Och just det; Facebook ÄR faktiskt djävulen.

Eller åtminstone inte långt ifrån. Den första ledtråden får man då det slutat vara något man roar sig med i brist på annat och bestämmer sig för att säga upp sitt konto och får den ljuva överraskningen att: haha, sucks to be you, men det KAN du inte! Har man skaffat Facebook kan man inte säga upp sitt konto. Man kan bli avstängd och få sin profil raderad om det visar sig att man är under 13, har dött eller under 18 och inte studerar på vare sig gymnasium eller universitet men utöver det - finns det inte så mycket man kan göra. Dock är jag sugen på att börja testa gränserna, eftersom jag hatar Facebook.

Ok, meneh.. Det är ju faktiskt skitilla. Varför kan jag inte få göra det, tycker man då? Varför är min skitprofil viktig? HUH?
Vilket intresse kan jag ha för det här communityt när alla andra communitys låter mig komma och gå som jag vill? För ett år sen kanske, användes ofta Facebook som källa i Metro. "Si och så många procent på Facbook tycker så och så om ditten och datten" och varje gång jag läste det där fick min bekymmersrynka i pannan ännu en fåra, för jag kunde för mitt liv inte bli klok på hur ett till synes seriöst nyhetsmedium använder sig av ett internetcommunity som källa? Jo, kollar man användarvillkoren (men vem orkar göra det egentligen?) ser man att när man går med i Facebook så ger man automatiskt Företaget rätten att vidarebefodra all tillgänglig information om användare till vem det nu kan vara som är intresserad av att köpa den. Företag, skolor osv.

Jag säger mig inte vara bättre än nån annan, jag är också en lat jävel som skiter i att läsa användarvillkoren, men till skillnad från de flesta blev inte jag särskilt förvånad när hela "OMG!Facebook får automatiskt rättigheter på alla bilder man lägger upp på sajten och får använda dem som de vill! Mina bilder är mina etc etc"-grejen kom för...vad var det?
Halvår sen? Well, det var väntat.

Sen att Facebook kan härledas till CIA i lagom korta steg må så vara, jag vet dock inte hur mycket man ska ta det på allvar, men det är alltid något att ha i åtanke, eller hur? Ännu en sak att tänka på kan ju också vara hur man bäst fejkar sin egen död på internet. Förslag?

Hej Internet!

Ni vet den där Varan TV-sketchen med snubben som är otrogen mot allt i sin närhet? Maträtter, husdjur och hemelektronik? Lite så känner jag mig nu. Beredd att sticka tungan i en USB-port så fort jag kommer hem från jobbet. Inte så att jag otrivs på jobbet, tvärt om, men det är verkligen skitirriterande att inte hitta orken till att göra allt det där man vill göra när man väl är hemma; blogga, teckna, knulla. Ni vet...

Anyways, på tal om hemelektronik så bet hundet sönder sin ärkefiende för ett tag sen. Dammsugaren. Och eftersom jag och M är the procrastinators of tomorrow så har vi pratat jääävligt länge om att köpa en ny. "Detserjuförjävligtuthärliggerdetenvalpdärihörnetellervadfan???åhnejdetärGRUSisängenIGEN! Jaja,viköperendammsugareimorrn.Ja!Detgörvi!Mensopardusålänge?Okej"
- Repeteras en gång i veckan tills det känns som att du bor utomhus. Men, nu har det hänt! Och jag är ingen clean-freak eller så men jag har fan aldrig varit så glad över att få städa något i mitt liv EVAR. Jag blev så exalterad att jag tog badrummet av bara farten,och jag HATAR ju att göra det.

If one of us dies, then the other will too -I am locked in war with you*

Såja! Något som i historieberättandet alltid fascinerat mig och är ett ämne som ter sig romantiskt i mina ögon är nemesisförhållandet mellan två karaktärer. Ingen protagonist utan en antagonist, det vet vi ju. Batman vore ju (även om han redan är rätt så jävla) skittrist utan alla färgglada skurkar i sin närhet. Det är ju trots allt de - inte Batman - som för historien framåt, oavsett hur många flashiga prylar han är må ha.

Men, om man tar det ett steg längre. Om man skulle spekulera i att ingen av dem egentligen existerar, fo real, utan den andre. Som själsfränder fast med hat istället. Det är fan romantiskt. Eller så har det brunnit i skallen på mig, eller nåt. Men jag är bra sugen på att utveckla den idén och skriva en historia om två riktiga ärkefiender. Ni vet, som existerar enbart för att ta död på den andre men ändå bemöter varandra med en djup ömsesidig respekt. Och självklart måste de vara män, annars blir det inte sexigt. Det ska vara lite gay, på så sätt är allt i sin ordning. Ärade läsare; favoritärkefiender är alltså dagens fråga och jag vill veta just dina och varför de är så bra? Go! Go! Go!

*Utdrag ur Regenerate, Exterminate av trock-bandet (that's time lord rock, folks!) Chameleon Circuit. (Eh, ja. Har hamnat i en Doctor Who-fas igen. Whoops.)

Ehum.

Till att börja med mår jag dåligt över dålig uppdatering - det är inget självvalt, jag har velat blogga mer och om allt/inget de senaste dagarna men jag har inte_haft_tid/ork.  Gah. Man kollar besöksstatistiken och blir lite panikslagen då läsarantalet sjunker med två tredjedelar så snabbt! Inte för att det egentligen spelar någon roll på det stora hela, det här är ju ingen blogg man tjänar pengar på och därmed gör bristen på läsare inte något negativt i min plånbok, nejdå. Men såhär ligger det till; Jag blir vettlöst smickrad av att folk faktiskt tar sig tid att bry sig om mitt lilla liv. Tid är ju något man inte kan få tillbaka och att folk är villiga att ödlsa den på mig är fan otroligt, ju!

Så, jag känner att det minsta jag kan göra för mina läsare är att ge dem en ungefärlig daglig dos av mitt pladder, så det blir ett utbyte of sorts. Men. Jobb. Det är mycket nu, helt enkelt. Jag hoppas ni har överseende;)

Så. Nu ska jag dricka kaffe och återkommer på en stund=)

Egentligen kan du nog strunta i att läsa det här, för jag skriver inte något viktigt egentligen, det är mest bara dravel, faktiskt.

Det finns en bra förklaring till varför uttryck av slaget "killar är som bussar, missar du en är det bara att ta nästa" inte finns i variationen där buss är ersatt med skärgårdsfärja. De kommer och går nämligen inte så ofta. Särskilt inte på julafton, upptäckte vi.

Dock var julaftonen jättemysig, fastän vi kom hem väldigt sent och jag, som hade jobbat på förmiddagen bara kraschade i säng och sov sedan som en stock i sköna 12 timmar. Jag sov t o m så djupt att ett fenomen som inte uppstått på väldigt länge kom igen - mina läppar svullnade upp ca. 30% som de alltid brukade göra under natten då jag var yngre. I shit you not, då jag var 14- 17 vaknade jag oftast med en 1 cm tjockare överläpp (ja, jag mätte...) Det var lite nice, fakiskt. Typ ett kvitto på att jag inte är lika gammal som jag känner mig när jag somnar runt midnatt=P Nu är de normalsize igen, men jag VET att det hände.

Senaste veckan har jag dessutom drömt om en massa Youtubare, och natten var inget undantag - Tom Milsom uppenbarade sig av nån anledning (min svaghet för unga män med engelskt ursprung yttrar sig än en gång. Jag borde skjutas som straff för min anglofili. Fo serious.) och en ångest-dröm av enorma proportioner utspelade sig. Jag hatar det, att vakna med dåligt samvete för ngt som aldrig ens hänt eller man ens kan kontrollera. Blä.

Julklappstips för den nördiga och själviska: Tema Tennant

Han må se ut som en undernärd kyckling, men den här mannen... Åh, denne man... Doctor Who har aldrig varit hetare. Anyways, julhelgen brukar ju innebära horder av skräpfilm och man kan bara se Ett Päron till Farsa-filmerna så många gånger utan att bli fysiskt illamående, så:
• Ladda hem Doctor Who, med den tionde doktorn! Nu! ( dock är den nionde med i den första delen av samlingen vars torrent du hittar här, kanske verkar mycket, men let's face it, är du Doctor Who-novis är det lika bra att göra't ordentligt)
• Och om du sett alla avsnitt men fortfarande inte fattar varför han är så het, så drar du hem Casanova (BBC3 miniserie med något modesta sexscener, men vadfan, man tar vad man får...) med Tennant i rollen som den oförbätterlige förföraren.
Och allt detta borde du hinna se om du ligger i lagom tills på lördag då man kan se Tennant i Harry Potter och den flammande bägaren som går på 5an kl. 19. (Som faktiskt råkar vara min favorit-Potter rulle. Inte pga av Tennant då, utan andra anledningar, faktiskt. Jag blir inte förförd av allt han gör heller!)

Goud Yule och sånt.

