På tal om saker som stoppas upp i näsan....

Har jag tänkt en del på partytricks. Jag har ett rätt värdelöst trick där jag viker min tunga i 3 eller 4 små kringlor utan att använda något annat än musklerna i tungan samt läppen, men det imponerar sällan. Drömmen vore ju att komma med något i stil med det Audrey gör i Twin Peaks - både erotiskt OCH kräver mad skillz! Vad har ni för partytricks, kära läsare! WOW me!

Ska man stoppa upp den i NÄSAN elleurrr?

Gud-för-ban-nat. Imorse när jag vaknade hittade jag mitt fina stålstift på Ms skrivbord igen. Stålstiftet är det jag tuschar mest med och jag gillar verkligen det jag använder nu, och jag fann det förbryllande att jag då och då hittade mitt weapon of choise på Ms skrivbord och inte mitt eget, men glömde om och om igen att fråga hur det kom sig. En dag fick jag svar, eftersom jag tyckte att linjerna börjat bli grövre och mer oberäkneliga...

M petar sig i NÄSAN med mitt stålstift när han sitter och spelar Company of Heroes/designar mitt i natten. Jag blev skitarg och tyckte att det var värsta dissen mot mitt hantverk. I NÄSAN! W00t!?! Det finns många små samboegenheter som går mig på nerverna med detta är faaaan inte OK. Jag ska ta hans wacom-penna och stoppa upp den i rumpan, får vi se hur tryckkänslig den är efteråt....

On another note så har jag tänkte en del på den där reklamen som går på MTV. För dina privata stunder. Ni vet, det är Jamba som är i farten igen och lockar med Emelie som tvättar bilen, smsa "hot 14" till 32526 eller whatever. Eller Lina som får erotisk massage av sin bästa kompis! Eller Caroline! Anyways, ni vet vilken jag menar. Och varje gång jag ser den tycker jag att den är så förnedrande mot män. Den verkligen pissar på deras intellekt för vi alla vet ju att så fort det börjar rycka i dumspaken är killar till vårt förfogande och får de ett löfte om nakenhet som dessutom involverar klyschor är de för evigt förslavade av sin kuk. De förkrympta små liven, som vill ha lite tröst. Jag blir galen. Allvarligt, varje gång. People of Jamba -ge killarna lite cred, de är smartare än så. Det vill åtminstone jag inbilla mig.

Girl laying down.

En liten bild, ändrad skiss från TWP som jag pillade lite med tidigare. Det var meningen att den skulle bli positiv men eh..well. Så kan det gå... Ville mest kolla att hon funkade tuschad.

Uppdateringsretard

Jag är så jäävla upptagen asså. Nejmenallvarligt, ibland har man bara inte tid att blogga och jag har egentligen inte tid nu heller, men jag satsar på ett aseffektivt blogginlägg, jäh?
Okej, till att börja med:

• Tanjas recension av svenska serier är grym. Det får mig att drömma mig tillbaka till ilskan jag hyste när jag gick på serietecknarskolan i Hofors och bloggade av mig rätt frekvent i min tecknarblogg. Eish, those were the days. Jag tycker fortfarande samma saker och håller verkligen med Tanja [hallå, olika tjocklekar på pennor/stift är inte svåra att komma över, direkt.] men istället för att gnälla om dem i bloggen gnäller jag numera med likasinnade på café Tintin. Mer socialt så. Fast iofs retar det inte upp lika många, tyvärr.

• Häromveckan köpte jag nya jeans [eller fick, pojkvännen betalade] och min röv såg/ser så fantastisk ut att jag funderar på att rymma och gifta mig med den.

• Läste jag Metro för ett par dar sen och satt som en jävla fågelholk på spårvagnen när jag läste om 25-åringen som tyckte att det var okej att våldta en 15-åring som däckat på hans fest för att hon svarat på tilltal. Vilken jävla stjärna.

• Mitt hår tycks styra upp sig av sig själv, jag har gått från Beatle till Hob till något som börjar se respektabelt ut. Såja, nu ska jag skissa som vinden innan jag börjar jobba igen, men i helgen kommer jag blogga! Herå!

Sieg Heil! Nu leker vi hjältar!

Lite för många av mina serietecknarvänner har hoppat på memen där man tecknar sig själv som tonåring vs. nutida form [ Li, Tanja, Stef t ex,] för att jag ska slippa undan och dessutom utmanade Stef mig! Så här kommer jag, tonåringen anno 1998 och jag i nutida form 2008. Och, jag utmanar Maie och Uvett att göra detsamma.
EDIT: Jag frågade min syster om jag avbildat migsjälv någorlunda korrekt och hon svarar:
-Joddå, fast du var uglier.

Yes, I'm her.

Fick en friend request för ett par dar sen på facebook [...] och snubben som ville bli vän med mig var från Skellefteå vilket innebär att jag med största sannolikhet borde känna till honom. MEN, namnet förblev okänt för mig hur hårt jag än tänkte och jag har svårt att minnas namn, så jag skrev ett meddelande tillbaka och frågade hur vi träffat varandra. Som svar får jag att vi inte känner varandra [vilket blev en liten tröst för mitt lilla guldfiskminne] men att vi båda jobbar i samma område, dvs serier och illustration, så ja, vi skulle kunna känna varandra.

Vilket iofs är OK, men, och det förklarade jag för honom också, facebook är en jäkla hemorrojd på internet och jag är så otroligt less på det, så att bli virtuell vän med folk som jag har absolut ingen relation till känns meningslöst. Jag är för att umgås på internet, God knows I am, men iom att mina polare är så förbannat utspridda känner jag att det är prioritet ett att hålla kontakten med dem. Inte främlingar. Nu, dessa okända människor är säkert jätteintressant och skulle kunna lära mig en del, säkert skittrevliga med men, jag vill inte vara din vän på facebook. Vet du vem jag är och ser mig på stan, kom fram och säg hej istället. I won't mind. Jag är rätt snäll egentligen och alltid på på fika och att träffa nytt folk i verkligheten är alltid kul men på internet blir det svårt, för mig iaf. Jag vill ha hela upplevelsen med höjda/sänkta ögonbryn vid samtal, röster som spricker vid upphetsning och konstpauser.

Och jag kände mig bara så jävla dryg när jag tackade nej till killen. Det har verkligen plågat mig, för vi skulle säkert kunna ha känt varandra, men det känns inte riktigt som en tillräckligt bra anledning. Tyvärr. Det finns många coulda/woulda/shoulda's här i livet och de kommer förbli just det. So, until we actually meet kommer svaret bli "ignore".

