej! Så får vi inte göra!
- För det är inte första gången ett av mina HIV-test har kommit bort.
- Ja, såhär mellan dig och mig, så är det faktiskt inte helt ovanligt.
- Det är ju inte så bra.
- Nej. Inte alls. Särskilt inte när jag själv vet hur nervigt det är att vänta de där två veckorna.
- Jo, minst sagt.

Day 20 – This month

Kommer jag bl a färdigställa skissen ovan till en affisch, göra mitt bästa för att hålla mig borta från alltför mycket julgôtta, peppa för DW-julspecial, mysa ner mig med mitt senaste Preacheralbum, försöka vara så kreativ jag bara kan trots att mina energinivåer står på noll, pumpa så mycket Blur jag kan (såg No distance left to run häromdagen och mina hots för Alex James och Damon Albarn fick sig ett rejält uppsving och vet någon vilket märke det är Graham har på sina bruna bågar så skulle jag bli väldigt tacksam för svar) Ehm. I övrigt. Same old, same old. Eller, ja, egentligen är väl det jag räknat upp inte så förbannat utöver det vanliga heller.

Day 19 – Something you regret

Det finns väldigt många saker jag ångrar. Jag får dåligt samvete för ingenting och allting, t ex hade jag ångest i ett halvår ungefär för att jag shyssjade en kompis när vi var på bio. Men någonstans vet jag ju att det är trams, när jag mår dåligt för sånt. Det är okynnesånger.

De saker jag ångrar PÅ RIKTIGT har jag burit med mig i flera år. Saker jag gjort mot människor, saker jag sagt åt människor. Jag kan vara riktigt otänkt ibland och ibland nästan på gränsen till hänsynslös och skoningslös. Jag har blivit bättre, ju äldre jag blivit och det är något jag aktivt jobbar på. Att vara snäll, hänsynsfull och mindre egoistisk. Mindre impulsiv. Mer konsekvenstänk. Så de saker jag ångrar är grejer jag aktivt påminner mig om, de är mitt straff - så som det borde vara. Ånger ska vara ett straff för sin egen dumdristighet. Och en påminnelse om att man fan inte kan bete sig hur som helst mot folk.

Dagens hjälte.

Tuggmotstånd. Som tappert battlar mobben som kommenterar i Genusnyttsbloggen. Du förtjänar typ Nobelpriset i tålamod. Jag har F5at de få lediga stunder jag haft i helgen för att få läsa dina svar på idiotkommentarerna. Du gör det bra. Keep it up (om du orkar, dvs. Gudarna ska veta att jag hade kastat in handduken för längesen.)

Day 18 – Your favorite birthday

Överlag är jag pissdålig på att fira min födelsedag, men jag ska ju välja en och då tar den här priset. Året var 2007. Jag bodde/pluggade i Sydafrika. Vi åt gott, drack gott (och mycket. Tror en hel flaska Jameson slank ner för den här damens strupe). Var ett intimt litet sällskap med goda vänner som gick ut sen.

Jag hade köpte mig ett par assnygga skor (som hunden åt upp förrförra året =(=(=()
Dessutom, om jag får säga't själv, var jag så snygg att jag nästan förkroppsligade Keira Knightley. Här med den (nästan) lika snygga Ross. Det enda som fattades mig var M. I övrigt var den födelsedagen perfekt.

Day 17 – Your favorite memory

Ursäkta försenat inlägg, men i fredags jobbade jag kväll, för att jobba dag direkt efter. Sen hade vi gäster på lördagkvällen och så har jag jobbat dag idag med. Behövde göra en insättning på sömnkontot is all.

Jag på Fy för Fredrik-fest .

Hursomhelst. Att välja ett favoritminne är för svårt, alldeles för svårt. Så jag tänker utnämna en period i mitt liv som favoritminne, eftersom den perioden genererade så många bra minnen. Mina år i Hofors. Eller som jag brukar beskriva det: serietecknarHogwarts. Två år av möten med underbara vänner, obegränsad tid att teckna på, kalsongtorsdagar, temafester, surrogatpizzapappa, öl, mötet med den kille som jag är rätt säker på är mitt livs stora kärlek och mest götta bara.