Det är nog en fråga om anpassning, men min holiday-spirit ligger på den absoluta nollpunkten. Kanske mest för att temperaturen inte gör det, och iofs, jag var fullständigt medveten om det när jag flyttade hit till Görtheborh och ja, hösten är min favoritårstid, så jag trivs jättebra härnere 80% av året... Tills december kommer. Då vill jag ha snö på beställning. Men ute är det liksom, vårväder.

This is new to me. Och kanske har jag vägrat erkänna att det är jul eftersom jag jobbar oavbrutet fram till nyår. Jag vill int känna mig snuvad på något, om ni fattar? Så om jag låtsas som att det är business as usual känns det inte lika jobbigt att majoriteten av alla vännerna är bortresta och äter upp sig. Tittar på skräpteve och spelar sällskapsspel (eller vad man nu gör i vanliga familjer. Vårt game of choice råkar vara Chicago och poker.) medans jag sitter på en tom morgonvagn med trycksvärta i nyllet. Anyway, för de som är intresserade kommer er hjältinna befinna sig i skärgården och fira jul imorgon, hos Ms fader. Premiärjulfirande ihop! Lite nervöst, blir det ju alltid - det här med julfirande brukar vara serious_business men, eh - jag är nöjd så länge jag får i mig lite skinka och får se Karl Bertil. Faktiskt. Jag är low maintenance like that.

Å andra sidan ser jag fram emot att få fira en norrlänsk jul med M, för även om det är en jävla massa kids och ingen alkohol på julbordet (nyktra alkoholister i familjen) så är själva maten att dö för. Hsh, ska inte uppehålla er mer, ni är säkert upptagna med att trycka fejan full med knäck. Själv ska jag gå och lägga mig - för just det, jag jobbar även på självaste julafton.

Ho-ho-ho.

Ni kan inte lura MIG!

De senaste dagarna har jag fyllts av ett hjärtskärande begär efter ännu en hund. En mops, närmare bestämt. Jag har googlat, youtubat och fantiserat om en knubbig liten mopsvalp. Tills - INSIKTEN. Jag vet vad som pågår. Jag vet varför jag vill nypa valpen i dess knubbiga hud, dess rynkiga feja. Låter beskrivingen bekant, kanske? Jupp. BEBIS. Mopsbegäret är, vad jag tror, ett förklätt BEBISbegär. Mina äggstockar går bakom ryggen på mig och plottar ondskefullt, men jag är inte en slav under mina hormoner - ne-ej då. Den gubben går inte. I know what you're up to och aldrig att jag ger in. Min livmoder utnämns härmed till the final frontier. Min ägg kommer bara berätta ödesdigra sagor om resor som oavkortat hamnar i mina trosor, sedemera papperkorgen. Mina ägg kommer aldrig söka efter nya livsformer eller gå boldly nån jävla stans*. Basånivet.

*Det här är alltså för den oinvigde en Star Trek- referens. Jag hoppas att jag är den enda tjejen i världshistorien som hittills dragit paraleller mellan mina fortplantningsorgan och ST: TNG. *hoppashoppashoppas*

Also, I made this XII

So, på grund av lite ryggproblem ( orsak: förmoligen av att teckna sittandes som en ostkrok för mkt, samt möjligt fellyftande på mitt day-job) håller jag på att öva mig på den ljuva konsten att teckna på datorn - något jag inte är vidare van vid. Jag är ett rejält teknikmiffo och första gångerna jag skulle prova på wacompennan både skrek jag och grät, typ. För att inte nämna handkramperna - MEN, det har ju sina fördelar, nämligen zoom-funktionen. Helps me from bending over = sparad rygg. Och, iom att jag inte vill sabba ngt jag ska teckna som betyder något gör jag tramskonst, vilket oftast innebär självporträtt... Ah, the wonderfulness that is me=) Anywho, foto som bas, men resultatet blev ändå över förväntan.

Jag gillar självporträttet jag gjorde rätt nyligen, som jag har som banner, mest för att det är så oseriöst, men trots att jag utgick från värsta poserwhorefotot nu, känns bilden rätt solid. Jag är asnöjd med håret, t ex. Och näsan - det som bäst symboliserar min fulsnygghet;) Jag borde fan blogga om enbart min näsa nån gång, har förvånansvärt mycket att säga om den. Inga komplex, men den är fan weird. Men det är en anekdot för en annan kväll.

Kan en fredagkväll möjligen bli bättre än om den kombineras med PSCS3 och stand-up maraton med Black Books-tema? I'd like to think so, yes, men Dylan Moran och Bill Bailey som sällskap duger mer än väl ikväll. Jag är inte bara självgod - jag är jävligt antisocial också.

Det är för oss solen går opp

- Beybe, vart ska du?
-...ska du skita i...
- "SKA DU SKITA I"??? Sa du det?!
- Ja, men jag trodde ju inte att du kunde höra det, jag var ju i köket.
- Gör du så ofta?
- ...Rätt så=P Gör inte du det?
- Nej, inte när du är i närheten. Men när du sover brukar jag gå in i garderoben i hallen och skrika på dig...
- Men beybe! Det är ju bara galningar som gör sånt!
- Jag vet, men oftast blir jag arg över skitsaker som kvittar när jag tänker efter och då är det väl lika bra att jag får ut det nån annansstans än i ditt face?
* M tänker en stund*
- Visserligen, men du måste ju säga till mig också. Nu måste ju jag lägga till mig med något wacky så nivån av crazy är jämn i det här förhållandet.

10 minuter senare:
- Brukar du ge mig fingret när jag inte ser också?
- Typ hela tiden.

EDIT│DISCLAIMER: Kom just på att detta kan uppfattas som antingen roligt eller att mitt och Ms förhållande är på avgrundens kant. Det är det inte. Det är jävligt mycket lööve mellan/under varje fingergivning. Promise!=D

NO pictures!!!

Som läsare av mången blogg ställer jag mig frågan om det inte vore på tiden att jag lägger upp foton på mig själv lite oftare, även om jag inte riktigt kan se varför jag borde. Jag menar, det ger ju texten mer personlighet och det är något jag uppskattar själv att andra gör... meneh. 1) Jag är inte särskilt photogenique 2) När jag väl försöker så använder jag mig av samma fyra miner 3) I can't dress for shit så nån dagens outfit kommer inte på fråga, möjligtvis typ dagens t-shirt och 4) Min kamera är undangömd på något skitlistigt ställe som jag hittade då vi flyttade och sen har jag glömt var i helvete det där skitlistiga stället var och can't really be bothered to look.

Hurpass viktiga är egentligen foton i en blogg? Mina favoritbloggar brukar bestå av text i majoritet, men jag fattar ju att man naturligtvis connectar mer med bloggaren i fråga om man får relativt nytagna foton på skribenten i nåt inlägg då och då. Är det liksom något som är viktigt för er, som läser mig? Vill ni ha mer bilder på mig?

Excuse me, I am tired of living a lie. I need it to be known that I like a big girl. In fact, a large, zaftig, voluptuous, full-figured...

Till att börja med vill jag tacka alla er som bidragit med fantastiska bilder! Jävlar vilken respons, det är fan så jag blir gråtmild! För att fortsätta sen så tänkte jag utveckla lite varför jag satte igång med att tjata på vänner, bekanta och kompletta främlingar att teckna folk med former. Mest var det ju såklart själviskt i början, som det oftast är, när man sätter sig ner för att träna på saker man gör sällan så man ska bli übermaster i teckning, och sen började fundera på varför i helvete man fortsätter cementera den här normen när man egentligen vet så mycket bättre? Lathet, till att börja med. De vackra människor man ser är smala och eftersom man är vanast vid den bilden blir den också enklast att reproducera. Och för att med former finns ett stigma som skulle driva mig till vansinne om jag var ett par storlekar större.

Pausbild: Mats Hjertkvist, Gävle

Ni vet, den överviktiga finns först och främst till för comic relief, en biroll som under handlingens gång skulle sälja sin själ för en chokladkaka, men kommer undan med det pga sin charm och vitsighet. Det andra facket som är reserverat för tjockisar är de elaka karaktärerna - själviska, onda in i märgen och hungriga på både makt och gott. Jag vet inte om jag är helt ute och seglar, men oftast känns det så iallafall. Tjockisen får sällan eller aldrig en chans att hävda sig somnågot annat än de fördomar som satt på henom inom populärkultur och media.

Sara Berntsson, Gävle

Hen får helt enkelt finna sig i att uppfattas som ett skämt, lat, ointelligent och totalt ointressant sexuellt. När man ens hör ordet 'övervikt' tänker man ju genast på femman eller treans voyeuristiska monsterdokumentärer som oftast slutar med att fettot som inte gått utanför sin lägenhet på 5 år får den där gastriska by-passoperationen och kanske överlever. Inga solskenshistorier. Inga mellanting. Antingen är du smal och snygg eller så är du ett fläskvidunder som förmodligen med all rätt gör bäst i att ligga i din egen avföring och inte sätta foten utanför dörrn. Jag är iaf förbannat less på den bilden och förstår inte var det gick så fel. Men er respons får mig att tro på en förändring, och det gör mig så jävla glad. Så tack, allihop. Ni är fan fantastiska.Joakim Hanner gjorde en riktig jordmoder!