Oh, ja! Det hade jag ju nästan glömt. För den som är intresserad är jag med i P3 ikväll kl. 18.03 och pratar om mitt telesexande. Stönen är inte mina, jag pallade inte med det. Så det är personerna bakom inslaget som stönat sig blå för min skull och det är jag otroligt tacksam för. Jag säger "liksom" konstant. Dåligt gjort. Och presentationen gjordes då jag höll på att tappa rösten så jag låter lite skum:/

Ensammast i Sverige.

Jag beställde hem Tove Janssons Vem ska trösta Knyttet? för några veckor sen och i mitt kollegieblock hade jag klottrat ett knytt jag med, eftersom Tove Janssons bilder bara är så fina att jag dör lite och börjar fundera om man kanske skulle testa på att göra en barnbok? Sen inser jag att att jag har väldigt kass hand med barn och inser att det nog inte blir något av det. Jag tror klottret på denna hära började i måndags som nån påföljd av den årliga födelsedagsdeppen. Jag blir alltid, utan undantag deprimerad på min födelsedag, men jag försöker hålla humöret uppe ändå.

Men likförbannat kommer den, ångesten, ilskan och tron om att jag är ensammast i hela världen, trots jag vet att det inte är så. Det gör mig förbannad för det hela beror på EN person som inte finns i mitt liv längre, och att det påverkar mig fortfarande är bara löjligt. Men på min födelsedag så blir jag 5 år igen och inbillar mig att min mamma kanske kommer gratta mig i år, trots allt? Kanske har jag varit snäll och bra nog, kanske, kanske, kanske.

Jag blir arg, så arg över att människan inte kan offra de 30 sekunder + x ören som det tar att skicka iväg ett simpelt sms, men inte ens det unnar hon mig. Folk som inte känner mig särskilt bra skickar sms och grattar, men hon som faktiskt satte mig till världen tycks ha raderat dagen hon ur sitt sköte pressade sin förstfödda ur minnet.

Borde jag bli arg och sårad fortfarande? Förnuftet säger Men för fan, skärp dig. Vi har ju bearbetat det här färdigt nu, pucko. Ska du hålla på och gnälla om din mamma tills du dör? Shit happens, get over it. Men 5-åringen står fortfarande kvar där på farstun och väntar.

Jag hade tänkt blogga av mig om det här tidigare, men jag orkar inte gå och vara lessen och jag tycker det är skitjobbigt när jag blir såhärpass personlig, men ibland måste jag bara. Det är inte för att få sympatier från er läsare, faktum är att jag mår lite dåligt över de kommentarer jag får på mina aaaangst-inlägg, för jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. Det finns betydligt trasigare familjer än min egen och det är inte som att det här påverkar mig dagligen. Man biter ihop och går vidare, för man måste. Mina föräldrar är människor och det är något jag lärde mig tidigt, så jag blir föga överraskad när de gör dumma saker, men jag anser mig ändå ha rätten att bli förbannad och sårad av deras handlingar. Om ni fattar?

Dollar, dollar bills, y'all!

Fast det är ju rätt kukigt att dollarn är så låg just nu. Bra om man ska köpa grejer, anus om man ska få betalt. Men vad gör man inte för lite internationella kontakter, eh? I'm everyones whore for cash, det har tillomed hänt att jag tecknat MANGA. Yes, you heard it. Är jag stolt? Nej. Gick det till nåt kul? Förmodligen inte. Men jag fick betalt. So what om en liten bit av min själ dog?

Ja, här är färdiga versionen, hsh. Jag vet inte än HUR man ska kunna få tag på dem, men det lär uppdagas och det verkar som att jag och Chris kommer samarbeta lite till i framtiden. Yes. det är ju som värt.

Serious business

När jag bodde i Skellefteå fikade jag hela tiden. Jag var high priestess of the fika och hade nästan utvecklat det till en sport. Fikasessioner skulle vara i minst två timmar för att vara på riktigt, och i vissa fall kunde fikapartners bytas ut under fikats gång. Jag tror mitt fikarekord ligger på åtta timmars fikande i sträck.

Eftersom jag tränat så länge på att fika är det självklart att jag ser det som en naturlig del i mitt liv, men fikandet har minskat drastiskt när jag bott här i Gbg, mest för att det finns så jävla många fik att välja på och de måste uppfylla mina stränga krav;
• Kaffet, oavsett form, måste vara hyfsat billigt men ändå smaka bra. Helst med gratis påtår och STORA koppar.

• Goda, lättare luncher måste kunna inköpas på kafét in case of the marathonfika.

• Det ska vara atmosfär. Mysigt, alltså och lite infist.

• Kafét måste ha öppet sent, minimum kl. 22.

• Det får inte vara för populärt, det ska ligga lite dolt och bara ha lagom mycket/lite folk.

Jag hade ett par kandidater, jag gillar Pustervik och ett litet gömt kafé på grönsakstorget som jag faktiskt inte vet namnet på, men det ligger brevid Buttericks, men det är ändå nånting som har känts off med dem. Butterickscafét har för lite folk t ex, och på Pustervik hänger bara en sorts folk. Skittråkigt. Men, idag, har jag hittat vad som kommer bli mitt stammisställe. Platsen där jag kommer indoktrinera personalen till att känna till hur jag vill ha mitt kaffe, så jag slipper beställa när jag kommer in. Där jag kommer anstränga mig och vara lite extra charmig och kanske tillomed öppet sympatisk. Min sittplats kommer väljas ut med omsorg, samt ett bord. Stället är ironiskt nog Kafé Tintin. Men det är kanske därför det känns så hemma? Med Tintinmosaik och Tintinkonst överallt, samt bra husmanskost OCH gratis påtår OCH öppet DYGNET RUNT. This will be awesome. The quest is over and I'm home.

Superfreaky!

Barnmördarlåten i förra inlägget var en låt jag inte hade tänkt på på många, många år, men det var något med gårdagen som lockade fram tanken på den. Grejen är den att den är starkt förknippad med en polare som jag tappat kontakten med och saknat som fan genom åren, men mitt sociala handikapp [läs: oförmåga/ovilja/omotivation till att ringa folk och höra hur läget ligger med dem] har jag bara orkat googla på henne ett par gånger.

Hsh, efter många grattissms och grattissamtal och hejåhallå så ringer min hemtelefon. Vilken aldrig ringer, förutom då jag är inloggad på numera uppsagda telesexjobb eller om chefen på uppsagda telesexjobb ringer. Men, den här gången var det inte chefen. Det var polaren som jag förknippar barnaslaktarlåten med! Det var typ 3 år sen sist, och det var så jävla skönt att höra hennes röst. Hon är verkligen en av de roligaste människor jag känner och vi pratade hur länge som helst. Shit, skitglad blev jag. Låter lite som ödet, eller hur? Speciellt när jag berättar för henne om låten och hon börjar skrika och förtäljer att hon, precis som jag, inte lyssnat på den sen vi umgicks sist, men spelade den bara för ett par dar sen och började tänka på mig.