Day 16 – Your first kiss

Ok. Jag gick i åttan, hade precis lyckats bli ihop med en skitsöt veg-kille från Umeå. Kristoffer, ett år yngre än mig. Vi hade mötts på ett UNF-läger. Jag tror typ att jag neggade honom till att bli ihop med mig. Jag minns inte riktigt, det var många vänner som fick sköta teknikaliteterna, men jag minns att jag var väldigt spydig mot honom första gången vi träffades. När vi väl sågs höll vi mest hand och tittade blygt på varandra. Jag var asblyg. Han var asblyg. Vi vågade inte vara ensamma, så på vår första riktiga "date" hade jag med mig tre (!) kompisar och han hade med sig två.

Vi gick på bio minns jag, såg någon av de senare Scream-filmerna. Vi höll hand i biomörkret och jag hade hoppats på ett klassiskt gäsp-move (jag var oerfaren och fick min verklighet serverad till mig genom film, ok?) eller åtminstone en liten kyss. Men icke. Jag förblev okysst genom hela filmen. Efter filmen skulle vi ta bussen till Flurkmark till en ur mitt entourages mamma, där vi skulle sova. Jag hade gett upp hoppet och hade väl vant mig lite vid att vara 14 och okysst när vi sa hejdå (fortfarande ingen kyss) och jag tittade lite uppgivet mot busscentralen efter de gått, men insåg att nej, det blir inget. Koncentrerade mig på kön istället. Och då. Då kom han. Kristoffer sprang ut, tog tag i min arm (som på film! For real!) och drog sig till mig och kysste mig! Jätteordentligt! Han var lite kortare förstås, men det var/är oviktigt i sammanhanget. JAG_KYSSTES. Och det var precis så awesome som jag trodde att det skulle vara, fastän våra tänder krockade lite.

Jag träffade Kristoffer igen, här i Göteborg, bara för ett eller två år sen. Det var vid en hållplats vid Brunnsparken och jag stirrade på honom, sådär råstirrade som jag brukar göra när jag tycker mig känna igen någon men är osäker på om det är mitt brytningsfel eller bara ren fantasi. Han kände igen mig iallafall och vi småpratade lite om vad vi gör/gjorde nu/hur vi hamnade i götet. Han är bög nu. Jag kände på mig redan då att det nog barkade iväg åt det hållet. Men den kvällen, den kvällen var han straight. Och han gav mig ett asbra minne för livet.

Day 15 – Your dreams

Om man bortser från basic grejer som att få uppleva utomjordisk kontakt innan jag dör, så får jag väl säga typ helt vanliga, men rätt awesome saker ändå. Typ som att få leva med M så länge vi båda tycker att det är roligt och älskar varandra, att få resa till platser med asgamla, imponerande byggnadsverk, att få ett dayjob där jag får vara kreativ och såklart; att få ligga med David Tennant*.


*Frikort. Reserven är Alan Rickman.

Day 14 – What you wore today

Olika.*

* Kom igen, vi gick ju precis igenom det här. Jag har inga spännande kläder, jag bryr mig inte särskilt mycket om vad jag drar på mig och därför blir det inte bättre än just såhär.

Day 13 – This week

Äta, sova, jobba. Repetera till måndag.*

*Ja, jag kunde ha skrivit glättigt, men jag är pank, grinig och vill bara att det ska vara fredag så jag får lön.

Day 12 – What’s in your bag

En bläckpenna, försvarets lypsyl, läppglans från MUS, tamponger, plånbok, pass (eftersom jag inte orkat förnya mitt leg), mobiltelefon. Oh! Och i ett av de dolda facken hittar jag borrar i 3 olika storlekar. Vadfan gör de där?