Kritik, part deux

Satt och snackade med en gammal klasskompis häromdagen på msn, och drev honom lite till "vansinne" när vi kom in på ämnet kritik kontra personlig smak. Jag är ju, som jag hoppas ni förstått vid det här laget, för alla former av kritik men det finns ju såklart saker man måste ta i beräkning när man skall ge sig på detta delikata ämne, som t ex skaparens grundförutsättningar, teknikkunskaper, högstanivå och baktanke med bilden.Detta gäller alltså när jag ska ge mig på att kritisera folk jag känner, något sånär, inte främlingar. Och, oftast faller det sig så att jag/vi skickar alster framoch tillbaka över msn under arbetsprocessen för att se till att det blir så bra som möjligt.

Hsh, klasskompisen skickade en länk, bad om kritik och undrade samtidigt vad jag pysslade med, varpå jag skickade iväg en prt scrn på fylliga damen nedan. Iofs föddes vår diskussion från en ren missuppfattning från min sida, när han sa att han inte gillade den blåa linearten, varpå jag genast förutsatte att påståendet handlade om att det blå skar sig mot någon annan färg eller skulle bli mer dramatisk om jag använde t ex svart. Vilket inte stämde alls, utan var bara en kommentar från hans sida om vad hans själv föredrog.

Som den dramaqueen jag är började jag naturligtvis genast harva på om att personlig smak inte hör hemma när man ska ge kritik, eftersom det inte spelar någon roll för hurpass väl bilden är genomförd, med ovan nämnda orsaker tagna i beaktning - då kvittar det ju faktiskt om man helst velat se den i en annan färgskala, bara för att den färgen ligger en närmast om hjärtat. Vilket han inte alls höll med om, eftersom han ansåg personlig smak kan få en att ändra uppfattning om en bild och testa nya saker.

Men - och jag tror att vi är olika på sättet vi jobbar, han och jag - det brukar jag göra ändå, för att se vilken väg jag vill gå. Smälla på en massa olika färger på t ex gråskala, bara för att se vad jag gillar bäst. Och jag förutsätter även att när man skickar bilder så har man en relativt klar bild över vart man är på väg. Men jag kanske gör fel i det?
För övrigt tror jag att jag är ganska dålig på att kritisera. Den enda jag faktiskt kan göra det med utan bekymmer är M, och då kan tonen bli rätt hård men hjärtlig oss emellan, men vi vet båda två att det är för vårat eget bästa. Jag har lite svårt att balansera det där, tror jag.

För det handlar ju mycket om tillit till den man ska kritisera och bli kritiserad av och inte att förglömma - kritikerns egen kompetens, I guess. Mycket svårt, hsh. Och nej, there's not an actual punch-line to this story. Sorry.

Fantasifullaste internetkomplimangen EVAR

Signeras XRob. Låt mig gissa att Robert är en snubbe som ger sin flickvän såna presenter hon vill ha men inte hade en aning om att hon drömt om. Kolla in honom, han är emigrerad Skelleftebo, Queen-fan, röntgenbildsrunkare och på senare tid har det visat sig att han även är en av sveriges hängivnaste sarkasm-bloggare!=D Vi känner inte varandra sådär personligen, men en kväll för många år sen kände jag igen honom från internet på O'Learys i Skellefteå. Sen dess har vi bara kommunicerat via våra respektive bloggar. Lite fint, visst?

Also, I made this XI; Find yourself a big lady

Såg för ett tag sen Dawn French's Big Women, en dokumentär av och med en av världens roligaste kvinnor där ämnet fylliga former behandlas. Jag brukar ju själv teckna bengetter och tänkte därför ge mig på att teckna ett regelrätt fläskberg. Och hon blev så fin!

Så, jag tänkte starta ett litet meme! (Jojomänn, nån gång måste man) Okej, tecknarvänner, läsare som klottrar:


Teckna en överviktig person och make him/her FABULOUS! Vore det inte förbannat underbart att starta en retro-renässans där man hyllar den fylliga kvinnan här på the wonder that is internets? Jag tycker fan det, så nu är det bäst för er att ni hakar på. Lisa M, Uvett, Stef, Anna, Suntui, Li, Jenny B, Marja, Acke, Maie, Laser, Tanja, Hanna Fridén (om man har sån tur) - ni är härmed utmanade!

Och alla andra som känner sig trugade: FORMER FTW! Go! Go! Go! (om du vill teckna en fyllig dam men inte har en blogg eller annat ställe på internet är det bara att mejla mig så lägger jag upp bilden här i bloggen=)
______________________________________________________
Anna antog utmaningen jättefort! Resultat HÄR!
Tanja var inte heller sen!
Erika ville också bejaka sitt inre fetto=)
Jenny B brought her A-game, som vanligt;)
Efter lite tjat fick även Acke tummen ur!
Suntui tvekade, men kunde inte motstå att teckna kurvor.
Li Österberg är inte alls främmande för tecknade kurvor, genom sin Johanna. Finfina Johanna.
Irinisa gjorde fantastisk fanart av havets grymmaste häxa!
Niklas drog även sitt strå till stacken=p
och därefter tog Kajsa facklan och gjorde en big, beautiful girl i blyerts!
Lλser| fick ett vredesutbrott på Adobe i processen, men fick till slut upp sin ändå=)

It's not why I love him, but it's why I love him so much

Also, I made this X (-mas)

Snott från Sleepless: One song. What would the soundtrack to your life be?

Queen - Breakthru. För att det är en låt som kan göra mig galet glad oavsett vad som än pågår och för att jag får gåshud av riffet som kommer efter " I'm outta control, I wanna rush headlong into this ecstasy"_VARJE_GÅNG_jag hör den. Annars, statusupdate: har en monsterfinne på hakan som jag misstänker börjar utveckla egna ansiktsdrag vid det här laget och ont i ryggen av bara satan. Måste göra en massa. Kthnxbai.

Lite off, kanske, men vadfan: Hundbajsetikett?

Jag har haft hund i princip hela mitt liv och jag vet ändå inte vad som är rätt att göra i den här frågan, men inga av de sökordskombinationer jag lyckats drömma upp har gett mig svar så det har är i princip min sista utpost. (Jag ber om ursäkt på förhand, men det känns jävligt weird att vara en sån som hänger i hundforum)

Frågan lyder: Det händer ju ibland att hundar blir lite lösa i magen, och jag är en duktig, laglydande hundägare som alltid plockar upp efter mig men eh... Hunddiarré är inte det lättaste att plocka upp. Dock ser det ju inte så jävla fräscht ut, men majoriteten av bajset absorberas ju ändå av moder natur på nåt vänster och här i Göteborg så är ju sannolikheten att det fucking regnar bort innan dagen är slut rätt så stor. Men, SKA man plocka upp hundiarrén efter sig? Eller kan man med gott samvete låta det vara? Magdalena Ribbing!! Har du hund? Hur ska jag göra? GaaaH!

Jag är ju faktiskt en introvert och blygsam person,

som hatar att prata om mig själv eller att få någon form av uppmärksamhet över huvud taget, så nu när besöken sjunkt från 334→167→105 och slutligen landat på stadiga 100 blir jag såklart trygg igen. Inga tankar om att min blogg förmodligen är bland de tråkigaste i sverige eller så. Neeeejdå.

Kanske...

... är det de gamla telehora-takterna som sitter i, för jag blir liksom glad när jag ser det där. Dels för att jag kan hjälpa de internetsvaga med att hitta streamad porr och dels för att jag kanske förknippar runkande främlingar med en inkomst. I dunno. Either way, på tal om inkomst, så försov jag mig idag. Nätta tre timmar, bara. Jag avskyr att försova mig och jag kände mig ruskigt värdelös när jag väl kom fram till jobbet, tackolov var min chef mkt förstående och all was well, men eh... Jag kommer göra mitt yttersta för att något liknande aldrig händer igen.

In other news försöker jag fixa en spelning till brittiska duon Hi Spider här i Göteborg. Känner mig otroligt tönthäftig som inbillad tourmanager, och förhoppningsvis lyckas jag/Hi Spider fixa en spelning nån gång under mars nästa år. Se deras hiskeligt förvirrade myspace här. Anyways, anledningen till att jag försöker lyckas med det är att jag vill ha hit sångaren i bandet under Serieveckan, och det verkar som att han går med på att ställa ut och hålla föredrag helt gratis, och då vill man ju liksom ge snubben nåt i utbyte, eftersom tillgång till min fysiska person inte kommer på fråga. Jag är ju ingen konst-groupie, heller.

Fråga: Innan jag började tjata på ovan nämnda serieskapare/musiker om att komma hit och visa upp sig lovade han mig ett tryck eller två, men han har säkert glömt det och det känns ofint. Men jag gillar verkligen hans konst och skulle typ dö av lycka om jag fick dem. Påminna eller hoppas att han minns och ger dem till mig självmant?

Gudförbannat. Var är dom?