Uhuuuu? Superfreaky! Men kul som fan!

Denial isn't just a river in Egypt.

Jag fyller 24 idag. Yes, trots mina desperata försök till evig ungdom genom div. substanser, barnaoffer och strikt diet är jag alltså tjugofyra jordsnurr gammal nu. Jag hade hellre fyllt 25, eftersom udda siffror låter yngre. Tack till alla som grattat. Nu pratar vi inte mer om det här, va;)?

Oh, på tal om barnaoffer. Vill man bara inte spänna fast en ungjävel på ett stenaltare och sticka kniven i den då man hör den här låten? Om jag nånsin går med i barnamördande sekt kommer den garanterat vara med i min Kill-Kill-Kill/Die-Die-Dieplaylist i iPoden.

Jag och min fat admirer

Jag är inte fet, det vet jag. Jag är inte smal heller, men jag har välsignats med gener där jag behöver anstränga mig väldigt lite för att att hålla mig till normen. Jag har lite mjukare hud på mina ställen och jag trivs helt enkelt. Med och i min kropp, den är schysst. BMIt ligger på en bra nivå och jag äger inte ens en våg. Jag väger mig när jag kommer hem till Burträsk och det är en metod som tycks funka. 1- 2 ggr om året räcker.

Men M, som saknar underhudsfett tycker att MITT fett är väldigt fascinerande. Han kan ligga och sprätta mig i sidan och se hur fettsvallningarna fortsätter röra sig över magen till andra sidan, likt skakad jell-O.
- Kolla! Kolla! säger han exalterat.
- Sluta leka med mitt tjockisfett!

Det går en kvart och M håller på att lägga sin arm om och om igen på min mage.
- Vad GÖR du?
- Men... Det är så mjuuuukt!
- Alltså du är ju typ en fat admirer på riktigt! Kolla nu då! säger jag och börjar knåda mina mjukare delar till något som påminner om ett smileyface och M inser sitt grova övertramp och håller käften OCH labbarna borta från ämnet "Elins fina fett". Jag vet ju att han inte skulle leka med mitt fett eller säga att jag är fet om jag hade varit fet på riktigt. Så det är ju bara lite kul att vi kan..öh, leka tillsammans med fettet på det här viset. Som ett par. När andra par spelar bridge leker vi med tjockisfettet. Completely normal.

I love you, stranger!

Jag älskar er googlande människor, och när jag skrev förra inlägget gick jag samtidigt igenom mina sökord. Ni är bara för söta och en extra shot of love går ut till er som sökt på;

• Ska jag knulla styvmor
• Bild som illustrerar en idiot
• Bögar tycker om att suga kuk och slicka fitta
• Naturliga pattar
• Rök ur fittan
• Suga kuk med läppstift
• Syns att en vänsterhänt har skrivit
• Velociraptor är stark
• Vad hände egentligen år 1965?
• What is I can haz?
• Öm anal

Jag skriver små sagor i huvudet om hur jag tror att ni är, var ni bor och vilka problem ni har. Det är jätteroligt!

Vafaan Google?

Jag som trodde vi var vänner! Fröken självcentrerad var naturligtvis tvungen att prova googles nya översättningstjänst på den här bloggen och eh, som språknazi fick resultatet det att krypa under skinnet på mig. Kan man bli arg på Google? Alltså, jag fattar ju vad som gick snett, men när jag ser mina texter komma ut som ett segment ur Henrik Schyfferts "Got to gillar the svenska killar" vill jag bara kräkas. Dock blev min presentationstext här till vänster väldigt söt på svengelska;

Cartoonist of the darkest Burträsk in northern Sweden are moving to Gothenburg to become famous and drawing tough things for money. Sometimes I write columns, too. I like to talk about migsjälv and then a blog a good thing to have, I have heard. For I am skithäftig, I promise.
contact: inkdummy [at] gmail.com
Öh, yes. I have a serieblogg / portfolio as well, but I post "sämresortns' drawings here. Or heavy, they are not bad, it's just that they have no connection to any particular. So, do you want to check out my randomkonst, please click here.

Språknazismen i mig ställer till det när det kommer till att fortsätta vara omtyckt. En kompis som ursprungligen kommer från Iran som pratar jättebra svenska trots sin sena ankomst till sverige och i princip bara har problem med en och ett drar sig lite för att skriva på svenska i sin blogg, t ex, för jag rättar honom hela tiden, trots att jag själv inte är ngt direkt språkgeni. Jag är bara anal och lite av en besserwisser. När jag pratade med min syrra senast i telefon rättade jag henne 3 gånger under ett samtal på 5 minuter och jag har ett par gånger tagit upp den här lilla egenheten i bloggen, vilket resulterat i ett särskilt sökord som söker översättning. Som kompensation för mina språknazidrag ska ni därför få svar nu, för jag har lite dåligt samvete.Trots att jag innerst inne föraktar att ni inte kan ta de 0.2 sekunderna extra för att vända er till ett online-lexikon, ok?

TIDELAG heter alltså BESTIALITY på engelska.

Harregud! En serie!!!

Fick hem Lisa Ms Medley: Retroaktivität i veckan, och den var så fantastisk att jag var tvungen att göra en hyllningsserie för min vän och tillika grymt begåvade och underbara kollega. Jag har aldrig legat med en synthare förr, men Lisa får mig att misstänka att det är fantastiskt. Hon är verkligen en inspiration och jag är så stolt över henne. Det finns krut i den där lilla, lilla kroppen och hon kommer att gå långt, sanna mina ord. Jag vill ha nästa nummer nu. Det bästa man kan få i svensk small press idag.

Anna-Maria

Min mormor skulle fyllt år idag, om hon levt, dvs. Känns lite pinsamt men jag är osäker på hur gammal hon skulle blivit, jag tror hon var 30:a. Så 78. Hsh så stod vi väldigt nära varandra och jag saknar henne asmycket. Jag hälsade på henne kanske 2-3 gånger i veckan då hon levde och hon var en stor hjälp då mina föräldrar skilde sig. Hon fick cancer i hungefär samma veva, så vi hjälpte varandra. Jag överlevde skilsmässan och hon överlevde sin livmoderscancer.

Hon var en fantastisk kvinna och är en av mina stora förebilder. Hon berättade en massa saker som jag är osäker på att många vet. Hon fick fyra missfall innan min morbror föddes, och han var det fulaste barnet hon nånsin sett, sa hon, om dagen då han föddes, men hon var stolt ändå. Hon gjorde en massa konstiga grejer bara för att vinna en diskussion. Typ ta körkortet när hon var runt 60, bara för att min morfar sa att hon inte skulle klara av det, och aldrig köra bil efter det, eller att hon skilde sig från honom, men ändå delade hus, hem och säng med honom. Hon hade gjort en fantastisk väggmålning på väg ner till källaren, ett sönderbränt landskap i ilskna svarta och orangea toner under ett vredesutbrott hon fått på min morbror. Hon hade en asfin ateljé på andra våningen, fast hon målade sällan då jag växte upp. Men hon var duktig.