Day 11 – Your siblings

Sanna. 24 år. Bor här i Göteborg, bara ett par hållplatser bort från mig (och det gläder mig ngt fruktansvärt att ha henne så nära!). När man var mindre ville man ju liksom inte associeras med sina småsyskon och tyckte att alla som sa att deras syster var deras bästa vän var megatöntar som inte kunde skaffa riktiga vänner, men nu när jag blivit äldre har jag och syrran kommit varandra närmre, vi gillar samma grejer, gillar mat båda två (så jag bjuder över henne på käk lite då och då. Då True Blood gick var det en gång i veckan vi sågs, käkade ihop och glodde på TB.) Nu är träffarna med sporadiska och min tappra syster håller god min medans jag tvingar henne att titta på Doctor Who med mig. Det är mitt lilla projekt just nu, att få henne att älska Doctor Who. Hon är singel, rastlös,konstant ressugen och fruktansvärt rolig.
Reneé. 21 år. Bor i Burträsk med hunden Rasmus. Hon jobbade tidigare med att göra badtunnor men numer är hon mejerist, efter att ha opererats ett par gånger för karpaltunnelsyndrom. Vi har inte lika bra kontakt, hon är ju 5 år yngre så då vi växte upp såg jag henne mest som ett glatt, men jobbigt, litet glin. Hon pratar otroligt bred bondska, har sjukt bra hand med barn och väldigt lätt till skratt.
Alex. Fem år. (Blir sex år om ett par dar bara! Stora killen, liksom!) Bor i Burträsk med far, styvmor och katten Diesel III. Han är min halvbror om vi ska vara tekniska, men det kvittar liksom. Han är så hel som ett syskon kan bli för mig. Otroligt energisk, glad och fett impad av att jag kan rita på min dator. Han är så himla rolig och fin och jag saknar honom jättemycket. Han verkar ska bli en snäll kille. På hans dagis har de en dag då varje unge får bestämma vad alla barnen ska göra. På Alex' dag var hans projekt att baka en tårta som han kunde bjuda de andra barnen på. Det är fint.

Och det kom djur...*

Eftersom jag vet med mig att det kommer bli ett inlägg med många foton i imorrn och eftersom jag postade ett inlägg med ett foto på mig själv idag så känns det som att jag borde balansera upp med en skärmdump. Så att ni som kommer hit för det tecknade inte ska sucka uppgivet varje gång ni klickar er in här (ni kan t.o.m få en liten utzoomsbonus). Jag är så snäll.

*Titeln på johan Jergner Ekerviks magnifika blogg.

Day 10 – What you wore today

Nån båtringad/trekvartärmad historia
Jeans
Fotbollsstrumpor
Helly Hansen-sockar
Och typ 50 gram fett i håret.

Day 09 – Your beliefs

Jag har ju nämnt tidigare att jag är en foliehatt, ett påstående jag inte tänker ta tillbaka. Då inte sagt att jag är helt dum i huvudet och att jag saknar förmågan att tänka logiskt. På många nivåer är jag smärtfullt medveten om att det här är långsökt, fånigt och ibland lite galet - men eftersom det ligger viss magi i att tro på det omöjliga så gillar jag att på en nivå köpa det.

Tanken på utomjordingar som besökt vår planet i antiken, t ex. Idén om en systerplanet som inspirerat gamla religioner och myter. Trots tvivelaktiga källor och att påståendena baseras på vaga teorier at best. Atlantismyten, att det omöjliga på något sätt blivit möjligt, avvikelser. Allt. ALLT det där gör mig glad och får mig att tro på något större än mig själv. Och är det inte det tro handlar om i slutändan? Att finna tröst i en omöjlig tanke.Att handlingen i Stargate kan vara på riktigt. Så awesome.

Day 08 – A moment

I Rom, 2007, med min syster. Högst upp på Spanska Trappan.

För en historiefantast som yours truly var hela vistelsen nästan magisk. Och det fanns många ögonblick då jag var tvungen att stanna upp och bara andas in allt. All historia som fanns i varje vägg man stod i närheten av. Syrran var dock mindre road av min hänförelse och sa upprepade gånger: - Men kan du sluta titta på HUS nångång???

F.ö drar lillasyster tillbaka till Rom idag för en långweekend. Jag tycker det är fruktansvärt okänsligt av henne att dra nu när Harry Potter and the Deathly Hallows äntligen går på bio, eftersom vi lovat varandra att se den ihop. Så jag får vänta tills nästa vecka då hon är tillbaka. Skit.

Day 07 – Your best friend(s)

Elin & Anna

Jag har ju då det enorma privilegiet att inte bara ha en bästa vän, utan två. Donnorna här ovan är bland det käraste jag har, fastän den ena befinner sig i motsatta sidan av landet och den andra på andra sidan världen . Vilhelmina och Melbourne, för att vara exakt. Elin (jag brukar kalla henne för hennes efternamn) lärde jag känna i högstadiet, då vi gick i samma klass och Anna (använder även hennes efternamn vanligtvis) lärde jag känna i gymnasiet, i egenskap av fellow rökare. Och när vi slog ihop våra påsar skapades magi. Samma sorts humor, olika musiksmak (även om den överlappar oftare än inte) och genomgodhet. De är så sjukt snälla och omtänksamma, men även lite fulla i fan. Så även om vi numer bor väldigt långt ifrån varandra vet jag att de här tjejerna har min rygg och när vi ses så är det som att vi aldrig varit ifrån varandra. Jag älskar dem.