Alltså, såhär. Jag förstår folk som tycker det är skittöntigt att ha på sig tröjor man gjort själv, I really do. Typ 'Ahmentittapåmig jag är snygg och kan göra t-shirts' och ja, i mitt fall är det definitivt fallet. Men samtidigt skulle jag ju aldrig göra en design som jag inte skulle kunna tänka mig att ha på mig själv. Det skulle kännas sjukt oetiskt på nåt vis. Så självklart vill jag ju ha på mig det jag gjort! Sådeså. Nu är bara frågan vart i helvete mina t-shirts är nånstans? De borde ju komma snart. Tills vidare får ni nöja er med den här bilden på Cynthia och random snubbe. De bor i Californien. I amerikat.

...Morgontanten

- Jadu doggeh, nu är det bäst att du aktar dig för nu kommer morgontanten! Jag vet inte riktigt vem hon är, men hon brukar sova över här och hon är så arg, så arg. Sen försvinner hon efter en timme ungefär. Ja doggeh. Bäst du aktar dig! /Hört medans efter er vardagshjältinna blivit väckt av både M med hund och sakteliga gör hinderbanan till toaletten.

Vi som borde säga hora?

En eftermiddag i högstadiet har jag träslöjd. Stereotypiskt nog är jag den enda tjejen i gruppen och lektionen börjar närma sig sitt slut, när jag går för att lämna mitt projekt i klasskåpet. Väl där möts jag av en klasskompis, som börjar prata med mig. Han är ingen jag gillar särskilt, rent utsagt är han ointelligent och ganska menlös, men går ändå hem hos brudarna av nån outgrundlig anledning som jag inte förstår, inte ens idag. Plötsligt har han handen mellan mina ben och tar mig på fittan.

Jag ser såklart rött och utan att tänka närmre på det armbågar jag honom i nyllet. Han skriker till och vässkrattar. Jag vet inte ens om det var rätt handlat av mig. Jag vet bara att jag handlade och det är det enda som faktiskt spelar roll. Han gjorde aldrig om det och jag erkände knappt hans närvaro efter det. Idag har han en dotter, vet jag. Geniet gjorde nämligen en 15-åring med barn året därpå. But that's norrland for you.

Jag hade inte ens rykte om mig att vara en hora i högstadiet. Killar var en annan ras som intresserade föga och visserligen var jag frispråkig men jag var en nörd. Och nördar brukar sällan ses i sådana dager i högstadiet, det är ett som är säkert. Men min fitta var tydligen up for grabs ändå. Så oavsett social klick, utseende eller bakgrund så är din fitta allmänn egendom för vissa. Din sexualitet är öppen för spekulation och utbrodering för alla som känner sig trugade att ha en åsikt i ämnet. Det är förjävligt. Och hora är ju ett sånt tacksamt tillmäle. Har inte riktigt samma schvung som t ex kukhuvud.

Everybody loves Damon har en poäng. Och hur behjärtansvärt det än må vara så känns det lite fel väg att gå med 'DU kan vara hora!'-grejen. Iofs kan jag inte säga att jag själv har en bättre lösning på att 1) tjejers sexualitet ska ses som något sämre och 2) att horstigmat finns därefter och 3) att folk generellt är förbannat respektlösa oavsett kön och att en attitydsförändring förmodligen måste komma från grunden, dvs genom attityder inom hem/skola - inte genom någon sorts re-claimande av 'horan', om ni fattar vad jag menar? Att börja kalla den som tidigare använt samma begrepp om dig för just det begreppet känns bara jävligt dödfött. Har man nån gång provat det i praktiken vet man ju att man i princip förlorat så fort man yttrat första stavelsen.

Vafalls? Är det FRA/CIA/NWO-spionage?

Eh. Alltså. Igår skrev jag inget. Innan igår har jag varit en liten surpuppa som bloggat för lite för att jag är jävligt oinspirerad och tråkig just nu, men ändå hade jag cirkus 70 tappra själar som kom hit dagligen. Sånt är mysigt, det gör mig glad. Men så igår hände något. Vad, vet jag inte men jag blir nojig. Från ingenstans dyker 250+ nånting pers till in. Inte från nån länkning, inget sånt. Bara helt oprovocerat.

Och även om siffrorna är awesome så undrar jag ju såklart vad i hela friden det beror på. Är det kvantfysik? FRA? Eller bara my totally awesome self? Meneh. Ja, iofs kan jag ju inte se vilket intresse FRA skulle ha i mig - but that would sort of defeat their purpose, eller hur?

Monstermigrän och mannen med den stora näsan

Igår fick jag migrän, som höll i sig ändå in till idag, och efter det har jag bara mått arsel, rent utsagt. Inte fått nått gjort, inte velat göra något, inte velat tänka, int NÅ. Men, så hittar jag av en slump solen vid horistonten - och för en bloggnörd/gubbe/pseudowannabeintellektuell varelse var det ingen liten belöning, heller - STEPHEN FRY HAR EN BLOGG. Och hans senaste inlägg handlar om Oscar Wilde. Kan det bli bättre? I think not.

Jag har varit avis på Sleepless, eftersom My Chemical Romance börjat blogga, men nu. Nu har jag något att se fram emot. Ok att min nya favoritbloggare inte passar i tajta jeans, har snyggt hår eller är särskilt attraktiv sådär på ytan. Men god knows, that man makes me mindorgasm big-time.

Gör om, gör rätt

Peder bad mig göra en logga till Skelleftes flaggskepp Musikfabriken (det är de som styr upp Trästocksfestivalen, bl a) och eh... att designa loggor är SVÅRT. Grejen är den att alla tror ju fan att de kan det här med grafisk form och påpekar ofta hur bra de är, men faktum är att det är kuksvårt. För mig iaf, jag vet inte hur det är med er andra. Många faller i font-fällan, jag själv tenderar i att förlora mig i detalj-djupet... Det är en process, och det tar tid och det ska vara rent och tydligt, men ändå represtentera så mycket och vara iögonfallande och så ska det funka i både svartvitt och färg. Molnet här är ett av de tidigaste utkasten och - needless to say - it's not working. Men efter lite turer hit och dit blev slutresultatet ändå helt ok, tycker jag.

Don't like you (what the hell are we supposed to do?)

Hanna Fridén svarar på Calle Schulmans krönika om vikten av ta hand om sina gamla, och många kommenterar Hannas inlägg med att de minsann har blivit jävligt dåligt behandlade av sina föräldrar och kanske inte är så jäkla peppade på att stå över det när ålderns höst börjar ta ut sin rätt. Många kommentarer handlar även om folk som jobbar inom vården som gnäller över att anhöriga kommer och hälsar på tillräckligt ofta.
Jag känner mig naturligtvis trugad att säga mitt, iom att jag 1) Inte har kontakt med min ena förälder och 2) Har jobbat inom äldreomsorgen.

Vi kan börja med anhörig-situationen inom äldrevården. Då jag jobbade på ett demensboende (som jag trivdes jättebra på, f. ö) klagade ofta många kollegor på de anhöriga och deras brist på engagemang, vilket störde mig. Dels för att vi faktiskt får betalt för att göra det som de anhöriga inte har möjlighet till (Hur ofta kan man klagar över att nån annan inte kommer inte och gör ditt jobb, gratis? Va? Resonemang?) och dels för att även om vi får veta patienternas historia (det finns pärmar man kan läsa om patienterna, för att hålla koll på vad de kan referera till när demensen slår till lite för hårt) så tenderar de flesta att utelämna känsligare grejer, om de inte är nödvändiga för att förstå sjukdomsbilden som t ex eventuella familjedispyter, som patienterna i sin demens oftast förtränger och tror att allt är frid och fröjd, medans ungarna kanske inte har lika lätt att glömma. Och man måste vara medveten om det. Att de anhöriga inte känner patienten som du gör. Du ser den här gamla söta tanten med en förkärlek för kakor och hennes barn ser mamman som försummade dem, drack för mycket och stundtals glömde bort dem. Men man är olika bra på att separera på person/person i sin föräldraroll, antar jag.

Vilket leder mig till frågan hurpass väl jag själv skulle kunna separera på det där i framtiden. Å ena sidan har jag sett hur det kan bli, när föräldern väl dör och den sårade dottern står där vid kistan i ett enda stort, känslomässigt tumult av ilska och ånger (för historien har ju den lustiga tendensen att den upprepar sig, i det här fallet bytte det bara familjegren och hoppade en generation) och det verkar inte trevligt alls. Tvärtom. Å andra sidan kan jag känna att jag gjort vad jag kunnat och det verkar inte ha funkat ändå. Det är lite knepigt att slå sitt huvud kring hela begreppet just nu. Men; något jag vet är att för den sjuke så finns nästan bara tid för reflektion. Och den används, tro mig. Så om min mamma nu blev dålig på ålderns höst kan jag nästan känna att ett besök vore på sin plats. För bådas vår skull. Sen får man ta det därifrån. Är man såpass förbittrad att det inte går att lösa x årtionden senare, må så vara. Men att försöka har ingen dött av och man bör sannerliga prova just att försöka innan någon av dem gör just det.