När jag var runt 16 märkte hon hur deprimerad jag var och berättade förtroligt om hur hon planerat att ta livet av sig, men gång på gång fick tecken på att hon inte borde göra det. Roliga historier, som är lite för långa för att berätta här. Jag saknar henne så det gör ont ibland. Dagen innan hon dog for jag förbi henne för att jag glömt min pappas jobbnycklar hos henne. jag var stressad eftersom jag skulle med skolbussen och hon bad om en kram, som jag nekade henne eftersom jag hade för bråttom. Morgonen efter dog hon. Jag hade gladeligen missat 1000 bussar för att gå tillbaka och ge henne den där kramen.

När jag fick beskedet gick jag bara sönder. Marken rämnade och jag kunde inte andas. Kunde inte säga något på flera timmar och grät i vad som känns som dagar.

Men att tänka på saker man vill ha ogjort hjälper ingen, så ska jag fokusera på sånt jag förknippar med henne istället. Styrka, ilska och grönsaker. När jag blir äldre ska jag också ha ett växthus där jag odlar gula tomater och ett stort och fint grönsaksland där jag odlar sallad, rädisor, squash, smultron, hallon och potatis. Hon gjorde världens godaste potatissoppa och jag saknar henne av bara helvete. Särskilt idag.

För kawaii?

Den är ju liksom tydlig. Alla nödvändiga element finns med och den är clean. Och eh, ja. Råsa, men det får inte ni se. Ni får überspeedatfärglagt i massa färger bara för att jag kan. Jag vetne. Det är ju liksom M som är snillet när det kommer till tees, inte jag. Han hade inte gjort såhär, det är ett som är säkert. Mr Chris himself ville gärna att trycket skulle vara lite tjejigt och ja, det blev det ju. Och två färger bara gör det svårt! jag vill färglägga ännu mer! YYYYYL! Aja, bara att skicka in och höra om det är ngt han kan tänka sig. Kuken, jag hatar att vänta på besked ang vare sig jag är på rätt spår eller inte. Jag kan liksom inte känna mig säker i min egen produktion - särskilt när det är i ett område jag inte känner mig speciellt säker på.

Den som ger sig in i leken får leken tåla, eller hur hette det nu?

The Simon Gärdenfors Skräpkultur Show

Visst är jag för upphöjandet och eftersträvan att göra serietecknadet till något ännu mer underground-gone-subkultur-skitigt-coolt, men i Simme Gs program på ZTV, som jag tittat på och haft förhoppningen att det ska frångå serierunk/klasskompisincest och badande i serietecknandets egen förträfflighet och det visar sig att den som väntar på något gott får vänta till avsnitt fem, där Simon faktiskt intervjuar folk han inte känner för första gången.

Visserligen är Harlequin-tanten astråkig, men att Simon har med Bloggaren Beta, äks Imuglybutivegotablog, ska han ha cred för. Som stort fan av bloggen bubblade jag lite i trosan av att få höra en av sveriges klockrenaste bloggare prata litterär porr och får mig att skämmas för att jag blir lite besviken över att Beta faktiskt var snygg. Jag hade väntat mig något i stil med Ebbot från Soundtrack of Our Lives med en fet prilla Grov lössnus under näsan. Istället fick jag en lenrakad, blond Macaulay Culkin look-a-like. Jag ska tamejfan börja stalka Beta. Vi kan bli porrkompisar.

Stuck in the middle with Chris

GAH! Att designa CWC-tryck skulle verkligen bli skitkul, iofs finns begränsningar, jag får bara använda mig av två färger t ex och få trycket att funka på både cyan och blodrött, och jag vill bara att det ska bli dunderbra! Chris gillar ju det jag gör [det är det han säger åtminstone] men sen jag började har jag fastnat lite. Jag vill liksom ge honom månen, läs: ge honom den grymmaste enmans-internetshow-t-trycket i världshistorien.

Saker händer även i Burträsk.

Det roligaste/tragiska med den här händelsen är att jag lekte mycket med killen som barn. Han tog min syrra till balen och lät mig läsa hans MegaPyton. Jag hoppas han är OK. Men nu är då byaskvallret tillgodosett för ett par månader framöver. Stackare.

Morgonvagnsjournalistik

Krönikan i dagens PunktSe av Annelie Babitz, självutnämnd blodrytande ninja-ultrafeminist, fick mina välsminkade ögon att först krympa ihop och sen bli större. Vad menar människan?

Alltså, ja. Jag fattar grejen. Kvinnor är objekt, som skall ses som sexuella ting till för lek och förströelse, detta är indoktrinerat i både män och kvinnors psyken, jag veeeet. Men på en rent personfeministisk nivå börjar jag direkt tänka på alla killar jag själv objektivfierat genom åren och inte sett som annat än glädjepålar med puls. Helst inslagna i fina paket, där rakning av både pung, brösthår och under armar hör till standarden och ja, alla objektifierar vi. Jag är sannerligen inget undantag. Om en karl säger att han föredrar stora bröst är han en gris och en produkt av vårt patriarkala samhälle, men om jag erkänner att du helst ska ha en kuk på över 18 cm för att jag ska ha nån glädje av dig över huvud taget slår jag ett slag för kvinnokampen. Yeah, that's right, baby. Taking it back to a hardcore level, eller hur? Läppstiftsfeminismen, där man får knulla OCH vara snygg!

Vad ger människor varandra rätten att bedöma folk i vår närhet överhuvudtaget?
Well, såvitt jag har förstått det har det med fortplanting att göra. Anstränger du dig inte för att se bra ut får du inte ligga. Men, har du inte fått en massa gratis i form av en hyfsad genpool kan du ju åtminstone trösta dig med att det är gratis att titta. För det får man. Man kan inte undvika att göra det. Sen om man som männen i din berättelse är födda i farstun och inte har vett att göra det för sig själva, genom mentala anteckningar som vi andra, får vi nog beskylla deras föräldrar. Och stör det dig så mycket, varför öppnade du inte käften på plats, Fröken Ninjafeminist?