Ursäkta röran.

Jag försöker bygga om.

"I want you to get excited about your life!"

- Dr. Phil

Jag irriterar mig på mycket. Stort och smått och vad jag tänker ta upp idag som jag stör mig på kan verka smått, men det är så irriterande att mina mentala tänder börjar gnissla (och ibland gör jag det bokstavligen) nämligen - folk som inte bryr sig. Som är blasé. Obrydda.

Som man inte kan få en reaktion ur hur man än försöker, som inte ser fram emot nåt - kvittar vad det är, kan vara den nya Harry Potter-filmen, en ny ögonskugga de vill ha eller det nya numret av Café - jag bryr mig inte vad du blir exalterad över, så länge du visar glöd för NÅGOT. Om någon kryssar i "ogillar" på något av mina blogginlägg bryr jag mig inte så mycket, man kan inte vara omtyckt jämt - men just när någon kryssar i OBRYDD. Det sticker som nålar i ögonen. Sluta läs för fan då om jag inte engagerar, eller mejla mig med dina klagomål - om du har några dvs - du kanske är för oberörd för att engagera dig. Att vara blasé är inte häftigt. Det är rätt douchigt och brukar ofta sitta ihop med en jävligt trist översittarattityd. Som att man är så jävla häftig att man står över någon annans passion och glädje för att man inte kan se det intressanta i det. Fråga dig själv vad som gör dig så fantastiskt mycket bättre och intressant nästa gång du känner att ögongloberna är på väg att himla, och tänk på vilket effektivt sätt det är att få personen du pratar med att på en sekund känna sig liten. Och tänk på hur schysst det är. En liten uppmaning, bara.

Day 06 – Your day

Vaknar av väckaren 06:00. Trycker på snooze, men stiger ändå upp minuten senare. Sminkar mig, sätter på lite grönt thé, tjatar på M att han måste stiga upp, drar till jobbet. Jobbar. Handlar på vägen hem, hjälper en tant av spårvagnen vid avstigning. Tar ut hunden på en promenad, matar honom när vi kommit hem och testar göra äggmuffins (ägg, fetaost, bacon, grädde) men misslyckas kapitalt när de bullformar jag har hemma vägrar hålla formen (måste jag skaffa metallformar? Blev så grundligt besviken över att äggmuffinplanen misslyckades att det nästan är på gränsen, alltså). Gör istället Ägg-GRATÄNG och en pannacotta som plåster på såren. Sätter på kaffe, äter äggratängen och ägnar mig åt mitt favoritfrunchfördriv: att läsa de nya blogginlägg som finns i min RSS. Bl. a har Julia har skrivit fint om kärlek. Bokar tvättid. Öppnar PS och börjar pilla på den här:

Motiverad skärmdump som är hiskeligt beskuren för att bibehålla en viss mystik.

Tar en eftermiddagslur. Sov dåligt inatt, så jag kompenserar i efterskott. Vaknar. mer PS och kaffe. Går ut med hunden igen. Kramas med M när han kommer hem från jobbet. Mer PS. Kommenterar i Genusnyttsbloggen. Överger övre bild för att okynnesteckna på den här istället:Skypear med Lisa, Stef & Randi i över säkert en timme, tackar för mig när jag blir hungrig, pular i mig lite pannacotta och ser på senaste avsnittet av Gossip Girl.

Day 05 – Your definition of love

Det kan nog vara dumt att försöka definiera kärlek, eftersom den är så föränderlig. Men jag ger det ett försök, iaf ett försök till att definiera romantisk kärlek. Den andra sorten är ett helt annat kapitel.