(Alla borde faktiskt prova på att jobba inom äldrevården. Det är givande på så många nivåer att man knappt fattar det. Staten borde tamejfan sätta alla arbetssökande i ett enda stort roterande schema på landets alla pensionärsboenden. Skulle lösa så många problem. For real.)

Stopify

Exets bror hade visst lite att göra en dag. Vad vore världen utan typos?

Also, I made this VIX; Självporträtt

Also, I made this VIII

I min frustration över världen, gjorde jag den här samtidigt som jag igårnatt såg Esoteric Agenda, och slet mig i håret över att ingen kommenterat min förra inlägg. Så det fick bli gammal hederlig pretto- OMG-teckna-slarvigt-och dra på lite gradients-så ser det sådärskithäftigt ut-grafik. Bra band dock, Navid Modiri & Gudarna. De gör mig glada när frustrationen över att folk inte reagerar på viktiga saker blir för stor och jag överväger att lägga upp bilder på hundet och berätta cutesy djuranekdoter som ingen jävel vill höra men generar typ 100 kommentarer i de stora bloggarna. Det låter gubbigt, jag vet, men vadfan - jag är en gubbe instängd i en 24-årig tjejs kropp och att folk inte engagerar sig eller orkar bry sig om viktig_skit gör mig asförbannad.

Förra veckan drog jag och syrran ut i skogen med hundet och plötsligt frågade hon mig om jag visste att tidelag var lagligt i Sverige. Jag svarade att jag har bloggat om det typ två gånger och uttryckte mitt missnöje över att hon inte tagit in informationen. Dock har jag överseende med henne, eftersom hon är min syster och tvingas höra på mig rätt mycket och kanske har tröttnat på mitt gnäll efter 22 år ihop. Phblä. Orka.

Men det är ju just det. Jag vill orka engagera folk, men jag når ut till alldeles för lite människor för att det ska märkas ö h t. Och det frustrerar mig att folk som NÅR ut inte gör något av det enorma inflytande de faktiskt har. Och i såna lägen frustrerar det enormt att de största bloggarna i sverige handlar om dagens outfit. Visserligen är jag inte mycket bättre själv, men jag försöker åtminstone då och då med den tid jag har efter jobb, bokjobb och annat. För jag är inte bara de bilder jag gör, jag är en tänkande, kännande person som intresserar sig för mycket. Kanske därför bloggen är lite spretig ibland, men hur kul är ensidighet?

Äh. Jag tror att vi kan avskriva det här som ännu ett case of the mondays.

Lissabonfördraget, Janne Josefsson och en stat som inte räds sin befolkning

I veckan gick Lissabonfördraget genom i vår riksdag, du kanske har hört talas om det? Janne Josefsson hade en panel i debatt som pratade om det i ungefär tio minuter innan resten av programtiden ägnades åt Alex Schulmans 'internetmobbning' and what not. Jag hoppas att det inte bara är jag, men tycker inte du att det är förbannat skevt? Att uppmärksamheten läggs på det istället för något som helt enkelt ger bort vår självbestämmanderätt till EU? Man kunde liksom lukta sig till att det kanske inte är så bra när Irlands resultat kom in, för de hade faktiskt den goda tonen att låta folket vara med och bestämma i det här - till skillnad från kära Svea - och inte godtogs eftersom "fel personer röstat".

Vi sitter här, häcklar USA för att de inte fattar vad som händer i sitt eget land när vi i grund och botten inte är så jävla mycket bättre själv? När vi faktiskt, tro det eller ej, är betydligt sämre.
Vi ifrågasätter inte vad pappa staten säger, vi sväljer allt med hull och hår och GÖR_INGET_ÅT_DET. Vi tror att vi förstår, men det gör vi inte. Ett ypperligt exempel på detta är t ex krönikan Cissi Wallin skrev i Metro om FRA, att staten GÄRNA får lyssna av oss, så länge vi inte gör något dumt så är det ju fine. Visst? Nu-uh. Cissi fick en drös med respons på sin krönika, folk förklarade vilket övergrepp FRA är, och Cissis följande krönika handlade om att 'ok, jag hade fel och hade kanske inte kollat upp vad det handlade om så jävla noga - MEN JAG MÅSTE JU FORTFARANDE FÅ HA EN ÅSIKT OM DET, fastän jag kanske inte orkat engagera mig nog i vadfan det handlar om'. NEJ! För om alla resonerar likadant har allmännheten till slut ingen koll på vadfan som är upp och vad som är ner, och du kan kalla dig okunskapsmartyr hur mycket du vill, Cissi - men sanningen är den att om folk börjar resonera som du så sitter vi i skiten sen. Så gör iaf mig en tjänst nästa gång du ska skriva något som når ut till större delen av sveriges befolkning - kolla upp lite vad det handlar om först, yeah?

Tillbaka till Lissabonfördraget, som knappt nån verkar ha haft koll på att det hänt - eller verkar bry sig särskilt mycket över att riksdagen -IGEN- körde över oss, med ett skrämmande röstresultat. Jag såg inga kravaller. För att citera en vän:
- Vi är alldeles för lurade om vår egen förträfflighet. Därför folk blir arga när isbjörnen Polly brutit benen inte inte frågar sig varför vi behöver inflation.

Jag fattar att det kan vara mycket att ta in ibland, och att det då är enklare att vända sig till lättare information, som t ex vad som hände under Blondinbellas kryssning, MEN - allt politikerna behöver är ett folk som inte klarar av att fatta egna beslut, alltså är ett välinformerat folk det största hotet mot alla regimer. Snälla, förstå det.
USA har åtminstone ett juridiskt system som tillåter folket att gå emot staten och som ofta används med framgång. Här behöver vi inte ens ett hot om terror för att ge bort våra rättigheter...

The Motorsåg

Jag gillar Chris, Chris gillar mig. Den här kan man inom en snart framtid beställa från hans hemsida, oavsett om man är tjej eller kille! En unisex, alltså! Jag tycker om unisex, jag gillar inte att teckna saker utifrån en könsbenämnd köpgrupp, det känns otroligt onödigt. I min blogfolio finns en annan version av katt-med-motorsågkonceptet, en som personligen ligger mig närmre om hjärtat eftersom den har en massa bleeeud med. Men den här är rätt cool, den med;)
Du vill ha, visst?

Hört i sovrummet kl. 03:40.

-M... Jag drömde just att vi hade analsex. Vi var tecknade i art noveau-stil och vi var på ett gammalt tåg.
Analys (no pun intended) på det, tack.
(Jag har aldrig haft analsex, är inte så förtjust i tåg men älskar art noveau.)

Shartsy Fartsy

En väninna till mig berättade just en historia om sin pojkvän som fick mig att skratta så mycket att jag trodde att en nerv i hjärnan skulle brista och inget skulle nånsin verka kul igen.

Väninnan hade under en av sina eskapder med att städa badrummet hittat en påse inklämd bakom toastolen, varpå hon frågar sin sambo - eftersom det inte var hon som lagt den där - vad fan dte var för något. Sambon säger att det inte är ngt särskilt, men han tar hand om det sen.
Vänninnan låter därför påsen ligga, tills NÄSTA gång toan ska städas då påsen kommer på tal igen, varpå sambon - igen- säger att det inte är något särskilt. Väninnan vägrar ge upp. Påsen är hårt igenknuten och hon kan inte för sitt liv gissa sig till vad som finns däri.
- Men, säg bara som det är! Är det en handduk med bajs på?
(jag älskar att mina väninnor resonerar exakt som jag skulle gjort i det här sammanhanget)
- Neeeeej...
- Men det är nåt med bajs??
- ....ja....
- Men vadfan är det då???
- Alltså, en morgon så... Jag shartade i mina jeans, ok? Det är nerbajsade Acne-jeans i påsen. Jag skulle släppa en morgonfjärt, men det var bajs först och prutt sen och jag kände inte bajset och det kom mycket. Det rann längst benen och...Jag fick panik.

Äh, jag vetne...

Ibland går jag in på bloggtoppen och kollar in de illustrationsbloggar som finns och ... Jag kan inte, hur mycket jag än försöker, sätta fingret på vad det är, men majoriteten av allt man ser i illustrationsbloggarna ser svenskt ut.

Stora, runda, synliga näsborrar, tydlig snorränna, ingen skillnad i linjetjockhet, lite sneda proportioner och helst en nästan fyrkantig kroppshydda. Och ja, jag tycker oftast det är fint, men det är ju så förbannat enformigt. Det är liksom den satta tecknarnormen, vad det verkar och, inte för att det behöver påpekas kanske men, jag platsar inte riktigt in, känns det som. Inte för att det stör så himla mycket, men på något sätt så känns det som att sättet jag tecknar på är något som tilltalar de redaktörer för landets alla tidsskrifter. Jag har aldrig sett något liknande, iaf. Och det känns ju förbannat trist, om ni förstår?