Att gnälla om det i en krönika ett par dar senare är inte särskilt ninja, guerilla eller effektivt över huvud taget. Bara svennigt. Hade du gått fram och tagit upp det med de det berör hade du garanterat fått en reaktion, möjligtvis en diskussion. För män i den åldern fattar inte. Tråkigt men sant, så ibland måste man ta upp saker som de kanske inte tänkt på, trots att det kanske inte är konventionellt eller bra läge. Jag har diskuterat män syn på kvinnor i en arena där de minst förväntar sig det, på en telefonsexlinje där de betalar mig 19,90/minut för att prata om praktiskt taget allt utom det, tihifniss. Därför har mina ord också haft störst tyngd där. Och de ringer tillbaka, med en ny syn på saker och ting, lite mer respektfulla, lite mer eftertänksamma.

Och du, Annelie. Sperma är bara så förnedrande som man gör det till, och personligen vet jag hurpass mjuk huden blir av en liten sats på utvalt ställe och det är dessutom något jag tycker är dösexigt. Jag skulle köpa den där krämen på stört. Hade fittslem haft samma effekt hade jag köpt den med.

Torsdagens xXx-konversation

- Nej, om man skulle ta och hoppa i duschen?
- Ja, om du inte vill kolla på PORR förstås. På XTUBE, säger M roat surt.
- Haha, va? Vad menar du nu?
- Alltså, beybe. Det är liksom fine att du tittar på porr, men när du tittar på porr på sajter som jag aldrig ens hört talas om blir jag ju lite orolig.
- Vaddå, visste du inte om den?
- Nej.
- Men beybe, jag är inte inne där så mycket. Redtube laggade den dagen, that's all. Dessutom var det skiiitlängesen. Typ i måndags.
- Nej, det var det inte.
- Tisdags? Nejfan, okejdå. Onsdags var det. Höhö, ooops.

Geek of the Week; Tv-spelsnörden

Namn: Joakim Lundgren
Ålder: 25
Nördområde: Kapsylsamlande.
Oh, sorry, typo.. Tv-spel, menar jag.

Första spelet?
-Super mario bros, till NES.

Nes? Vadfan är det förkortning för? Nintendo....? - Nintendo Entertainment System. Väldigt viktigt med dom där förkortningarna för oss nördar.

Haha, verkar så. Jag är ju också ett jättefan av just Super Mario bros till NES Just för att det är det enda spelet jag är ruskigt bra på. Var det det som fick dig såld för gott på tv-spel?
- Jag var väl tillräckligt liten för att det skulle göra stort intryck på mig. Det var väl där i krokarna jag började uppskatta tv-spel. Vet inte om jag kan fästa det hela till ett speciellt spel, men första gången jag spelade är ett av mina starkaste minnen.

Berätta!
- Jag var hemma hos min halvkusin Jonas, min kusin Frida var även med. Jag hade nyss kommit och dom två hade redan spelat ett tag. Jag fick prova spelet från början. När första gomban kom så blev jag paralyserad och självklart överkörd av den. Detta till skratt från mina kusiner som sa att "så kan du ju inte göra, du måste hoppa på den, hoppa!" Så efter några fler försök så lyckades jag ta kål på den första fienden i spelet.

Naw! Känner igen det där. Hur gick du vidare från Super Mario då? Zelda?
- Mm, kommer dock inte ihåg första gången jag spelade just Zelda, men jag minns att det var väldigt intressant spelform, jag lärde mig även en del engelska i processen. Saken var den att jag inte hade mitt eget NES själv, utan fick det först ett bra tag senare, och då hade redan super mario bros. 2 kommit ut, så det var det som fick min fokus.

Jag personligen HATAR tvåan. Trean är okej, men ettan kommer alltid att äga. Vilken var den nästa konsollen du fick då?
- Jag tycker 2:an är riktigt skoj faktiskt. Lite annan stil på det, men då är det ju egentligen inte den riktiga uppföljaren. Det är ju bara en remake på Doki Doki Panic som dom satte mario och hans vänner i. Nästa konsol jag fick, och troligtvis den som gjort mest impact på mitt spelnördande var SNES:en. Super Nintendo Entertainment System;)

Vad var det som var så bra med den?
- Tja, först så var det ju en märkbar grafisk skillnad, påverkade mig rätt markant. Allting kändes som bara rätt, jag själv växte och spelvärlden växte med mig. Det var även under den här perioden jag upptäckte rollspels-genren.
Och klassiska måsten som Super Metroid.

Super Metroid?
- Rymdens coolaste spelhjältinna, prisjägaren Samus Aran, tampas med rymdpirater och dyl. Ett djup och en mystik som många av dagens spel saknar, tyvärr.

Kan du nämna ett spel som kanske ligger i samma liga?
- Mmm, man skulle väl kunna jämföra det med Castlevania: Symphony of the Night. Lite samma upplägg. Fast inget spel jag testat imiterar känslan av Super Metroid lika bra. Liknande stora upplevelser kanske, typ Final Fantasy.

Vilket spel har du lagt ner mest speltid på?
- Skulle väl tippa på att det är Final Fantasy VII, ett hundratal timmar. Måste ju hitta allt vet du.

Snyggast grafik i ett spel?
- Tja, det ändras ju med tiden. Men det som gjorde mig proverbialt våt i byxan grafiskt var nog Super Mario 64, marios hopp till 3d-världen var väldigt spännande

Bäst concept då?
- Concept, spelidé eller rent grafiskt?
Spelidé. - Wii-moten, hands down. En grej som fått så mycket skit, men revolutionerat spelvärlden så otroligt.

På tal om Wii, vad tror du om nya WiiFit? - Intressant. Inte gått in så mycket på den, men med tanke på att Nintendo lyckades med sin demografi, att få äldre människor in på marknaden så tror jag att WiiFit kommer få en rätt stor spelarbas.

Större än Guitar Hero?
- Guitar Hero tilltalar i princip alla som gillar musik(hur många kan det vara?), kan bli knepigt att ta den platsen.

Kan du ta Freebird på expert än?
- Faktiskt så har jag det. Kan jag, snarare. Men långt ifrån 100% notes hit.

Vad ser du mest fram emot på spelmarknaden nu?
- En etablerad Nintendo Wii, många spel görs till maskinen mest bara för gimmick-effekten. ta ex. Barbie in Horse Wonderland(inget riktigt spel), där du ska föra wii-moten fram och tillbaka för att skrubba rent din skitiga häst. Den tiden verkar nu vara förbi och det kommer komma fler och fler unika unika tredjeparts-titlar som använder sig av Wii-moten på ett bra sätt. Final Fantasy XIII kan bli bra också

Det här med tvåårskriser...