Det bästa med kärleken är att jag vet, med nästan 100 procents säkerhet att han kommer finnas där för mig, oavsett vad som händer. Oavsett om jag beter mig jävligt dumt åt och gör idiotiska misstag . Att jag alltid kan vända mig till honom, alltid få bra, konstruktiva råd baserat på någon som känner mig på fler nivåer än någon annan fått göra. Och oavsett hur han är, hur han beter sig så vet han att han har samma trygghet i mig. Jag tycker det är fantastiskt häftigt att få uppleva den sortens intimitet som jag har med M. Den här självklarheten. Och även om det är jobbigt så kommer vi jobba på det, för att vi tycker att vi är värda den insatsen. Och all stolthet och prestige får stå åt sidan för det som är viktigt. I övrigt tycker jag nog att Peter Gabriel beskrivit det väldigt bra.

Day 04 – What you ate today

Eftersom jag jobbat helg blir det en lite trist matlista, men here goes:

Frukost: 2 koppar kaffe (jag är för lat för att fixa frukost innan jag drar till jobbet. Jag kör på frunch istället)
Frunch: I sketastor avokado, ett paket bacon och en bit mögelost. Mer kaffe.
Mellanmål: En bit av gårdagens LCHF-pannkaka* med philadelphiaost på. 3 kalla köttbullar. Kaffe.
Middag: Fusk-Gulasch:

500 g köttfärs

En skitstor purjolök
3 röda paprikor
300 g blekselleri
3 dl Creme Fraiche
2 köttbuljongtärningar
6-7 dl vatten
3-4 msk tomatpuré
paprikapulver.

Hacka upp grönskakerna, stek i rikligt med smör, salta peppra.
Stek köttfärsen (salta och peppra den med). Häll i grönsaker och köttfärs i en gryta, släng i resten. Låt småputtra tills grönsakerna är mjuka. och servera med creme fraiche. Superenkelt och LCHF-friendly.

*-Beybe det blir pannkaka till middag!
M: - Yey! Men, bara för säkerhets skull måste jag fråga, är det pannkaka i ugn eller stekpanna, för de två senaste gångerna du sa att det blir pannkaka så var det i ugn och så blev jag secretly disappointed.
- Oh. Ja, det blir i ugn.
M:- Figures. Men bara så du vet så heter det ugnspannkaka.
- I Norrland heter det bara pannkaka. Vad du vill ha är plättar. Lär dig det or deal with it.

Day 03 – Your parents

Ibland glömmer jag att min egen historia är också är mina föräldrars och att det kanske inte alltid är så snällt att hänga ut dem som jag vid tillfälle gjort på internet. Därför censurerar jag mig själv idag, och tar bort inlägget jag skrev om dem först.

Mina föräldrar är människor. Hårt arbetande, kreativa på olika sätt, musikaliskt, bildmässigt och allmänt bra med sina händer. De är bra människor, men inte felfria. Precis som jag och de flesta andra.

Anala nöjen.

Sanna säger:
okej, jag fes nyss i typ 30 sekunder
Elin J säger:
hahahahaha
Sanna säger:
det var sköööönt
men jag borde nog byta trosor
Elin J säger:
blev det en stjärtis?
Sanna säger:
jag vet inte... men chansen är väl relativt stor att någon av sekunderna var en stjärtis, right?
Elin J säger:
det hade du nog känt
Sanna säger:
oh, it ain't oveeeeeeeeerrrrrrrrrrrrrrrrr
phew
now it is
Elin J säger:
bra
Sanna säger:
att fisa är helt klart underskattat
rapa är inte alls lika härligt
men fisa....
mmmm
Elin J säger:
du borde testa analsex
for real
du verkar ju bli glad av anal stimulans
och med mkt glidmedel, ngn du litar på och mycket tid...
you could certainly be an assbandit, young lady
Sanna säger:
i totally saw that comin

Day 02 – Your first love

Jag, Rasmus och exet.

Om man bortser från den enorma kärlek jag hyste för Young Indiana Jones (jag hade en affisch på honom, sittandes på en kamel brevid min säng som jag pussade gonatt) när jag var runt 8-9 år, så är nog min första riktiga kärlek mitt senaste ex; A. Vi blev ihop när jag var 20 år, han var invandrad dataspelsutvecklare från Eskilstuna som pluggade på LTU och jag fick upp ögonen för honom när jag följde med Acke på en robotbrottningsuppvisning. Vi var tillsammans i två år. Det var riktigt nice, han är en superschysst kille och jag kan inte säga något ont om honom. Eller jo! Han har superdålig filmsmak. Han tycker att Tank Girl är en bra film. (BLASFEMIIIII!) Vi har nästan ingen kontakt idag. Jag antar att det är nackdelen på att basera ett förhållande enbart på kärleken till varandra, utan några gemensamma intressen whatsoever. Lite trist.