ELLER så är det så att jag helt enkelt befinner mig i nån sorts brytpunkt, där jag är för dålig för att få jobb som grafiker men är för "bra" (/grafisk/ren/osvensk/inbilsk) för att tidningar ska vilja ha mig. OCH - iom att tidningar är, vad jag gissar, frilansarens största inkomstkälla... I'm just trapped. Kanske skulle utbudet bland illustratörerna breddas om folk lade märke till illustrationerna, men iom att allt ser likadant ut kanske folk inte lägger märke till dem alls?
Och ska man då kompromissa för att göra ett namn för sig?

Also, I made this VII

Come on kids! History is FUN! Anyway, jag älskar mytologi i alla dess former (dock ligger den egyptiska mig närmast om hjärtat) men, jag satt och klottrade i väntan på att Gossip Girl skulle börja och Medusa tittade fram. Hon har fötter i orginalversionen, men...de kändes inte helt 100, dels för att de, i orginalskissen, var beklädda i högklackat (Hello!? Liksom, de hade ju inte det den tiden. Kulturkrock! Vad tänkte jag?) och för att...fötter is a bitch to draw, basically. Så jag beskar bilden eh, jättemycket. Min stilla önskan, dröm, förhoppning med den här är att nån historienisse/nissa med bloggintresse ska se den här och be mig illustrera en mytologibok. För de är alltid så fint illustrerade och jag skulle absolut inte ha något emot att göra något sånt. Det vore askul.

Monday's no fun

Mitt i natten vaknar jag av att jag råkar släppa mig lite. En harmlös en, t o m kanske charmig. När jag vaknar är det dock annat ljud i skällan...
M: - Fy satan vad du fes i natt! Varje gång du vände på dig pruttade du!
Jag: - Du ljuger! Jag fes ljudligt EN gång, för jag vaknade av att du sa till mig.
M: *börjar återskapa flickvännens ljudliga eskapader i ett utstuderat skådespel*
Jag: -Säg som det är istället - du vill bara sätta på mig i min tajta tvåa!
M: - Ja, men bara när du sover.

Stolt storasyster

På tal om Kenza/Jared Leto och annat gubbslem så blev jag asstolt över min lillasyster när hon förra veckan berättade hur hon tagit itu med en tafsare på spårvagnen;

Slemmet hade suttit med en asstor låda i knät, och i sitt grepp om den lyckats komma lägligt nära min systers ena lår, vilket han började stryka på med ett finger. Syrran tänder till direkt och ber honom argt att sluta. Vilket han gör en stund, men återgår sedan till att uppvakta hennes lår med sitt finger. Nu, tålamod är något min syster saknar och är det något hon avskyr ännu mer så är det att bli ignorerad, så Slemmet får än en gång, denna gång ngt högljuddare, höra att han minsann ska hålla sina labbar för sig själv. Det går en stund, och när Slemmet för tredje gången tar sig friheter med syrrans lår, ställer hon sig upp och säger
- Nej, nu får du fan ta och sätta dig nån annanstans! Jag satt här först och jag har rätt att få ha mina lår ifred när jag åker hem! Hör du det??
Varpå Slemmet snabbt som attan kliver av med huvudet mellan benen vid nästa hållplats.

Nästan så man önskar att mna blev påtafsad på vagnen, så man kunde göra samma sak. Tyvärr verkar inte jag vara så molestor-friendly... Jag kanske ser för argsint ut, eller gud bevars...Jag kanske blivit för gammal för att bli påtafsad?=/

Make me feel tiny if it makes you feel tall - but there's always someone cooler than you

Det finns människor i ens närhet som har ett otroligt vidrigt personlighetsdrag som jag börjar bli mindre och mindre förstående med, just för att det är så genomskinligt och FULT. Det är ruttet, ogint och elakt. Jag är inte den som är den, jag bjuder gärna på mig själv och i vissa lägen kan jag ha större acceptans till varför hen gör det - but that still doesn't make it right.

Att förminska vänner och bekantas prestationer/egenheter enbart för att sätta dem på plats och få sig själv att framstå som bättre/snyggare/lite coolare/smartare.

Säg att du träffar en polare som du inte sett på länge, ni står och småpratar och plötsligt kommer ett hugg i magen från ingenstans och du undrar vadfan som hände? Hur kunde en anekdot om polarens kollega bli en pik om att du använder för mycket smink?

Eller, det är fest och plötsligt dyker en av dina väninnors romantiska intressen upp och det blir en dyngkastarfest utan dess like, där du får agera som huvudperson för 'så jäla pinsamma grejer' som, hur comic relief det än må vara, fortfarande inte känns helt ok för det är på din bekostnad, men väl får gå an eftersom...Hon vill visa sig rolig inför snubben hon är ute efter. Jag har gjort så själv mååånga gånger, men såhär i efterhand fattar jag ju att det finns en anledning till varför det aldrig funkade: istället för att utstråla 'rolig brud', utstrålar man istället 'osäker brud som roar sig på sina vänner bekostnad' och ärligt talat, vem vill bli ihop med någon som håller på så? Det är ju inte ett sympatiskt drag, direkt.

Kanske träffar du en väns bekanta, och en tid in i samtalet om världspolitiken sticker din vän åt dig en replik, helt appropå isglass, i stil med; "För Sverige är ju faktiskt med i EU, Elin", TROTS att det är helt oprovocerat och vännen minsann vet att varenda snorunge som haft någorlunda koll de senaste åren VET det och när man säger något sånt till en person som i många år dessutom varit betydligt mer politiskt engagerad än personen som just fördummade dig...

Jag vet inte. Jag är för snäll, helt enkelt. Den här lilla egenheten driver mig till absolut vansinne men samtidigt känns det otroligt taskigt att replikera på det, uppmärksamma personen på vad i helvetet de håller på med och därmed, oftast, få dem att se rätt dumma inför de folk hen vill verka lite coolare inför. Jag vet ju var jag har mig själv, jag vet varför personen håller på så.

Ska man syna personens bluff eller bara hålla käft och trösta sig med att den här människan, vi säger hon hädanefter, för ärligt, jag har aldrig träffat en kille som håller på såhär, förmodligen har lite större problem med sig själv än vad du nånsin skulle kunna ha med henne? Vad är rätt?

FRÅGESTUND! Häpp!

Jag vet inte om det bara är dumdristigt av mig att härma de större bloggarna i det här fallet, men mitt ego tvingar på mig så jag tycker vi kör. Är det något jag vet om mina läsare så är det att ni är lojala iaf=) Om än, kanske lite för få än vad jag själv skulle önska, men det är ju faktiskt en bisak. Så - fråga mig
VAD_ NI_ VILL!
(Dock kan jag förvarna och säga att mina bästa ämnesområden är; mig själv, serier, saker som har med tecknade att göra, musikintron från sent 50-tal och framåt, egyptisk mytologi, populärkultur i stort, I guess, telefonsex, smink, historia, allmänna grejer om Västerbotten, matlagning och relationsråd som jag oftast oblygt brukar tvinga på folk oavsett de vill höra det eller inte.)

Any takers?

Me link you long time

I min numera sällan besökta Google Analytics har jag upptäckt ett par nya själar som länkar till mig, och det vill jag tacka för och naturligtvis återgälda genom att hollaback till Saturnine och Master Erzonë. Tackar!!
Och mitt sista hollaback kommer till den kanske mest otippade länkningen, som kommer från eh... Porn Gallery Digest (i vilket sammanhang jag länkats har jag ännu inte lyckats klura ut. Men det visar sig, jag måste bara bli lite mer internetsavvy först.)

På tal om onani och dyl.

Så har ju Towa (som var med i Sanningens Ögonblick när det nu var) en sexblogg. Och, kalla mig old fashioned eller fin i kanten eller whatever, men vadfan ska det föreställa? OM man nu vill starta en sexblogg så krävs det ju lite mer än att man smäller upp lite bilder på porrfilmer/strapons/nakenbilder på sig själv. Eller lite förutsägabara/andefattiga sextips då och då. Det är lite som, på den tiden jag hade Helgon, man då och då snubblade över en profil där intresset som var listat var "Sex". Det kanske bara är jag, men har man verkligen sex som intresse tycker jag att det bör sträcka sig utöver..."Det ä la gôtt å knûllah".

Vill jag ha förutsägabara sextips läser jag Frida/Veckorevyn/Cosmo. Vill jag läsa intressanta saker om människans sexualitet/faktiskt läsvärda sexandekdoter från en riktig människa nostalgiläser jag PhonePhucker eller One D at a Time. (Att Towa dessutom bemötte bloggkommentatorernas moralpanik över hennes nakenhet i bloggen med att de ska göra upp en dildo i röven....Samt orginellt gissa sig till att att de inte fått något på länge - för den har man ju aldrig hört förut - så fort man har problem med nakenhet är man alltså frigid eller sexdepraverad, inget annat... får mig att undra hurpass öppen hon EGENTLIGEN är när det kommer till sex. Det ringer förbannat fördomsfullt och dammigt i mina öron iaf.)