Som jag nämnde innan firar jag och M två år ihop på söndag, och begreppet tvåårskris har liksom funnits inpräntat i mitt vokabulär sen mina vänner började slå ihop sina påsar med killar och ingick i en tvåsamhet, som varade ett bra tag. Själv var jag efterbliven vad gäller relationer . Det var/är ett vedertaget begrepp men på senare år har jag börjat ifrågasätta detta fenomen och helt enkelt ställt mig frågan om det inte bara handlar om lathet eller en dålig ursäkt för att kärleken tagit slut. Jag såg ett program om tvåårskrisen på Discovery, där de förklarade fenomenet på en helt biokemisk basis; dvs att efter två år ungefär har förälskelsekemikalierna dalat och de flesta har inte tålamodet att vänta på att lagrena ska fyllas på igen - hence - man gör slut. Jag vet inte hur det är för er, men om man kan se det på Discovery innebär det att det är sant.

Otaliga fikan har spenderats med att debattera svackor i vänners förhållande och yttrandet av orden men det är nog bara en tvåårskris, gumman, har alltid kommit som tröstande och värmande ord, trots att ingen egentligen kan förklara det ur relatioonssynpunkt, på samma sätt att folk har en tendens att göra slut på våren. Den bästa förklaringen jag fått på det är något sorts Dagen Efter- syndrom. Det blir ljusare, man ser saker [läs: brister] tydligare och det man inte gillar gör man sig av med illa kvickt. Så med dessa två grejer i bagaget; tvåårsfirande + springtime har jag på sista tiden blivit oprovocerat nojig över att bli dumpad, trots att vi har det skitbra.

Och vad händer sen då? När man gått förbi tvåårsstrecket, oavsett om en kris infunnit sig eller inte, är det bara att vänta på femårskrisen då? Det låter ju helt absurdt och fruktansvärt tråkigt. Som jag har förstått det ska man jobba på sitt förhållande hela tiden, inte bara lalla med tills man bli spyless på varandra och göra slut när den högst tvivelaktiga tvåårskrisen infunnit sig.

Iofs ska jag nog inte yttra mig, jag dumpade ju exet efter ungefär två år, fast vi hade ingen kris. Jag hittade M and that was that. Sen var det kört. Kanske är det därför jag oroar mig för det mytiska monster that is the tvåårskris, för jag vill undvika det scenariot till varje pris. Haha, jag rimmar! Såja. Har man skrivit av sig idag också.

Lista

Jag har insett att min senaste kyss... Inte var imorse då min karl stack till jobbet, utan igårnatt innan vi somnade.
Jag lyssnar på... Lily Allen just nu.
Jag pratar... om en serieidé med Göteborgsanknytning jag fnular på för tillfället.
Jag tycker om... det fantastiska vädret!
Min bästa vän är/var... en jävel på att lugna ner mig när jag behöver det.
Min första riktiga kyss... hände i en garderob en nyårsafton då jag var kanske 9 år.
Jag avskyr när folk frågar... "Som Kalle Anka/Nemi?" när man säger att man sysslar med serier.
Kärleken är... det bästa som finns.
Jag gillar att... Äta, knulla och teckna. Och dricka kaffe.
Jag kommer aldrig att... ta den i rumpan.
Jag är hemligt förälskad i... Tokio Hotel-Bill/Alan Rickman/Katherine Moennig/Ellen Page/Seth Gabel
Sist jag grät var... För nån dag sen, efter ett skrattanfall. Om vi pratar ångestgråta var det fästingincidenten. Eller när min chef ringde mitt under min feberyra och jag under mina ångestgnyn fick fram "Jag vill döööööö."
Min mobiltelefon är... ett nödvändigt ont som jag avskyr.
När jag vaknar på morgonen... är jag grinig och fientlig. Tar på mig solglasögon och slår på det äckliga, gamla kaffet igen, går ut med hunden och sen in fort som fan igen för att påbörja sminket.
Innan jag går och lägger mig... ber jag alltid M att natta mig, samtidigt som jag ser så trött och sårbar ut som möjligt så han ska slita sig från datorn och komma och leka en stund med mig tills jag somnar.
Just nu tänker jag på... att Indiana Jones i De fördömdas tempel går på 5an ikväll!
Bebisar är... okej när de delar min dna på något sätt.. Inte annars.
Idag har jag... en massa saker att göra innan jag ska till jobbet.
I kväll ska jag... jobba.
I morgon kommer jag... teckna en massa.
Jag vill verkligen... få ordning på mitt hår, sluta oroa mig för småskit och leva lyckligt med M i många år till. Två år ihop på söndag, bitches, snitches and hoes! Det ni!

peni´bel adj. ~t , penibla

Varje gång jag träffar nya människor brukar de har svårt att placera mitt ursprung, baserat på min dialekt och varje gång skäms jag som en hund. Jag låter inte norrlänsk längre. Jag låter mer som en stockholmare än en skelleftebo och göteborgskan har jag inte lagt mig till med över huvud taget.
Visst, jag har samma ordförråd och språkbruk som mina norrlänska medmänniskor, men mitt uttal ligger långt ifrån den lilla by där jag växte upp. Jag är en svag människa. Jag har bott i Västerbotten i 21 år, utanför i tre - det borde inte vara på det här viset. Kanske är det för att jag känner mig lite bonnig när jag pratar min hemdialekt, men numera kan jag bara plocka fram den på hemmaplan och då är det inte ens fullfjädrat. Mina i'n ligger kvar i främre gommen oavsett var jag befinner mig och jag känner mig lite bygdslös för tillfället. Jag är ju liksom invandrare och jag vill att det ska höras, eftersom positiv särbehandling av norrlänskor ger en mycket gratis. Och som vi alla vet är gratis jättegott. Eller ska jag säga gôtt?

Look, people will think we spend the whole time wanking.

ÄNTLIGEN har säsong 5 av Peepshow börjat sändas och tyvärr har jag redan förstört nöjet med att se enda släppta avsnittet sekunden jag fick hem det. Nej, jag är inte en sån som kan suga på en godis i 2 timmar eller vänta med att ha den snygga, nyinköpta tröjan. Direktstimulering måste det vara, annars går jag sönder.

Jag har saknat Mark och Jez som fan, det känns lite som att jag är polare med dem [och ibland som att jag är ihop med Mark, eftersom han och M har mycket gemensamt, däribland en överdriven fascination för nazisterna och andra världskriget + att han är en gubbe i en ung mans kropp... Sexigt!] Första gången jag såg serien kom det liksom som ett slag i magen, ni vet, som första gången man såg Sex and the City, fast tvärtom. Istället för ett igenkännande och lättnad över att tjejer kunde porträtteras så i tv så kände jag istället en lättnad av Peepshow, liksom att killar kan noja över slappa kukar, ifrågasätta sin sexualitet, inse sina sexuella brister, runka till alver och bli upp över öronen inbillat förälskade på två sekunder. Och jag HOPPAS att det är så i verkligheten. Annars är det fan inte kul längre.