Day 01 – Introduce yourself

Hittade en bloggämneslista hos Malin, med 30 punkter att blogga om dagligen och eftersom jag lider av lite bloggtorka så kör jag på den med! Dag ett ska man presentera sig själv, så here goes.

Jag är en 26-årig foliehatt (dvs: jag tror på helt bizarra konspirationsteorier, aliens, kryptozoologiska väsen, spöken och annat underbart) från Burträsk i Västerbotten. Jag har inte mycket till liv, även om jag vill få er att tro det eftersom jag så förmätet skaffat en blogg att fläka ut detta (rätt så intetsägande) livet på. Jag har världens bästa pojkvän, the hots för Doctor Who, ett gravt koffeinberoende och ett rätt dåligt spritsinne. Dessutom tecknar jag.

Det avslutar vi med en totalt omotiverad skärmdump på en grej jag pillar på lite då och då, tycker jag. Så får ni höra om min första kärlek imorgon.

Dags att rösta igen!

Om ni vill vara snälla alltså. Varje gång ni röstar får en älva sina vingar! (eller, ja, ni kan bara rösta en gång, men ett par vingar är ju faktiskt mer än tillräckligt och betydligt mer än vad vi vanliga dödliga har)

Burträsk

ser så fint ut att man får lite hemlängtan. Bild snodd från Simone.

Jag är kär i bilden av dig, inte i dig.

En lustig grej hände för ett par dar sen, som jag blev rätt överumplad av, nämligen att en kompis bytte profilbild på facebook, till en där han inte har en tröja på sig. Om till min stora förvåning drabbades jag av (i brist på bättre ord) ett lätt kåtslag. Visserligen hade jag ägglossning och hela det köret, men att se en kompis, som man aldrig varit attraherad tidigare, i det nya ljuset kändes sjukt bizarrt. Jag är van vid att attraktion är omedelbart eller obefintlig. Inte att den kommer upp som en gubbe i lådan. Jag undrar bara om det här är vanligt? Är jag normal?

(bilden ovan är f. ö min nuvarande profilbild på facebook. Superposig och pretto. I don't do spontaneous.)

Det blir inte rätt med en gång, btw.

Jag vet inte om ni fått för er att jag lyckas med bilder på en gång, jag hoppas att jag inte fått det verka så. För det stämmer inte_ALLS. Det är rätt många turer så fort jag gör något, tyvärr. Jag vet inte ens om den blåa versionen är helt rätt, men det visar sig.

Re: Tråkig

Julia bloggar om att vara tråkig och jag kan bara nicka igenkännande. Det känns sanslöst skönt att känna igen sig i såna bloggposter. Jag är en hemmaråtta, jag jobbar ofta helger och fredagkvällar och jag har nått en sådan ålder(?) att jag helt enkelt inte vill slösa bort en hel dag på att vara bakis, då sitter jag hellre hemma i helly-hansen sockor och tecknar istället. Men då det händer att jag kryper ur min dungeon och umgås med folk, så frågar jag mig ofta VARFÖR jag inte gör sånt oftare? Träffar gamla vänner, gör nya bekantskaper och inspireras av dem. För jag blir alltid det. Inspirerad av att umgås med folk.

Don't get me wrong, jag är rätt inspirerad normalt, men att träffa folk ger mig ett nytt driv, nya perspektiv och jag frågar mig konstant varför jag inte gör det oftare. Min syster skämtar om det rätt ofta, att jag inte har några kompisar, så när jag bjöd med henne på Jennys Halloweenfest började hon genast med sin vanliga "Åh! Har du en kompis"-schpiel. Varpå jag svarar
- Jag har kompisar. Jag orkar bara inte umgås med dem så ofta.
Och det är verkligen så. Latheten och bekvämligheten vinner. Men jag ska bli bättre på att umgås, det ska jag. För jag vet ju att det alltid är värt det.

Stranglerfish

Har pillat en del med halftones (det är jobbigt. Som FAEN.) och den här känns nästan klar nu (missade att lite skräp hamnade i håret i den här versionen, men det får fan vara, det finns inte med i orginalet - det här är bara en råkopia). Åtta färger.