Also, I made this VI

Eftersom jag haft fullt upp med mitt dayjob har tecknadet fått komma lite i andrahand, men, idag är jag faktiskt HELT ledig, så jag tänkte mjukstarta med en onanibrud, skamlöst inspirerad i färgskala efter en bild Acke skickat till mig på msn igår medan jag var på jobbet.Och, den här bilden känns också, i mina ögon iaf, mest realistisk och porrig. Jag vetne, i min fantasi står det en snubbe och gör dito framför henne, men jag var för lat för att faktiskt teckna in honom. Kan vara på en toalett eller i en gränd eller något, men skitigt måste det vara. Lite nostaligisk känns den med, brings me back till mina översexuella tonår då jag ibland inte kunde hålla mig och drog en snabbis med mig själv på skolans toalett. Ja, vaddå, som att du aldrig gjorde det? Pffft. You lie and you know it.

Also, there's this:

Dokumentären The Mindscape of Alan Moore.

Självbild, självförtroende och sjävutlämnande

Har läst Tanjas inlägg om framgång, stress och priset man får betala samtidigt som många (kanske även jag) vill få det att verka som att man gjort det med en axelryckning ett antal gånger nu, och har varit på vippen att kommentera typ 5 ggr, men avrått migsjälv till att vänta med det tills jag kan kommentera med någon sorts struktur, vilket jag inte tror att jag kan, så jag tar det här istället.

För det första är det ett väldigt bra inlägg, bristen på kommentarer känns konstig, men samtidigt tror jag att det kanske slår snäppet för too close to home. Det kanske är en generationsfråga, att vi 80-talistbrudar vill ha allt och få det att verka easy, breezy, beautiful medans, nu vet jag inte om det bara är jag (förmodligen är det så), jämnåriga killkompisar mest verkar ta det lugnt, eller för det mesta vara helt jävla clueless när det kommer till mål i livet - majoriteten av killarna jag känner iaf, de enda som inte bekräftar den regeln är de jag träffat på högskolan. Precis som Tanja förutsätter även jag att det finns avgrundsdjupa mörka hål, fyllda med förtvivlan bakom många av de brudar jag själv ser upp tills framgång. Harregud, det är ju bara att se till sig själv och föreställa sig det x20. Dock upplever jag själv, trots att jag vet att jag har del i min "framgång" (jag ser det inte som framgång eftersom jag inte ens nått halvvägs av dit jag vill än) som något tillfälligt, och faktiskt ren tur most of the time. Jag har skitsvårt att ta ett steg tillbaka och klappa mig själv på axeln. Jag försöker bättra mig.

Och när tjejer som Tanja, eller Hanna Fridén, vågar släppa in en och säga rätt ut att; Ok, jag är inte mina prestationer, jag är det här och det här också och jag har mått dåligt och inget är gratis men jag kom över det, så är det så fint. Fint för att man kan relatera och tänka att 'kan de - kan jag' och just för att det gör dem mänskliga. Jag är också mänsklig men har lite svårare att öppna mig. Jag börjar bli bättre på det och det är nog bara nyttigt att köra med öppna kort. Man dör faktiskt inte av det.

Men ja, jag får väl outa mig då: Jag sliter häcken av mig just nu. Inget är lätt och jag vill göra så mycket. Jag ska göra mycket. Jag FÅR tecknarkramp och för arje klar bild finns det kanske i snitt 2-3 betydligt sämre versioner. Jag snoozar i snitt 4 gånger varje morgon för att jag varit uppe för sent, antingen från jobb eller från pill med bilder. Ibland duschar jag inte på 3 dar för att jag inte känner att det finns tid/är så jävla viktigt. Samtidigt som jag försöker vara en skön flickvän blir jag ett rabiat monster om jag inte känner mig tillräckligt älskad. Jag har dålig eller ingen kontakt med mina föräldrar och jag har nästintill inget socialt liv. Tackolov är jag säker på att (de flesta av) mina vänner har tålamod med mig. För jag ska vila. Snart. DÅ kan vi hänga.
Jag säger att jag kan vila när jag är död och ibland är jag rädd att det kanske är det enda alternativet. Men det ska det fan bli ändring på.

He/She

Konst är svårt och jag är den första att erkänna att jag oftast inte fattar nåt. Jag kan inte heller påstå att konst är något jag är intresserad av, eftersom den konst jag själv uppskattar är så enkel att den typ oftast lika gärna bara kunde påstås vara illustration. Men jag avundas folk som verkligen KAN måla, som kan vara superkonstnärliga, för som jag själv ser det är jag ingen konstnär. Jag ritar. Det är inte svårare än penna mot papper. Men ibland upptäcker jag något, i konstväg och i nutida konst, nonetheless (oftast är det typ renässansgrejer som tilltalar mig mest) som bara tar andan ur mig. Nu senast var det när jag fick höra talas om Tim Noble och Sue Webster, ett brittiskt konstnärspar vars subjekt uteslutande är dem själva. (Som ovan, där de, på nåt sätt som jag inte begriper, lyckas avbilda sig själva i skuggorna av random metallskrot. Och de pissar! Och det är vackert! Eller som här; där de sparat sina sopor i ett halvår och igen, avbildar sig själva , bara chillandes, GENOM soporna. Amazing.)

Ni måste kolla in deras grejer. I övrigt är jag en enkel själ i mitt konsttycke, förmodligen väldigt förutsägbar med, eftersom mina favoriter är Warhol, Basquiat och Clemente. Men sån är jag. Varför krångla till det?

Vem behöver fiender när man har vänner som mina?

av: Dan 'Zubr' Öhlund. På Facebook.

Also, I made this V

Varannan herrarnas, alltså. Av någon outgrundlig anledning är det något i mig som protesterar mot att lägga upp kukar här i bloggen. Jag resonerar mig till att det är för att man är så jäkla van vid att se nakna kvinnor överallt, att det är så inpräntat att det motsatta då borde bli något man inte helst ska göra och just därför borde jag göra det. Men en annan del av mig tänker att det har med könets känslighetsdelar att göra och att jag skulle känna samma aversion om jag tecknade fittan, uppfläkt och med synlig klitoris. Och jag känner nu när jag skriver om det att det förmodligen stämmer.

Jag har vissa problem med manlig nakenhet, måste jag säga. jag har aldrig sett min pappa naken, t ex. Det har liksom inte varit naturligt infasat utan något problematiskt och awakward som jag aldrig hanterat väl.

Och ja, eftersom jag är upptagen med mycket och jobbar...arslet av mig så blir det bara line-art idag. Jag kanske färglägger nån dag, vi får se.
Dock måste jag säga att det är jävligt bekvämt att rita folk utan kläder, en mindre sak att tänka på, liksom. (Och det här är inte Damon Albarn-bilden jag nämnde. Den här unge herrn är ett eget fantasifoster.)

Och prinsessan sov i TUSEN år

Veckans lediga dag inträffar just precis nu. Jag vaknade 12:35 och hade sovt betydligt längre om det inte varit för att mitt dåliga samvete tvingat upp mig. Och eh, hundet behövde ut med. Tillbaka till gårdagen och alla betydelsefulla grejer som hände då:

Presidentvalet. Ja, det är tamejfan på tiden att USA får sig en svart president och även om Obama kanske förefaller vara det vettigaste valet (för det är det ju, för dem) så är han ju likförbannat en borgare i mina ögon. Och ja, jag kanske har blivit liiiite Infowars-skadad kan inte låta bli att tänka "Jahapp. Så var det med det. President som president, oavsett vem de väljer så kommer det barka iväg åt helvete." Tyvärr. Jag känner mig förbannat tråkig, men vadfan. Förhoppningsvis blir jag överbevisad.

Proposition 8. Vilket, i korthet, innebär att Kalifornierna ångrat sig ang. homoäktenskap och numera bara erkänner äktenskapet i form av en man/kvinna. Vilket är totalt jävla ologiskt i mina ögon till varför folk vill skrota. Och reklamfilmerna som gått för att få folk till att rösta ja/nej till förslaget är både underhållande och eh...jag vill säga urbota idiotiska, men istället får jag kortslutning och orden "Kristdemokraterna" upprepas OM och OM igen i huvudet:
Dum, dumt, dummare, dummast. Och..Eh.What?

Liksom, så om en hon och en hon får gifta sig så betyder dina äktenskapslöften plötsligt mindre? Eller du börjar älska din fru/man mindre? Eller.... Gah. Det är ju bara idiotiskt, särskilt när det blev tillåtet för homon att gifta sig för bara typ ett halvår sen. Hände det något katastrofiskt under den tiden? Nej, ingen blev skadad och många blev glada. Missunsamma jävlar, det är vad de är. Metros Stefan Wahlberg uttryckte det väldigt bra i en kolumn för ett tag sen.
Men ja. It sucks ass. På riktigt.

Remember, remember the 5th of November

USA har en ny, svart president och mannen jag älskar över allt annat fyller 25. Milstolpar, kallas det.
(Jag är så jävla nyvaken att jag trodde att McCain vunnit, eftersom det första jag ser i nyhetsväg är Meidi i min RSS där hennes "Jag saknar ord" direkt förknippas med hennes/min reaktion på FRA (I min RSS ser man inte bilderna till inlägget.) Så går det när man jobbar kväll en dag och morgon dagen därpå. Då blir det fan kortslutning. Men jag är glad att det BARA var en missuppfattning från min sida den här gången.)