Häromveckan kom M oanonnserat hem runt lunch med sina kolleger, något han inte ringde och förvarnade om så när de kom in [han öppnade dörren låååångsamt] halvtjoar jag:
- Det är fan tur för er att jag var påklädd! Jag kunde ju ha tittat på porr! Eller varit naken!
- Jag vet, därför öppnade jag dörren långsamt!
Det är tragiskt för att det är sant.

Jag tror M börjar oroa sig för att jag "gnuggar" lite för mycket. Det visat sig att vi har Playboykanalen efter midnatt, och jag känner naturligtvis att det är min plikt att inspektera utbudet, well, det och...det är PORR. Man kan inte sluta titta, that would be a crime, somehow. Hsh, så fastnade jag när filmen var slut och playboychannelreklamen började rulla. Nu, det är nästan det roligaste jag har sett. Föreställ dig 12 brudar i ett rum, i sexiga underkläder som omringar en divan där den snyggaste playmaten ligger, och berättar för dig hur mycket du vill ha PBC, vilket fantastiskt utbud de har, sååååå mååånga fräscha brudar att titta på och FÖRESTÄLL er bara vad de hittar på med varandra efter filmen...Ooooo....Aaaaahh. SAMTIDIGT står resterande brudar och smeker studiointeriören som att det vore de biffigaste/ådrigaste/smaskigaste kukarna i världhistorien. HYSTERISKT! Jag kunde inte sluta titta! Varpå M säger:

- Hej Bullen. Min tjej sitter bara hemma och tittar på playboychannel. Hon pratar inte ens med mig längre och har snott mitt VISA för att kunna ha tillgång till kanalen 24 timmar om dygnet. Är jag ful? Snälla Bullen, hjälp mig.

Big, fat afrolady says:

Innan mitt magsjukecrescendo slog till hade jag en sammanhängade bloggstatistik med 100 läsare per dag, jag hade tänkt tacka då, men som sagt, jag var helt utslagen och låg halvdöd i min egen avföring så jag sköt på det. Nu är statistiken förstörd, men jag hoppas att komma upp i samma siffror igen, för tanken på att det finns 100 personer ute i landet som faktiskt orkar engagera sig i mitt liv, mina tankar och min randomkonst värmer mitt hjärta nåt så enormt, och jag ville härmed visa min uppskattning. Tack alla. Om ni vill, får ni gärna kommentera och berätta lite om er själva, eftersom jag är fruktansvärt nyfiken på vilka ni är;).

Geek of the Week; Black Metalnörden

Namn: Olle
Nördområde: Black Metal
Ålder: 21

Varför började du lyssna på black metal och hur gammal var du?
- Egentligen har väl mitt Black Metal-nörderi suttit i längre än jag kände till att musikstilen överhuvudtaget existerade, tror jag.. jag har nog alltid dragits till den "mörka sidan" vad gäller det mesta, när jag tänker efter.

Hur då, menar du?
- När jag var liten hejade jag alltid på skurkarna i nästan alla filmer jag såg, dom presenterades alltid som mycket häftigare än dom goda, som oftast bestod av vanligt folk utan robotdelar, magiska slott och fräna röster och sånt, så jag tror att jag har haft det med mig ganska länge. Men för att återgå till frågan, så började det hela troligen med att jag blev intresserad av hårdrock, till stor del för estetikens skull.

Jag var väl omkring tretton-fjorton år, skulle jag tro, och hade ingen aning om att musikstilen och fenomenet överhuvudtaget fanns förrän jag plötsligt upptäckte att en klasskamrat till mig började klä sig svart och ta på sig tröjor med dödskallar, folk i corpsepaint och fullständigt oläsliga loggor. Det visade sig senare att han i sin tur blivit influerad av sin storebror, som på den tiden var lite av en kändis bland oss småglin.
Jag hade ju som sagt innan lyssnat på en del hårdrock, men det var ändå rätt snälla saker, som Alice Cooper och Iron Maiden och dylikt, men det var något med vapenbestyckade och liksminkade män ute i skogen som skrek som gastar och spelade på gitarrer som lät som borrmaskiner, ackompanjerade av trummor som lät som maskingevär som var otroligt tufft i mina ögon.

Så det var inte för att musiken smekte dina öron?
- Haha, nej, det var snarare som att få tidigare nämnda borrmaskin intryckt i trumhinnan. Men jodå, nog tyckte jag att musiken var bra, så på ett sätt gjorde den ju det. Jag vill minnas att den musik jag lyssnade på i början ändå var ganska snäll, jämfört med vad jag senare kommit att börja lyssna på. Jag vill minnas att det främst var hela den onda, mäktiga approachen som fick mig att haja till och vilja gräva djupare i träsket, det var ju fantastiskt coolt med musik där musikerna inte lät som människor utan som onda, blodtörstiga och fullständigt vansinniga monster, menar jag, det var nog den största inkörsporten.

Okej, får man fråga hur dina päron gillade ditt nya musiktycke?
- Haha, den här frågan har jag längtat efter! Tja, mor och far sa inte särskilt mycket, eftersom jag aldrig visat några direkt kriminella tendenser utan överhuvudtaget var en ganska snäll gosse, på den tiden fanns det (tro det eller ej) inte särskilt många svartklädda kufar där vi bodde, så jag tror att dom mest sneglade lite oroat på mig och lät mig hållas, eftersom jag säkert skulle växa ur det där.. yeah right.
Men nog fick man en och annan gliring, vill jag minnas, mor min tyckte INTE om att jag klädde mig svart och köpte halsband med konstiga, taggiga krumelurer och hade som ambition att nå in i dom riktigt "farligas" bekantskapskrets. Faktiskt lyssnade jag på mycket av min dåvarande musiksamling med stängda dörrar för att undvika konfrontationer, jag var som sagt trots allt en ganska snäll gosse.

Det kan jag intyga att det stämmer. Det fascinerar mig till stor utsträckning, just att de vänner jag har som lyssnar på den tyngsta musiken är de som i störst utsträckning saknar elaka tendenser! Varför är det så??
- Haha, ja, jag vet ärligt talat inte vad det beror på.. kanske är det för att man får utlopp för alla sina aggressioner genom folk som skriker i örat på en? Eller kanske är det så att dom lugna och lågmälda dras till musiken för att den utgör en sån kontrast mot deras vardagliga jag och leverne? Så tror jag nog att det var i mitt fall. Black metal-musik är ofta ganska högtidlig och mäktig, och många band har fantasyinfluenser, så jag tror att den eskapistiska faktorn är rätt viktig för många som dras till den sortens musik, andra gillar väl bara riktigt extrem hårdrock, helt enkelt.