Dags för mer tecknat i den här bloggen, tycker jag. Skäms nästan för att jag lagt upp så många camwhore-foton på sistone. Det får jag fan sluta med.

Eyelashes hold little surprise.

They’re underneath you hair, they’re like hair for eyes.
They’re a symbol of femininity
pulling down your eyelids reflexively.

Though they protect you eyesight, from small insects and dust mites.
They’re aesthetically pleasing if they’re long.
If you put on mascara, your eyelashes stretch far-er
then they would if they had nothing on

Eyelashes - Tom Milsom & Alex Day

(De här är nog mina favoriter hittills. Lösögonfransarna då. Låten är också lite småkul.)

Paranoiamaskinen to the rescue!

M: - Jag har skitont i halsen alltså.
- Sådär inte inuti utan som på, fast ändå i halsen. Liksom inte i svalget? *trycker på han hals på olika ställen* Typ här, här, här och här?
M: - Ja, precis! Och sluta trycka, snälla.
- Men då är det ju det där jag hade tidigare i veckan.
M:- Jaha, det visste jag inte.
- Vaddå, minns du inte att jag sa att jag hade ont och att jag blev orolig för att dö i sömnen, för att du sover så djupt och inte skulle märka om jag kvävdes till döds i sömnen?
M: - Nej, när din paranoia-machine sätter igång stänger jag bara av.
- Jag hade typ DÖDSÅNGEST! Snällt. Du kan åtminstone sova lugnt, jag sover ju så lätt att jag skulle märka direkt om du höll på att kvävas till döds. Det borde gå över om 3 dar ungefär. Gonatt.

4*

4 tv-program jag ser
The Walking Dead (började igår!), Criminal Minds, I Anneli (tog slut igår) & skämsserien Vampire Diaries.

4 saker jag gjort idag
Bajsat (FYRA gånger!), handlat, tupplurat, tecknat.

4 saker jag längtar efter
Mer pengar, att V ska börja om, att Peepshow ska börja om, att få längre hår.

4 saker på önskelistan
Säsong 5 av Doctor Who på dävädä, ett snyggt armbandsur, mindre finnar på röven och ett par glasögon som passar mig som en smäck.

4 saker jag avskyr
Folk som tjaskar när de äter/tuggar tuggummi. Folk som väver in orders till sina barn samtidigt som de pratar med någon annan, majoriteten av de som kommenterar i Genusnytt-bloggen och folk som spelar musik i sina jävla mobiler på spårvagnen.

*Snodd från Malin.

Ready, Freddie, Go!

Jag beslutade mig för att genderbenda ordentligt igår och klädde ut mig till ingen annan än den makalöse Freddie Mercury, med syrran Elton John i släptåg. Jag var supertaggad och väl på förberedelsefest hos syrran inser jag att jag glömt mitt gin hemma. Så jag hoppar på vagnen igen, i full regalia, och är den enda på en fullpackad vagn som är utklädd, vilket förvånade mig lite, men anyway, kvällen var ung jag lyckades förvirra en kille rejält ( "Men! Du är ju TJEJ! En riktig tjej!"), jag hämtade ginet och återvände till syrran för att återknyta där vi var. Vi blev klara och när vi skulle dra står det en tjej som förutom sin rosa peruk var klädd alldeles normalt. Hon blir iaf helt till sig när hon ser oss och utbrister
- MEN GUD VAD SKÖNT! JAG TRODDE JAG VAR ENSAM I HELA VÄRLDEN! GUD SÅ PINSAMT!
Ja, verkligen pinsamt med rosa peruk tyckte jag och syrran. Skitpinsamt.

Nästa utklädda person vi stötte på var en slampig älva. Det var allt tills vi faktiskt kom till festen hos Rita snyggt eller dö- Jenny (som för kvällen sportade en fantastisk Medusa-dräkt). Det gjorde mig grundligt besviken! Liksom, en gång om året kan man skita i konventioner (åtminstone jag eftersom jag är en osäker liten skit som inte vill se "ful" ut) och man tar den inte? WHUT? Och, om man är tjej och faktiskt tar den, så väljer man en geddup där man ändå kan se sexig ut? När man kan välja att slippa? Jag fattar inte. Tur att min syster och jag är funtade likadant iallafall.

Sms

Skickat: 25 Oktober kl. 12:34
Till: Uvett

Blir typ en kvart sen! Har mensat ner byxorna!