Lycka till nu U.S and A och GRATTIS BEYBE!

Coffee unt comics

I och med det stundande uppropet på HDK där några vänner och bekanta ska gå Seriekursen (som jag tänkte söka till men snabbt insåg att det får vänta, dels pga av bristande hopp till att fixa alla nödvändiga dokument i tid, dels pga av att jag egentligen inte har tid - så det får bli nästa år) styrde jag och Uvett kosan mot Tintin för att fika med fröken Jenny 'Too cool for school' (hon är faktiskt det) B och Lisa 'Har har sånt talangöverskott att det sprutar ur öronen på henne' Medin.

Jag vet inte hur det är med andra, men jag känner mig alltid überhäftig när jag får sitta med ett gäng sköna brudar och prata om något vi alla brinner för. Och inte nog med att de/vi är sköna, vi är förbannat drivna och för att inte glömma Lisa - så jävla driftiga. Såhär i höstmörkret är det precis den energiinjektion man behöver när man har 1000 grejer att göra med helst av allt vill ligga på soffan och glo på The Hills eller något equally mindnumbing.

Och jajustdet: Hundet.

Någon som har tips på hur man ska få sin hund att fatta att folk som inte känner honom inte alls uppfattar honom som den dampiga mys-och kramschäfern han är för sin husse och matte? Han är ju så dum i huvudet, det lilla livet, att han älskar alla, men eh... Alla älskar ju inte honom. Jag önskar att han vore lite mer hatisk ibland, eller att hans idiotsensor var lite mer finstämd åtminstone. Igårnatt, t ex, under gonattpromenaden var det ett gäng fulla, glada ungdomar utanför huset. Eller ja, ett gäng minus en. En snubbe som uppenbarligen fått i sig för mycket och på det där charmiga sättet uttryckte det genom random hatred towards allt i sin närhet. Inklusive hundet, som egentligen inte gjort något.

The facts were these: Utanför vår crib finns en liten gräsplätt där hundet alltid inleder med att snabbt tömma blåsan, det var även där Mr. I Can't for the life of me control my temper, stod och skrek till någon stackars själ i sin mobiltelefon, samtidigt som random brud (flickvän?) försökte lugna honom. ANYHOO, samtidigt som han skrek i mobilen tittade han på Nero, varpå Nero blir orolig och börjar skälla (tycker inte jag är så konstigt, iom att han förmodligen uppfattar snubben som ett hot gentemot mig/sigsjälv) och jag försöker snabbt ta honom bort från platsen men tror ni Mr. Ilsk nöjer sig med det? Nej, han fortsätter skrika efter hundet och... jag vet inte. För en bråkdel av en sekund övervägde jag faktiskt att släppa hunden på honom. Bara för att få honom att hålla käft och inse att det han är så förbannad över kanske inte är så jävla farligt ändå, samtidigt som han långsamt förblöder till döds, i brist på bit av halspulsåder.

Dumjävel.

Also, I made this IV: Processen

Att multitaska är kanske en konstform för vissa, men för mig är det bara mitt sätt att få saker gjorda. Jag är alltså typen som diskar och borstar tänderna samtidigt, klär på mig medans jag käkar frukost och klipper tånaglarna när jag skiter. En av mina favorit-supereffektiva grejer är att borsta tänderna i duschen, för att det känns som att man sparar tid samtidigt som tänderna blir extra rena, eftersom man kan borsta som en jävla virvelvind och det kvittar om man får tandkrämslödder över hela kroppen - det duschar man ju ändå bort sen!)=D

Bilden ovan är ett exempel på multitasking: Jag gjorde den samtidigt som jag lagade mat. Jag är inte den som står och hänger tandköttet vid ugnen för att SE när min jävla fisk är klar, jag har ju ett hum om tidsramarna och när såser och potatis kokar så gör jag grejer (Har jag damp, eller nåt? Det kanske verkar så, inser jag nu) så igår gjorde jag en Suicide Girl. YEAH! Jag har haft en idé om att göra en serie bilder med snyggingar som onanerar, bara på kul och för att ja, nakna människor är fina så det där fick bli en mjukstart. (Värdelöst vetande för er som verkligen finner mitt liv intressant kan jag även avslöja att det jag lagade var: Paprikatorsk med potatismos - gjort från scratch såklart - med en peppar/blodapelsingräddsås. Jag kan vara så förbannat kulinarisk ibland att jag faktiskt överväger att lägga ut recept i bloggen...)

Och när jag färglade henne lite snabbt tänkte jag att jag kanske skulle ta och visa hur det ser ut från skiss till färdig naken babe, eftersom några av er tidigare undrat om jag gör allt i datorn. Ovan har ni beviset: Nej, jag är en väldigt analog brud. Papper ska det vara och det är i princip bara färgen som är digital. Frågor på det?
Och, min fråga till er - onanibilder på snyggingar - är det något ni vill att jag lägger upp här?(För när jag såg på den värdelösa filmen Devils's Diary inatt påbörjade jag en runkbild med Damon Albarn som förebild, låta ligga eller lägga upp?)

Pengagnäll (aka Det är svårt att vara vuxen)

Jag trodde jag var superclever som fixade autogiro till typ 90% av mina räkningar, men ICKET, nu har jag ju ännu mindre koll, vilket innebär att jag GLÖMT att "haha, jag är ju medlem i Hyresgästföreningen, och hoho, jajustdetja, de drar ju sina 75 spänn i månaden, så - ROFLMAO, eftersom de hann först så fattas det 40 spänn från hyran och OMG but what about my heartcondition - HYRAN ÄR INTE BETALD för att det fattas FYRTIO YNKA SPÄNN!"

I'm on it. K?

EDIT: Alltså, i Coldpays 'Viva La Vida' där Chris Martin sjunger "Now the old king is dead, long live the king", är det bara jag som direkt förknippar det med Fantomen?

Ska det vara så?

För nån månad sen sa jag upp min telefonabonnemang hos Telia, det var liksom på tiden, iom att jag inte telesexar längre och ringer typ aldrig nån (för det finns liksom bättre saker att göra med sin tid än att sitta och okynnesgagga strunt - det kan jag ju dessutom göra på mobilen om jag nu får ett sånt infall) så jag styrde min mus till Telias hemsida, där det inte var helt obvious hur i helvete man sa upp sitt abonnemang, inte ens under "Vanliga frågor"... Fick ta en sån där digital person till hjälp för att komma nån vart, öht.

Hsh, jag sade upp telefonen jag aldrig använder lagom till att vi skulle flytta och eftersom hundet käkat upp merparten av den fysiska hemtelefonen hade jag dessutom inte ringt så mycket innan dess. IALLAFALL.
Idag fick jag veta hur mycket det kostar att inte ringa/inte vilja ringa alls om man väljer Telia. Typ, 450 spänn. Varav 127 kr i basbelopp och 325 i uppsägningsavgift. Inte coolt. Liksom, vem i helvete anser att det är rimligt att ta betalt över 300 spänn för att man int vill leka med dem längre? Jag menar, jag fyller på min mobil med en hundring varje månad och det står sig fan hela månaden! WTF???

Sverker, jag tror/vet/garanterar fan att detta hör hemma i din tunna.

Friends & Lovers

En av mina bästa vänner, P, som vanligtvis huserar i Örnsköldsvik, mellanlandade hos mig tillsammans med sin pojkvän i helgen. Hon ska vidare till Australien för att göra praktik och logisk och klok som hon är tyckte hon att det var bäst att flyga härifrån, vilket jag hjärtligt höll med om, såklart. Jag är hemma i norrland väldigt sällan, nu är det nästan ett år sen, och även om jag inte saknar norrland så värst så finns det ett litet ekande hål där mina bästa vänner en gång var.

Drömmen vore ju om alla mina bästisar (jag har haft såpass tur att jag har 3) tog sina förnuft till fånga och flyttade hit de med, men... Ja, vi får se. Vi är olika i vår grupp och har därför rätt olika mål med livet, men P verkar ruggigt sugen på att bo här iaf. Jag hoppas. Hsh, hon och hennes kille är still going strong efter 3 år ihop men de har en smågnabbig söt banter, där de slåss och småskriker på varandra och eh... Det märktes på hundet att... han inte riktigt är van vid par som behandlar varandra så. M och jag bråkar aldrig, utan vi är ett sånt där jobbigt par som diskuterar resonligt om saker, så när P och pojkvän, vi kan kalla honom Ryssen, satte igång att småbråka kickade vakthundsgenerna till liv i honom (och eftersom han blev störtkär i P var det henne han försökte försvara) och han blev rejält upprörd. Jag tyckte det var skitgulligt på nåt vänster - ni vet, som en unge som skriker på sina päron att de ska sluta bråka.

ANYHOOOO. Jag bloggar ju fan jämt om M, och det kanske inet är så stor fokus på den kärleksfulla biten utan mer på störda/roliga/tänkvärda grejer han sagt, men häromdagen bloggade faktiskt han om mig. Han är liksom bara för fin, den där karln jag har. Faktiskt.