Kan man säga att du samlar på black metal rariteter? Typ bootlegs och sånt. Vad är i såna fall guldklimpen i samlingen?
- Hmm.. att lyssna på black metal innebär, såvitt jag förstått, ett nästan obligatoriskt hamstrande av rariteter, och jag vill ju inte vara mindre häftig, så nog har jag samlat på mig en del genom tiderna. Överhuvudtaget försöker jag hitta så många Les Legions Noires-plattor som möjligt.

Och vilka är de?
- Les Legions Noires var en fullständigt vansinnig grupp Black Metal-galningar i Frankrike, som bodde i en herrgård och spelade in den mest bisarra musik man kan tänka sig, jag vet inte om dom är aktiva längre, men jag tror inte det. LLN bestod av band som Vlad Tepes, Aäkon Këëtrëh, Mütiilation, Black Murder, Brenoritvrezorkre och Necro Paris Catacombes, och många andra. Ett av banden spelade in sin enda demo genom att trycka in en mikrofon i en levande råtta, sägs det. Men ja, mina allra finaste klenoder.. det borde nog vara min A5-utgåva av Burzums Filosofem, en av mina absoluta favoritskivor, och min originalutgåva på CD med Torgeist och Vlad Tepes - Black Legions Metal. Dessutom har jag Mütiilations första demo, Satanist Styrken, på kassett, och diverse andra livekassetter med dom, och dom är riktiga go'bitar.

Harregud, vad äckligt (ang. mic-råttan).Tror du det ligger nån sanning bakom?
- Dom där franska tokarna är kända för både det ena och det andra, Lord Meyhna'ch i Mütiilation är känd för att fotografera ruttna råttor och använda i sina skivkonvolut. En gång gick han in på en livespelning med döda, vita råttor fasthängda på kroppen, vilket jag har bildbevis på, så nog kan man fundera alltid. Det skulle inte vara det skummaste som hänt inom den genren, direkt.

Nej, om Ozzy kan komma undan med att bita huvet av en fladdermus så...
- Eller om Euronymous i Mayhem kunde komma undan med att fotografera sin bandpolare som skurit upp armarna och skjutit av sig skallen med ett hagelgevär och använda fotona som skivomslag, menar jag.

Vad tänker man i egenskap av fan, när de gör sånt?
- Man gonar sig;) Nej, det där hände 1991, så jag kan egentligen inte relatera till det eftersom jag var ca fem år då.. nästa omskakande händelse (mordet på tidigare nämnda fotograf) skedde redan 1993, så jag var en alldeles för liten palt för att ens känna till det när jag började lyssna på musiken. Det har kommit fram genom senare efterforskningar, och ja, det var väl rätt fränt, tyckte jag. Däremot minns jag att jag lockades något oerhört av satanisthysterin som rådde i media genom hela 90-talet, den funkade mer som bensin på brasan än som förmedlare av avskräckande exempel.

Så satanistryktena skadade genren, menar du?
- Folk som är äldre än jag tycker säkert det, men för min del gjorde ryktena det hela bara ännu mer spännande. Jag har ju som sagt alltid haft en liten ondskefetisch, och att få läsa om att det faktiskt fanns svartklädda djävulsdyrkare som offrade djur, brände kyrkor och välte gravstenar spelade helt enligt i min melodi.

Haha, jag vet, jag har ju läst dina serier!
- Att de dessutom använde sig mycket av forntiden och dess sagoelement var ju också en dragningskraft, så det är inte omöjligt att det ena påverkat det andra, så som du säger kan man nog dra en och annan parallell från mitt nörderi till mina serier .

Har du nån mäktig black metal video som du personligen tycker personifierar allt vad black metal handlar om?
- Vad glad jag är att du frågade just det! Jag funderade på om jag skulle få chansen att presentera nån favorit, och självklart har jag förberett en;) Bandet heter Elite, låten heter Bifrost. Jag rekommenderar tittaren att släcka ljuset, dra för gardinerna, tända några svarta stearinljus och köra videon i fullscreen med så hög volym man orkar med.

Asbra! Jag tror vi avslutar här!
- Får man hälsa?
Såklart!
- Isåfall vill jag hälsa till min kusin Anders, som var den som uppfostrade mig till en riktig hårdrockare i unga år.
Du vill inte hälsa till den där Sting, också?
- Självklart, Sting! vad tänkte jag med? Mannen som liksminkar skorpioner i ansiktet måste premieras, som sagt och så vill jag hälsa till Pop-Lars att han för helvete måste ta och kolla upp låttitlar innan han skriver favoritlistor, det är Gorgoroth som gjort låten "Katharinas Bortgang" och inte Burzum!

Yummy,yummy,yummy I got yuck in my tummy

Bloggen har legat död ett tag, men hav förtröstan, jag har inte dött. Nej, jag har varit magsjuk så inni helvetet och det har inte varit särskilt kul kan meddelas, särskilt med tanke på att jag missade valborgsmässofirandet. Jag hade verkligen sett fram emot att få sänka några starköl i slottskogen eller wherever, titta på lite bränder och tänka på ye olden days då man startade bränder för att skrämma bort troll och annat oknytt i valborgstider, inte för att ha en ursäkt till att supa. Hsh, jag har varit såpass sjuk att jag i princip bara orkat lega i sängen, svettas och gå på toaletten [sidenote: skivat bröd är inte den bästa uppfinningen, extra mjukt toapapper är] men, det finns ljusglimtar även för veka sjuklingar som jag. Jag fick mina Cute with Chrisbiljetter av den sjukt snälla kanadensiskan Michelle i Ottawa OCH hon var även vänlig nog att skicka med en "Pens, bitch!"-penna! Ja, naturligtvis blev jag osunt glad för detta. Men, inte nog med det, Mr CWC himself hörde av sig och undrade om jag kanske skulle vilja utveckla fanarten jag gjorde åt honom till ett helt t-shirt tryck, denna gång för cash money! Jag vet att några av er tyckte att jag skulle få royalities för fanarten jag gjorde, men det går inte ihop med hela syftet fanart. Innan jag skickade fanarten visste ju inte ens Chris att det fanns en töntig serietcknare i Swedon som tittade på hans program och det är väl inte rätt att få honom att betala för något jag gjorde på en kafferast [bokstavligen] och skickade in som ett bevis på min uppskattning för showen. That's just not how it works.

Fandom är något ohyggligt vackert som inte bör förstöras med ruttna intentioner. Tro mig, det skulle vara frestande att köra på devisen "Ok, I draw pretty picture of you - now you sleep with me" om det funkade, men det gör det inte, för att även de enklaste saker som idoldyrkan måste förhålla sig till regler. Det bästa som finns är när man längst bak i seriealbum kan hitta fanart från etablerade och framgångsrika tecknare, för det får en att inse att trots att de tjänar sitt uppehälle på något jag fortfarande bara drömmer om, så var de också fanboys and girls i början. Och det känns bara sådär självklart.